Mot bakgrund av den senaste tidens utveckling i de transatlantiska relationerna står Europa nu inför ett scenario som var i centrum för den europeiska försvarsdebatten före Rysslands invasion av Ukraina 2022: debatten USA:s framtida engagemang i Europa och frågan om Europa behöver en plan B. Borde européerna sträva efter (mer) europeisk strategisk autonomi, eller skulle de helt satsa på USA:s säkerhetsgarantier? Denna debatt, som visserligen ägde rum i en annan geopolitisk kontext, var dock sällan konstruktiv och gjorde tydligt hur olikt européerna såg på sin säkerhet. Dessutom ledde debatten till väldigt få konkreta resultat, vilket européerna kanske ångrar nu.
En debatt med många missförstånd
Strategisk autonomi är ursprungligen ett franskt begrepp som först dök upp i den franska vitboken om försvaret från 1994. Själva tanken har dock funnits sedan långt tidigare. Det kan sägas att strategisk autonomi omfattar flera dimensioner som tillsammans gör det möjligt för landet att agera och garantera sin säkerhet utan att vara beroende av andra, åtminstone inte inom vitala områden. Detta innebär förmågan att fatta beslut och agera utifrån dem, d v s politisk autonomi. Det omfattar också operativ autonomi, d v s förmågan att självständigt planera för och genomföra militära operationer. Slutligen innebär industriellt oberoende förmågan att tillhandahålla den utrustning som krävs för dessa operationer och att självständigt utveckla och bygga den. Naturligtvis är det inte bara Frankrike som strävar efter strategisk autonomi. Liknande tanker återfinns t ex även i Sveriges försvarsindustriella politik.
I ett europeiskt sammanhang dök begreppet upp för första gången 2013, och sedan i EU:s globala strategi från 2016, där europeisk strategisk autonomi definieras som mål. När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president 2017 blev han snart den självutnämnde förkämpen för europeisk strategisk autonomi. Men till skillnad från vad vissa tror drevs inte Macrons och Frankrikes strävan efter europeiskt strategiskt autonomi, av antiamerikanism eller en gaullistisk önskan att frikoppla den europeiska säkerheten från USA. Utgångspunkten var snarare analysen att Europa troligtvis inte kommer att kunna räkna med amerikanska säkerhetsgarantier på lång sikt. Frankrikes president Emmanuel Macron underströk t ex i sitt tal vid Sorbonne 2017 att Europa måste förbereda sig för USA:s ”gradvisa och oundvikliga tillbakadragande” från den europeiska säkerheten. Den franska analysen har länge argumenterat att “trumpismen” är här för att stanna (även utan Trump) och att Kina kommer att vara USA:s huvudfokus. Både de inrikespolitiska och de säkerhetspolitiska tendenserna pekar således mot ett mindre amerikanskt engagemang inom NATO. Mot den bakgrunden, menade man i alla fall i Paris, borde ambitionen vara ett mer oboreoende Europa.
Bland Frankrikes europeiska partners rådde det dock ingen som helst enighet om nödvändigheten av att fundera över en sådan plan B. Framför allt länderna på den så kallade östflanken, men även andra traditionella ”atlantister” som Tyskland och Nederländerna, motsatte sig bestämt alla idéer om europeisk strategisk autonomi. De ville ha amerikanskt skydd och vägrade att ens överväga möjligheten att det kanske inte skulle vara ett alternativ i framtiden. Empirin var på deras sida under Trumps första administration: Polen till exempel fick fler amerikaniska soldater på sitt territorium, inte färre. Följden blev att Europa aldrig kom till skott med att diskutera sina olika analyser av den transatlantiska länkens sannolika framtida utveckling – för att inte tala om att vidta några åtgärder för att minska sitt beroende av USA.
Flera faktorer kan bidra till att förklara varför denna första omgång av debatten om europeisk strategisk autonomi var så fruktlös. Misstron mot Frankrike är förvisso en av dem. Dessutom ägde denna första omgång rum vid en tidpunkt då den europeiska försvarsdebatten fortfarande i hög grad präglades av ”öst mot syd”-debatter, d v s oenighet om huruvida Europa skulle fokusera på hot från Afrika och Mellanöstern (främst terrorism) eller på Ryssland. Kärnvapenmakten Frankrike, med sitt dåvarande fokus på syd, underskattade sannolikt hur djup rädslan för Ryssland var på andra håll i Europa, och därmed också känslan av att endast USA kan ge skydd. Det finns mycket lägre psykologiska hinder i Frankrike när det gäller att analysera USA och dess engagemang i europeiska säkerhetsfrågor än i till exempel Polen. Slutligen, hur kontraintuitivt det än kan låta, är den franska identiteten också mycket mindre knuten till Frankrikes inställning till transatlantiska relationer än vad som är fallet på andra håll. För Frankrike är Nato en militär allians och samarbetet med USA är mycket uppskattat. Att vara medlem i alliansen är dock inte centralt för den nationella identiteten eller grundbulten i någon politisk ideologi. Kort sagt, inte bara är de säkerhetspolitiska utmaningarna mindre för Frankrike när det gäller att överväga möjligheten till ett mindre amerikanskt engagemang i Europa, detsamma gäller de ideologiska utmaningarna.
