Hur kan EU skapa en sammanhållen och långsiktig politik inför den långa rad av konflikter av olika slag som nu omger Europa? Eller har med 28 medlemmar heterogeniteten inom organisationen gått alltför långt för att EU ska kunna tala med en röst?

I närmare tio år har man talat om en åternationalisering inom EU i betydelsen att initiativen alltmer kommer från enskilda länder snarare än från EU:s institutioner. Bland de orsaker som nämnts är bristen på starka ledare i Europa, liksom att utvidgningen gjort organisationen alltför stor. Genom Lissabonfördraget har man försökt öka effektiviteten och styrkan i EU:s säkerhetspolitik och samtidigt komma åt den interna rivaliteten mellan institutionerna. Sålunda inrättades den diplomatiska tjänsten ledd av den höga representanten. Samtidigt är det uppenbart att de 28 medlemsstaterna inte vill släppa ifrån sig möjligheten att påverka EU:s säkerhetspolitik: enskilda länder kan fortfarande mycket enkelt genom att använda sitt veto stoppa ett förslag. Kraven på EU:s ledare är därmed stora: dels att bemästra problemen och dels att övertyga alla de 28 medlemsländerna om det kloka i sin politik.

Kärnan och direktoratet

EU bygger på att medlemmarna tror på idén bakom organisationen. Kärnan har sedan tillkomsten varit försoningen mellan Frankrike och Tyskland efter andra världskriget och det fransk-tyska samarbetet har setts som motorn i EU-samarbetet. I dag är utmaningarna stora även mellan dessa två, vars samarbete ursprungligen byggde på en form av fransk-tysk jämvikt. I botten fanns en deal: Frankrike gav Tyskland möjligheten att återknyta till Europa men till ett pris att ofta ge vika inför franska förslag. I den följande utvecklingen av unionen har vid många tillfällen fransmännen refererat till den fransk-tyska jämvikten som en förutsättning för en fortsatt harmoni. Röstfördelningen inom rådet, parlamentets pendlande till Strasbourg mm ligger för dem i dessa vågskålar. Förhoppningen att med eurons hjälp få kontroll över den starka tyska ekonomin var också en faktor. Under de senaste tio åren har emellertid det mesta gått fransmännen emot. Trots euron och dess institutioner är det Tyskland som dominerar den europeiska ekonomin. Nyligen har Frankrike också tvingats utstå en rad förödmjukelser på grund av alla turerna om den franska budgeten och Tysklands vägran att släppa till investeringsfonder för att hjälpa till, den öppna misstron mot Pierre Moscovici, den franske kommissionären för ekonomiska och finansiella frågor etc. Pressen på Frankrike att inte leverera Mistralfartygen till Ryssland är enorm samtidigt som landet är i stort behov av de pengar som försäljningen inbringar.

I denna situation kan man som många gånger förr se hur fransmän och tyskar gör sitt yttersta för att hålla samarbetsprocessen vid liv, den process som båda länderna är beroende av. Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier har sökt släta över finansminister Wolfgang Schäubles hårda ord om Frankrike och föreslår nu tillsammans med sin franske kollega Laurent Fabius ett ökat utrikespolitiskt samarbete mellan de två länderna.

Med en tysk-fransk motor som trots problem ändå fungerar ser de två ändå inte motorn som tillräckligt stark. I det tredje stora landet inom EU, Storbritannien, finns dock inget intresse. I stället tycks premiärminister David Cameron utöva en farlig balansgång, vilket kan leda till att landet, mot hans vilja, lämnar EU. I sin strävan att behålla stödet från den egna befolkningen, inklusive UKIP-partiet och Tory-partiets egna euroskeptiker, avlägsnar sig Cameron alltmer från sina europeiska kolleger. De senaste tvistefrågan och den som framför allt fått Angela Merkel att reagera hårt och ifrågasätta om Storbritannien ska vara kvar i EU gäller landets krav på att den fria rörligheten bör tas bort. Här står Cameron klämd mellan en av hörnstenarna inom EU och en egen hård EU-skeptisk opinion, som i hög grad fokuserar på denna fråga.

