av Tomas Ries

Jag blev nyligen tillfrågad om Försvarsberedningens färska rapport, som betonar traditionella försvarsfrågor lite mer än tidigare, innebär att andra hot som miljö, terrorism osv, skulle ha minskat. Så är det givetvis inte. Vår säkerhetsmiljö är inte ett nollsummespel. Det vi ser nu är snarare att problem och hot som vi trodde var över – som hård maktpolitik och krig mellan ledande stater – återuppstår. Samtidigt som de problem och hot som uppmärksammats sen sekelskiftet fortfarande finns kvar (transnationella revolutionära rörelser, global organiserad brottslighet och okontrollerade människoflöden) eller växer (den globala ekologiska katastrofen och vårt bräckliga ekonomiska fundament). Det blir tårta på tårta, och sammanlagt innebär det att vi nästan obevekligen går mot mycket svårare och farligare tider.

På lång sikt – dvs ca 20 år och framåt – är den växande globala ekologiska krisen helt klart det allvarligaste hotet vi, och hela planeten, står inför. Planetens ekosystem är fundamentet på vilket hela det mänskliga samhället vilar, och hela planeten som vi känner den idag. Därtill är den stora majoriteten av vetenskapssamhället enigt om att den globala ekologin rasar. Dessutom går det mycket fortare än vi trott. Detta belastar redan världens fattigaste samhällen hårt, men kommer snart även att drabba oss i de rikare samhällena allt hårdare och mera direkt. Redan på kortare sikt – ca 10 år – kommer växande brist på råvaror och stigande ekologisk turbulens att drabba vårt ekonomiska fundament (stigande råvarupriser och direkta brister), våra samhällen (allt obekvämare levnadsvillkor) och stormaktspolitiken (spänningar om tillgång till och kontroll över naturresurser).

Ett mera omedelbart fundamentalt hot, som kan rasera våra samhällen men inte nödvändigtvis planeten, är den rådande globala ekonomiska krisen och i synnerhet systemets sårbarhet. Världsekonomin kör för närvarande för halv maskin och det är idag huvudsakligen de snabba utvecklingsländerna (Kina, Indien, Brazilien mm) som håller den igång. Av de tre traditionella motorerna har Europe och Japan fastnat i en långsiktig kronisk stagnation. Endast USA ger tecken på en gradvis återhämtning. Men hela systemet är bräckligt. I dess nuvarande tillstånd behövs inte mycket för att det skall rasa: en pandemi som stryper det fria flödet av människor och varor; en regional konflikt som drabbar centrala råvaruflöden (Persiska Viken) eller produktion (Koreahalvön); en sofistikerad cyberattack som slår ut delar av den globala tekniska infrastrukturen som ekonomin vilar på. Ekonomiskt lever vi för tillfället på avgrundens brant.

Ovanstående är apokalyptiska scenarier. I Europe ser vi däremot alltmer tecken på en långsiktig kronisk nedgång. Även om vi överlever södra Europas eurokris – som nu kryper till Frankrike – kan vi räkna med att flertalet Europiska stater under överskådlig framtid drabbas av låg ekonomisk tillväxt, stor statsskuld och åldrande befolkning. Nettoeffekten blir med stor sannolikhet större arbetslöshet, mindre offentliga tjänster, växande sociala problem och allt större inrikespolitiska spänningar. Under social stress växer stödet för extrema politiska partier. I värsta fall kan det leda till stigande nationalchauvinism och protektionism inom Europa, vilket skulle förvärra krisen ytterligare.

I värsta fall kan det leda till att  EU kollapsar delvis eller helt. Man glömmer lätt att EU är ett vackert-väder- projekt. Europas integration var möjligt under ”sötebrödsdagarna” med hög ekonomisk tillväxt och en växande medelklass (50 till 80-talet) och då vi ännu trodde vi hade det (90-talet). Under hårdare ekonomiska tider kan denna trend svikta. EU var inte drivkraften bakom de senaste 60-årens europeiska fred utan ett symptom på det välstånd och skydd från USA som de facto lät freden gro och blomstra i västeuropa.

Säkerhetspolitiskt är Europas gradvisa ekonomiska och sociala nedgång allvarligt av minst tre skäl. Om den fortsätter innebär det att Europa kan bli en oroshärd i sig, dels inom länder, men på sikt även mellan europeiska stater. För det andra innebär det att Europa förlorar sina enda globala trumfkort: den mjuka makten som välmående samhällen utgör, och den reella makten som världens näst största ekonomi erbjöd. Förutom detta har ett EU som fortfarande är diplomatiskt splittrat och ett militärt vakuum (trots världens näst största försvarsutgifter) inget globalt eller ens regionalt inflytande. Den kinesiska regeringen uppmärksammade EU om dessa hårda realiteter nyligen (för första gången vad jag vet) i samband med den ekonomiska konflikten om Kinesiska solpaneler.

För det tredje innebär Europas nedgång att vi blir sårbara gentemot Ryssland, även om detta land  sannolikt går mot större interna svårigheter. Ryssland har redan idag en nästan fullkomlig dominans i Europa när det gäller strategiska vapen. Sen sovjetunionens fall har ryssland konsekvent modernisat och förstärkt dessa vapensystem samtidigt som NATO avlägsnat nästan alla motsvarande vapensystem. Det innebär att Ryssland har en enorm potential att sätta press på Europa utan att kärnvapenekvationen med USA påverkas direkt. Vi är inte längre vana att tänka i sådana termer, men det går inte att blunda för denna svaghet. Som Rysslands försvarsminister nyligen uttryckte det under ett besök i Helsingfors: ’Våra kärnvapen kommer att kunna utgöra en garant för stabiliteten i nordeuropa i flera år framöver.’ (Peter Buchert: ”Sjojgu tog fram tung rysk vokabulär.” Hufvudstadsbladet, 30 maj 2013: s. 2)

Det är inte en stabilitet som jag finner särskilt betryggande, men när det gäller maktförhållandet har Rysslands Försvarsminister sannolikt rätt.

Därtill moderniserar Ryssland nu de konventionella styrkorna. Även om de inte uppnår ens hälften av uppsatta mål, innebär detta att ryssland om cirka tio år kommer att disponera ett relativt stort antal fullt användbara brigader med hög beredskap. Inte på långt när jämförbart med dåvarande sovjets stridskrafter, dock ett mycket starkt påtryckningsmedel – och i värsta fall redskap – mot alla små länder nära rysslands gränser. Särskilt när man tar i betraktande att trenden inom EU och europeiska NATO är den motsatta, med allt svagare konventionella styrkor. Därtill har de flesta EU stater även mentalt avskrivit behovet av ett traditionellt försvar av det egna territoriet. Att Sverige redan sjunkit dit påmindes vi om klart i år dels genom ÖB:s intervju i januari, dels av påskens ryska flygövning med simulerade bombangrepp mot mål i södra sverige och Stockholmsområdet, då sverige inte förmådde skydda sitt eget luftrum.

Om tio år kan vi räkna med att den relativa ryska militära kapaciteten kommer att vara ännu större gentemot oss och de delar av EU som ännu finns kvar. Och detta i en värld som sannolikt blir mycket spändare och turbulentare än idag.