I ett antal EU-dokument betonas hur viktigt det är för EU att agera för europeiska intressen och värderingar, två begrepp som ofta nämns tillsammans. I Lissabonfördraget av år 2009, artikel 3, sägs till exempel att ”i sina förbindelser med omvärlden ska unionen upprätthålla och främja sina värderingar och intressen”. I ett annat viktigt dokument, EU:s strategiska agenda av juni 2019, anges som en av de viktiga fyra prioriteringarna att EU ska ”främja Europas intressen och värden i ett globalt sammanhang.”

I den strategiska agendan sägs det vidare att ”I en värld med allt större osäkerhet behöver EU eftersträva ett strategiskt tillvägagångssätt och öka sin förmåga att agera autonomt för att skydda sina intressen, upprätthålla sina värden och sitt sätt att leva samt bidra till att utforma den globala framtiden.”

Av de ovanstående citaten kan man lätt få intrycket att de europeiska intressena och värderingarna kan optimeras oberoende av varandra och att de möjligen också förstärker varandra. I verkligheten har det dock visat sig att de ibland kan komma i konflikt. Några exempel på det komplicerade sambandet mellan dem kommer att påvisas här.

Värderingar i konflikt med intressen

När EU-dokument refererar till europeiska värderingar brukar följande ingå: respekt för rättsstaten (rule of law), multilateralism, öppenhet, respekt för mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. I artikel 2 av Lissabonfördraget förklaras att unionen ska bygga på denna typ av värderingar och de återfinns också i de s k Köpenhamnskriterierna från 1993 som alla kandidatländer till EU måste kunna visa att de följer för att bli medlemmar.

Under de senaste åren har oron ökat för att den liberala globala rättsordning som dominerat efter 1990 nu alltmer försvagas. Såväl Kinas som Rysslands aggressiva politik inger farhågor för att internationella regler inte längre kommer att gälla i samarbetet mellan länder.

Även inom Europa syns värden som de som nämnts ovan alltmer hotade. Populister och nationalister finns i alla EU:s medlemsländer. I några länder, varav Ungern och Polen blivit de mest kända, har populisterna även kommit i regeringsställning och från den positionen sett till att misshagliga tidningar stängts och domare som inte velat anpassa sig efter regimen avlägsnats, att kvinnors rättigheter har inskränkts etc. Med den politik som länderna för idag hade de inte godkänts som EU-medlemmar år 2004. Polen och Ungern ser de värderingar som EU står för och övriga EU-länders politik som avarter, som avlägsnat sig från de goda värden som de själva står för. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har sålunda förklarat att han står för en ”illiberal” ideologi, vilket också ses i hans politik mot bl a samkönade äktenskap, migranter etc och i Ungerns nära kontakter med Ryssland och Turkiet.

För EU, som med hjälp av artikel 7 i Lissabonfördraget försökt att motverka den politik som förs i Polen och Ungern, är situationen frustrerande. Eftersom Artikel 7 kräver att alla länder är eniga gentemot det land som det gäller, har de polska och ungerska löftena att stödja varandra varit framgångsrika. Även EU:s agerande att inom budgetprocessen tvinga fram polska och ungerska förändringar blev en tveksam framgång.

EU har i sina ansträngningar att leda Polen och Ungern i en riktning där man följer de europeiska värderingarna ett svårt dilemma i att man inte kan fjärma länderna alltför mycket från den europeiska gemenskapen. Framför allt flyktingfrågan har lett till en stor spricka mellan öst och väst i Europa. Här måste EU kunna avväga sin politik för att inte göra klyftan större och ytterligare skada sammanhållningen.

På ett liknande sätt har EU ett problem på västra Balkan, där utvidgningsprocessen efter flera år utan framsteg 2020 tog ett steg framåt i och med att Albanien och Nordmakedonien fick klartecken att inleda medlemskapsförhandlingar. I alla de länder som vill bli medlemmar av EU finns stora problem på de områden som gäller EU:s värderingar, som respekt för mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter. Länderna själva visar frustration över att processen mot medlemskap går långsamt, samtidigt som framför allt Ryssland men också Kina är aktiva i området. För Ryssland gäller uppenbarligen målet att förhindra integrationen med EU. EU har givetvis ett intresse att mota dessa aktiviteter, men även om Balkanländernas framsteg går i ett mycket långsamt tempo, vilket tjänar de ryska intressena, finns inget alternativ för EU än att vara strikt när det gäller värderingar och andra delar av Köpenhamnskriterierna.

