EU befinner sig nu i en situation då mycket kommer att avgöras inom det närmaste halvåret. Det gäller olika medlemsländers makt och inflytande, men också EU:s egen inriktning, egna intressen och värderingar. Det tyska valet, som lett till en ny konstellation av regeringsbildande partier och en ny förbundskansler, är en betydelsefull faktor, det franska ordförandeskapet i EU, som inleds den 1 januari 2022 är en annan. Därtill kommer beslutet om EU:s strategiska kompass, som ska fattas i mars 2022, och det franska presidentvalet, som ska avgöras under april månad.

Inom EU står Frankrike och Tyskland i centrum, de två länder som ses som organisationens ledarduo, där Tyskland länge kännetecknats av den nyss avgångna förbundskanslern Angela Merkels, i stort sett försiktiga, politik och önskan att hålla ihop Europa. Den franska politiken kan i stället mer liknas vid ett fyrverkeri av idéer och stora ambitioner som ofta gällt EU:s roll och därmed involverat Tyskland och andra länder.

Även den globala och regionala utvecklingen har en stor inverkan på Europa. Höstens händelser, då västmakterna under kaosartade former lämnade Afghanistan och Australien abrupt lämnade ubåtssamarbetet med Frankrike till förmån för USA, ledde för Frankrikes del till en minskad tillit till USA och en förstärkt önskan om ett militärt kraftfullt Europa. Dessa känslor delas inte av Tyskland, som gav Frankrike måttligt stöd i samband med ubåtsaffären och fortfarande har en stark anknytning till USA. Frankrike är också djupt involverad i den oroliga situationen i östra Medelhavet, bl a genom den nyligen ingångna försvarspakten med Grekland, som är riktad mot Turkiet, ett land som Tyskland säljer ubåtar till. I motsats till Tyskland har Frankrike också intressen i Libyen, där situationen under de senaste åren mest kan karakteriserats som ett inbördeskrig. Hur situationen kommer att se ut efter valet i slutet av året är svårt att sia om nu.

Den nya tyska regeringen

Den 8 december 2021 tillträdde socialdemokraten Olaf Scholz som förbundskansler. Han kommer att leda en trepartiregering bestående av Socialdemokraterna (SPD), de Gröna och de Fria demokraterna (FDP). Liksom Angela Merkel sägs Olaf Scholz ha ett stort intresse av att det fransk-tyska samarbetet ska fortsätta att vara en stark kraft inom EU. Frågan är dock om han kan fylla Angela Merkels skor. Eller innebär maktskiftet att Frankrike får igenom mer av sin politik, något som president Macron ofta fann så svårt.

Allmänt föreställer man sig att Tyskland under den nya regeringens första period kommer att vara mer inåtvänt, vilket ger utrymme för andra länder, och främst då Frankrike, att ta initiativ i frågor som gäller relationer till USA, Ryssland och Kina. Innehavet av den roterande ordförandeposten i EU under våren ger president Macron goda möjligheter att påverka utvecklingen. Samtidigt hänger förstås presidentvalet i april över honom som en skugga. Det har under lång tid tagits för givet att Marine Le Pen kommer att vara den stora motståndaren, men det har nu visat sig att högerns kandidat, Valérie Pécresse, tycks ha kraften att samla många bakom sig. Pécresse, som uttalat sig starkt för staters suveränitet och förklarat att Frankrike aldrig ska bli en vasall under USA, har också kraftigt tagit avstånd från tyska federalistiska tankar. I de senaste opinionsmätningarna ligger hon över president Macron, men oddsen ger honom fortfarande övertaget.

Det nyligen slutna fransk-italienska så kallade Quirinalfördraget är ett tecken på att Frankrike tillsammans med Italien nu använder den tyska regeringsbildningen för att flytta fram sina positioner. De båda länderna, som under några år haft en dålig relation, bl a genom sina olika ståndpunkter och intressen i Libyen, har under den senaste tiden återupptagit närmare kontakter. Här finns uppenbart förhoppningar om att Italien ska få en mer framträdande roll inom EU vid sidan av Tyskland och Frankrike, men sakfrågor är också mycket viktiga. Den kanske viktigaste av dem gäller ekonomin. Såväl Frankrike som Italien har en stor statsskuld och därmed ett starkt intresse av att få till stånd ett mer flexibelt användande av eurozonens stabilitets- och tillväxtpakt för att kunna öka tillväxten genom att spendera och investera mer. Möjligheterna för detta ses emellertid som små, eftersom den tyska finansministerposten kommer att innehas av FDP:s ledare, Christian Lindner, som är känd för att vilja ha finansiell återhållsamhet och disciplin. Här finns dock öppningar för projekt som gäller åtgärder för klimatet.