Det gamla s k direktoratet mellan de tre stora som man ibland tidigare sett finns inte längre. I stället för Storbritannien har Polen kommit att ingå i samarbete med Tyskland och Frankrike i vad som kallas Weimartriangeln. Att Polen fått allt större tyngd i Europa ses bl a genom att den tyske presidenten Gauck, liksom också Jens Stoltenberg, ny generalsekreterare i NATO, valde Polen som det första land de besökte efter tillträdet. Polen kommer sannolikt att spela en allt starkare roll i Europa och därmed kommer också EU:s tyngdpunkt och intressen att röra sig österut.

Samtidigt är EU beroende av att andra länder än de stora känner sig delaktiga i processen. I dag är EU:s försonings- och fredstanke i stort sett bortglömd och i stället har det i hög grad blivit en intresseorganisation. Men därutöver är också EU byggd på vissa värden. Att balansera alla medlemmars intressen med tanke också på dessa värden är ingen lätt uppgift.

Sammanhållningen inför kriserna

Kriser ställer EU på hårda prov. De flesta kriser drabbar medlemsländer med olika kraft, beroende på geografisk närhet respektive avstånd eller på grund av sårbarhet av olika slag. I den pågående konflikten med Ryssland spelar geografin en viss roll men dessutom är det framför allt energifrågan liksom handel och andra ekonomiska relationer som har gjort en gemensam linje svår.

EU har lyckats få enighet kring sanktionerna mot Ryssland, mycket på grund av det ledarskap som Angela Merkel utövat, inte minst inom det egna landet. Inom EU finns emellertid en rad länder som på olika sätt bryter mot den sammanhållning som man söker i dessa frågor. Till en del gäller detta energiområdet, där flera länder bryter den gemensamma EU-linjen. Senast är det Ungern, vars parlament nyss har tillstyrkt en ny lagstiftning ämnad att kringgå EU-lag för att öppna för byggandet av South Stream. Denna gasledning, i vilken Gazprom är en stor ägare, är inte förenlig med EU:s regler eftersom den inte ger tillgång för andra gasleverantörer. Ledningen är tänkt att undvika Ukraina genom att passera via Svarta Havet, därefter Bulgarien och vidare genom Serbien till Ungern. Tidigare har Bulgarien förklarat sig villigt att medverka till South Stream men efter press från EU tvingats backa. Serbien, det tredje berörda landet, tog för några månader sedan entusiastiskt emot Vladimir Putin. Detta lands hållning är inte heller oviktig i ett EU-sammanhang, eftersom Serbien nu är kandidatland till EU.

Därmed är emellertid inte listan komplett. Andra exempel är Cypern och Österrike. Cyperns ekonomi är till stor del kontrollerad av ryska intressen, vilket lett till ett mycket starkt ryskt inflytande generellt. I Österrike är man också positiv till South Stream och Österrike har liksom Serbien under sommaren tagit emot Putin med stor hjärtlighet. De österrikisk-ryska affärsförbindelserna är många och man ser inte behovet av att minska beroendet av rysk energi.

Organisationens roll

Vilka möjligheter har då de nytillträdda EU-ledarna att genomföra åtgärder som är i hela EU:s intresse och i enlighet med EU:s värdegrund?

Själva urvalsprocessen tyder på att Jean-Claude Junckers, Donald Tusks och Federica Mogherinis makt att förändra och leda blir begränsad. De är alla utsedda för att de representerar ett land eller ett parti snarare än för att deras visioner och kapacitet är överlägsna andra kandidaters. Den makt de har är också begränsad, vilket säkert också är i enlighet med medlemsstaternas önskningar. Detta betyder ingalunda att de inte kan komma att överraska med kreativa lösningar, talang att finna bra kompromisser och fungera som effektiva makthavare bakom kulisserna. Den viktigaste rollen spelas ändå av Europeiska rådet, som tar de viktigaste besluten, och den viktigaste ledaren under överskådlig tid kommer att vara Angela Merkel, i kraft av Tysklands makt och sin egen förmåga. På dem – men också på alla medlemsländer – vilar ett stort ansvar och en mycket svår uppgift.

Gunilla Herolf