Ett annat exempel på konflikt mellan intressen och värderingar illustreras av den strategiska autonomi som EU har antagit som en del av sin globala säkerhetsstrategi, och som också refereras till i den strategiska agendan ovan. Frankrike, som myntat begreppet, ser strategisk autonomi som en utveckling mot ett allt självständigare Europa, inte minst i relation till USA, men begreppet är odefinierat och olika länder har olika synsätt. Från svensk sida är man positiv så länge målet begränsar sig till en europeisk kapacitetsutveckling, men vill inte att det ska ske på bekostnad av relationen till USA, som Sverige är starkt beroende av. Den svenska kritiken har också gällt den protektionism som man ser i planerna för strategisk autonomi. Frihandel är en viktig princip för Sverige men också för EU enligt Lissabonfördragets artikel 2, där det sägs att unionen i sina relationer med andra länder ska verka för en ”fri och rättvis handel”. Här finns alltså en konflikt mellan ett starkare Europa (ett intresse som de flesta i någon form delar) och de medel som ska användas för att åstadkomma detta, och som inte har stöd i EU:s stadgar.

Handelsavtalet EU-Kina

Den 30 december 2020 ingick EU och Kina ett handelsavtal.[1] Avtalet förhandlades fram av en mindre grupp där, förutom Tyskland, endast Frankrike, kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, och ordföranden i europeiska rådet, Charles Michel, ingick. Enligt tidningsuppgifter är det, förutom tyska bilföretag, bland annat några stora europeiska försäkringsbolag som gynnas av avtalet. Att Tyskland initierade avtalet är inte förvånansvärt eftersom Kina är Tysklands största handelspartner och bilindustrin är mycket viktig för Tyskland. Avtalet är emellertid ännu inte i hamn utan måste nu också godkännas av Europaparlamentet.

Från en rad håll har dock kritiken varit stark, framför allt med tanke på Kinas pågående brott mot de mänskliga rättigheterna, teknologistöld mm och de mycket svaga försäkringar beträffande mänskliga rättigheter som Kina gjort i avtalet. Speciellt har von der Leyen kritiserats för vittgående formuleringar om vad avtalet ska medföra. Bland annat har hon på Twitter förklarat att avtalet har tjänat europeiska intressen samtidigt som det främjat europeiska kärnvärden och att de kinesiska löftena kommer att tjäna som en hävstång för att systemet med tvångsarbete ska upphöra. Att Kina inte förändrats genom avtalet blev uppenbart när, bara någon vecka efter undertecknandet av avtalet, ett 30-tal personer arresterades i Hongkong, anklagade för samhällsfientlig verksamhet. EU har anklagats för naivitet genom att sluta ett avtal som litar på löften från ett land som begår så många brott mot de mänskliga rättigheterna och ger Kina en så stor diplomatisk seger. Organisationen anklagas också för att inte inse att man har en starkare hand än vad avtalet tyder på och för cynism genom att sätta den tyska bilindustrin över de europeiska värdena.

Den andra aspekten av avtalet, som också fått mycket kritik, gäller att EU inte samarbetat med USA för att därmed bli en starkare aktör gentemot Kina, något som Joe Biden bett EU göra. Att Kina uppfattade detta som ett fall av strategisk autonomi framgick tydligt då den kinesiske utrikesministern Wang Yi vid en lunch för EU-ambassadörerna prisade den strategiska autonomin och tackade, framför allt, Angela Merkel för att EU inte samarbetat med USA.

Framtiden

Två aspekter kan nämnas med tanke på framtiden. Den ena gäller EU:s värderingar, som visserligen fattats i enighet av alla medlemsländer, men där såväl betoningen som tolkningen ändå kan variera mellan medlemsländerna. För Sverige är som nämnts frihandel viktigt som princip, men frihandel är också viktig för Sveriges ekonomi. För Frankrike är ett globalt starkt EU inte bara synonymt med starka franska intressen utan också relaterat till den franska utsattheten mot terrorism, som måste mötas globalt.

Den andra aspekten gäller tiden. Även bortsett från Rysslands medvetna försök att slå in en kil mellan europeiska länder samt försvaga samarbete och demokrati inom EU, kan man inte bortse från att stora väljargrupper i Europa, kanske främst på landsbygden, har en annan syn än majoriteten på vad som utgör mänskliga rättigheter. Att bygga upp en gemensam syn i dessa frågor kommer, även i allra bästa fall, att ta tid.

Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

[1] EU-China Comprehensive Agreement on Investment (CAI)

Mer av samma skribent