De tre regeringspartierna i Tyskland har gemensamt publicerat ett regeringsprogram. Något som väckt uppmärksamhet är att de i programmet förklarat att Tyskland under deras ledning kommer att sträva efter ett federalt Europa. Ett exempel på det är att man vill att även Europaparlamentet ska kunna initiera lagstiftning, inte, som nu, enbart kommissionen. Transnationella kandidater (som innebär att partilistor innehåller kandidater från olika länder) vid EU-val är också ett led i denna riktning liksom återinförande av s k spetskandidater, vilket betyder att de europeiska partierna utnämner sina respektive kandidater till ordförandeposten i kommissionen. Tyskland vill nu dessutom att en större andel av röstandet inom EU ska ske med kvalificerad majoritet i stället för med vetorätt. Tanken är att den pågående konferensen om Europas framtid, som hittills inte uppnått målet att skapa en gemensam debatt i Europa, ska kunna fungera som en startpunkt för en sådan federal utveckling. Detta är ett område där Frankrike och Tyskland i grunden har olika synsätt. Frankrike, som självt har en centralistisk uppbyggnad, har ett mellanstatligt synsätt och inga visioner om ett federalt Europa, men, som de franska kommentarerna till det tyska koalitionsavtalet visat, är dessa välkända skillnader inga problem för det fortsatta samarbetet.

Den nya regeringens hållning när det gäller kärnvapen har varit en oviss fråga med tanke på de olika åsikter som finns bland tyskarna. Nu visar det sig att den tidigare politiken ligger fast och de amerikanska kärnvapnen kommer att vara kvar i landet.  Därutöver har de tre partierna enats om att Tyskland kommer att vara observatör vid diskussionerna om FN:s konvention om kärnvapenförbud.

De olika åsikterna hos regeringspartierna gör ibland förutsägelser vanskliga. Anna-Lena Baerbock, som kommer att få utrikesministerposten, är mer kritisk mot Kina och Ryssland än vad den tidigare politiken varit, och rapporten visar också på en mer kritisk hållning från den nya regeringens sida. Samtidigt ligger mycket av makten på detta område hos kanslern och Olaf Scholz kommer, liksom Angela Merkel, att ha sista ordet. Mycket tyder nu på att han, trots rapportens skarpa ord, liksom Merkel, kommer att ligga ganska lågt när det gäller kritik mot Ryssland och Kina. Beträffande båda länderna finns starka näringslivsintressen och Tyskland har (liksom Frankrike) en omfattande handel med Ryssland.

Även beträffande Polen och Ungern är tonen skärpt: utbetalningar från EU:s återhämtningsfond bör ske enbart om landet följer rättsstatsprinciper, men samtidigt ska den tyska regeringen intensifiera samarbetet inom andra områden.

Mycket är emellertid ännu inte avgjort och ett viktigt område där Tyskland och Frankrike har helt olika politik gäller energin. Av hänsyn till det fransk-tyska samarbetet nämner inte rapporten kärnkraften, den energikälla som Tyskland började avveckla efter Fukushimahaveriet, samtidigt som Frankrike är en stark förespråkare av den. Vid klimatmötet i Glasgow ledde Frankrike den grupp som sökte inkludera kärnkraften bland de förnybara energikällorna, medan Tyskland ledde den motsatta falangen. De Gröna har fått posten som ekonomi- och energiminister samt den som miljöminister och också lyckats få igenom att kolkraften ska avvecklas redan år 2030 i stället för 2038, om än i vag formulering. Det finns emellertid kvarstående oenigheter inom regeringen, inte minst beträffande gas och i motsats till Baerbock och Lindner är Scholz positiv till Nordstream 2. Officiella amerikanska företrädare har tidigare informerat kongressen om att Tyskland lovat att man kommer att stänga ner gasledningen om Ryssland invaderar Ukraina, men när detta skrivs har ännu ingen bekräftelse kommit från Olaf Scholz.