Den aktuella kontexten
Några år senare verkar det som om Donald Trump gav européerna sitt svar: ja, Macron hade rätt och Europa behöver en plan B. Tyvärr är den geopolitiska kontexten idag mycket mer komplicerad än den var 2017. Ett krig rasar på den europeiska kontinenten, och Ryssland har upprepade gånger gjort klart att detta krig inte bara handlar om Ukraina utan om hela den europeiska säkerhetsordningen. Samtidigt fortsätter terrorismen och andra utmaningar från ”syd” att existera. När man i dag talar om det europeiska försvaret avser man följaktligen hela spektrumet, inklusive kärnvapenavskräckning. Det säger sig självt att de luckor som måste fyllas om USA verkligen drar sig tillbaka är enorma. Det kommer att ta decennier snarare än år, och vissa aspekter, såsom trovärdiga amerikanska säkerhetsgarantier, är nästan omöjliga att ersätta.
Idag pratas det inte så mycket om strategisk autonomi. Men det är klart att det är vad det nu handlar om, även om man undviker det laddadde begreppet. Huruvida Europa klarar av uppgiften återstår att se. Det är uppenbart att det under Trump II-administrationen blir nästan omöjligt att hävda att det inte finns någon anledning att oroa sig. Samtidigt finns det ingenting i USA:s inrikespolitik som pekar på att allt skulle kunna bli “normal” igen, som det kanske blev under Biden efter Trumps första fyra år som president. Detta skapar ny drivkraft och även en vilja att fundera på en plan B i huvudstäder där detta tidigare varit otänkbart. Nyckelfrågan blir naturligtvis om européerna kan hålla ihop. En ofta förbisedd aspekt av den europeiska integrationen är att den möjliggjordes tack vare Nato och USA:s lindrande av de inomeuropeiska säkerhetsdynamikerna after andra världskriget. Vad händer om dessa återuppstår och misstron mellan européerna, som aldrig helt försvunnit, formar politiken i de olika huvudtsäderna? Vad händer om populister vinner fler val, till exempel i Frankrike 2027? Och vad händer om flera länder bestämmer sig för att kasta allt överbord och satsa på egna kärnvapen? För att hantera alla dessa utmaningar kommer det att krävas ledarskap, ett ledarskap som européerna var vana vid att få från Washington.
Den goda nyheten är att det åtminstone finns några positiva tecken i Europa. De större europeiska länderna verkar för det mesta vara villiga att arbeta tillsammans. Som den första omgången av de europeiska debatterna om strategisk autonomi har visat har detta inte alltid varit fallet. Nu finns det en verklig potential för Frankrike, Tyskland och Polen att röra sig i samma riktning: det har det inte funnits förut. Den franska synen på det ryska hotet har förändrats drastiskt sedan 2022 och är nu lik den på östflanken. Frankrike är nu också mycket mer aktivt i NATO:s kollektiva försvar och beredd att spela en ännu större roll. Den nya tyska regeringen verkar ha förstått att den behöver investera i försvaret och att det kommer behövas pengar. Och Polen har nu en regering som ser europeiskt samarbete som en lösning. Lika viktigt är att även London är villigt att engagera sig på ett konstruktivt sätt. Och Europeiska kommissionen förstår allvaret i situationen och är villig att agera i enlighet med detta, särskilt genom att ge tillgång till pengar.
En bra utgångspunkt för en mer konstruktiv debatt den här gången skulle vara att faktiskt ta upp Emmanuel Macrons erbjudande om att diskutera kärnvapenavskräckningens roll i den europeiska säkerheten. Detta erbjudande, som först framfördes 2020 men som då mestadels ignorerades, bör dock förstås som vad det är: ett erbjudande om att samtala. Det handlar inte om att dela med sig av franska vapen och inte heller om att ge upp Frankrikes suveräna beslutsfattande om kärnvapenanvändning. Men att tala om kärnvapenavskräckning skulle tvinga européerna att närma sig grundläggande frågor som de hittills har undvikit eller ignorerat: det skulle bidra till ett mer “vuxet” Europa som letar efter svar på sina strategiska utmaningar. Vad det inte handlar om är att klippa alla band med USA. Europa kommer förhoppningsvis ha ett nära samarbete med USA även i framtiden, om än kanske inte med Trumpadministrationen. Men för sin egen skull borde Europa sträva efter att vara en likvärdig partner, snarare än att vara beroende av USA för sin överlevnad.