Säkerhets- och försvarspolitik

Ett annat område där viktiga beslut nu kommer att fattas gäller försvarsfrågor, ytterligare ett där de franska och tyska kulturerna skiljer sig mycket åt. Frankrike har stora ambitioner för EU:s del och president Macron har nyligen förklarat att ett av de franska målen för det kommande ordförandeskapet är att skapa ett globalt kraftfullt Europa, med full suveränitet, fritt att fatta egna beslut och kontrollera sitt eget öde. Några motsvarande formuleringar finns inte i den tyska regeringsförklaringen.

Förhoppningarna från fransk sida är att EU:s pågående arbete med den strategiska kompassen kommer att krönas med framgång i mars 2022, då den enligt planen ska antas.  Frågan är hur långt de får med sig tyskarna. Även om Olaf Scholz värderar det fransk-tyska samarbetet högt måste han också ta hänsyn till att stora delar av den tyska opinionen är motvillig till militära åtaganden som berör andra länder. Den nya tyska regeringsförklaringen talar visserligen om att Europa måste sträva efter strategisk suveränitet, något som mottagits positivt i Frankrike, eftersom det påminner om den strategiska autonomi som fransmännen själva eftersträvar, men i de tyska skrivningarna saknas de mer militära elementen. Här betonas i stället energi och råvaror samt sårbarhetsaspekter.

Med president Bidens tillträde blev relationerna mellan USA och de europeiska länderna i stort starkt förbättrat, och besvikelsen var därför stor när USA i april 2021 överraskade med att förklara att man tänkte lämna Afghanistan redan om några månader. Att utträdet också var dåligt förberett och ledde till kaos fick ett antal länder, bland dem Frankrike, att på nytt ta upp tankarna på att EU behövde en militär insatsstyrka. En sådan skulle till exempel ha kunnat hjälpa till med att hantera situationen på Kabuls flygplats liksom andra situationer av liknande slag. Även den europeiska kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, och utrikesrepresentanten, Josep Borrell, uttalade sig för detta, och i den delrapport av den strategiska kompassen som presenterades i oktober 2021 ingick ett förslag om en insatsstyrka på upp till 5000 personer, som skulle vara färdig att sättas in år 2025.

Förslaget om en europeisk militär insatsstyrka kritiserades av Natos generalsekreterare, Jens Stoltenberg. Att i Europa ha en uppdelning av militära resurser mellan Nato och EU, och dessutom två separata beslutsstrukturer, skulle oundvikligen medföra en försvagning av Nato, hävdade han. Att den tyska ledningen tar till sig dessa ord är givet.  Även om Frankrike är en mycket viktig partner är det i slutändan relationen till Nato/USA som kommer att fälla avgörandet för Tyskland. Det finns emellertid också stora möjligheter till att finna en kompromiss, eftersom Stoltenberg också framhåller att allt stärkande av europeiskt försvar är i Natos intresse.


Syftet med denna artikel har varit att fästa uppmärksamheten på några områden där viktiga beslut om EU:s framtid kommer att fattas under den närmaste tiden och speciellt på de frågor där de stora medlemsländerna, Frankrike och Tyskland, har olika syn. Ett gott fransk-tyskt samarbete är viktigt för båda dessa länder men också för hela Europa.

Frankrike har reagerat positivt på den nya tyska regeringens program och särskilt på den starka önskan om fortsatt samarbete med Frankrike som framkommer där. Men, som illustrerats ovan, finns också stora olikheter mellan de två, bl a beträffande eurozonens stabilitets- och tillväxtpakt, frågan om europeisk militär styrka och om kärnkraften.

Samtidigt är komplexiteten i Europa betydligt större än att kunna beskrivas i termer av franska och tyska synsätt. Övriga EU-länder kan agera enskilt och i koalition med varandra, och EU:s institutioner har sina givna roller. Vidare kan andra organisationer, varav Nato är den viktigaste, få stor betydelse och inte minst kan yttre händelser komma att spela in i beslutsprocessen på ett sätt som i förväg är omöjligt att förutsäga.

Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.
Bildkälla: Shutterstock.com

Mer av samma skribent