Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att  reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med dagsläget är jag helt övertygad behövs för att skapa bästa möjliga förutsättningar för byggandet av framtidens svenska militära förmåga.

Tommy Jeppsson

Ett perspektiv på nuet

av Hans Nilsson

I debatten talar man om att försvaret förr var uppbyggt för att möta ett storanfall och att vi inte hade någon beredskap mot ett överraskande anfall. Vi saknade ett insatsförsvar. Man påpekar att det tog en halv vecka att mobilisera Armén. Men det gällde hela armén – 750 000 man. Man måste komma ihåg att vi hade olika mobiliseringstider för dåtidens stora organisation.

Hur lång tid tog det under ”Kalla kriget” att mobilisera motsvarande styrka som dagens svenska armé –  cirka 20 000 man?  Två frågor måste då besvaras. Vilken insatsberedskap hade vi under ”Kalla Kriget” och vilken insatsberedskap har vi i dag

Fråga 1 Vilken insatsberedskap hade vi under ”Kalla Kriget”

Jag blev 1970 chef för åttonde pansarbrigaden (PB 8) som mobiliserade runt Hässleholm. Regementschef var då Nils Isaksson. Han var krigsplacerad som chef för XI fördelningen (division i internationell terminologi) med krigsuppgift runt Trelleborg och Malmö.  Han insåg att vi måste vara beredda på att möta ett överraskande anfall. Om plötsligt ett antal civila transportfartyg i södra Östersjön styr mot Trelleborg, går in i hamnen samt lastar ur soldater och krigsmateriel måste vi snabbt vara där. Exempel på ett sådant förfarande är när tyska lastfartyg på morgonen den 9 april 1940 landsteg i Oslo hamn.

Vi talade 1970 om slutmobiliseringstid och huvudmobiliseringstid. Inom huvudmobiliseringstiden skulle förbandet kunna sättas in för att lösa sin huvuduppgift inom närområdet (Skåne och Blekinge) under en kortare tid. Inom slutmobiliseringstiden skulle förbandet kunna avtransporteras till annan del av landet. Då skulle förbandet vara komplett.

Vi ordnade det så att PB 8 (utom haubitsbataljonen) hade 24 timmars huvudmobiliseringstid. Av vissa skäl ansåg vi att habitsbataljonen inte klarade detta. Vi hade ett haubitskompani i varje pansarbataljon och haubitsbataljonen fick komma lite senare när den var klar.

I samband med att brigadens förband gjorde krigsförbandsövning tog jag emot kompanierna ett och ett och gav soldaterna följande information.

”När ni nu kommer hem skall ni med era familjer klara ut er uppgift om fienden plötsligt en morgon klockan 6 står i Ystads hamn:

  • Ni har den förmiddagen på er att klara ut förhållandena med familjen och att förflytta er till den mobiliseringsplats som ni nu lämnar. Arbetsplats och arbetsgivare kan ni strunta i när fienden står i Ystad. Tag med något ätbart
  • Ni har sedan eftermiddagen på er att ta ut er utrustning, gå igenom stridsvagnarna, fylla på ammunition mm. Av den personliga utrustningen tar ni i första hand med det som väderläget kräver samt en mössa som visar att ni är soldater. Ni får gärna sitta civila i vagnarna och köra dessa i lågskor. Huvudsaken är att ni har er stridsutrustning.
  • Under natten skall vi förflytta förbandet till terrängen norr om Ystad
  • På morgonen nästa dag skall vi anfalla den landstigna fienden. Anfaller vi inte då så är vi för sent ute.”

Det fanns särskilda A-platser ( Avlämningsplatser) där civila bilar, traktorer och arbetsmaskiner skulle lämnas in. Fordonen skulle där besiktigas, skickas till en särskild verkstad för montering av dragkrokar och sedan sändas till respektive kompani. Alla chefer för A-platserna hade instruktioner att på order av brigadchefen i stället strunta i besiktningen och skicka fordonen med förare direkt till aktuellt kompani. Den ekonomiska ersättningen fick vi klara ut efter kriget.

Jag uppfattade att soldaterna verkligen ryktes med i den allvarliga situation som jag här har beskrivit. Jag är övertygad att vår tidsplan skulle hålla. (Jag hade positiv erfarenhet från en liknande situation i samband med att Dag Hammarskjöld omkom). Även om många inte skulle hinna inställa sig under förmiddagen fanns tillräckligt många för att starta mobiliserings­- och utrustningsarbetet. Förflyttningstiden till Ystad är 3-4 timmar. I tidsplanen ligger en reservtid på 8 timmar. Observera att för att betjäna 12 stridsvagnar krävdes i en nödsituation endast 24 stridsvagnssoldater. Det ingick det dubbla antalet stridsvagnsutbildade soldater i kompaniet. Det fanns en reservpluton i varje stridsvagnskompaniet.

Här beskrivna förhållanden gällde för 8 pansarbrigaden under min tid som brigadchef 1970-1974 och fanns kvar mellan 1981 och 1986 när jag var fördelningschef. Övriga brigader inom fördelningen hade en så kallad snabbataljon med kort mobiliseringstid. Jag är övertygad att många brigadchefer i andra delar av landet vidtog motsvarande åtgärder.

Ingen vet när, var eller hur ett krig startar. Vi arbetade då i Sverige med vad vi kallade ”UPPDRAGS- TAKTIK”. Det innebar att varje taktisk förbandschef (brigadchef och högre) hade både rätt och skyldighet att ta initiativ och anpassa striderna efter den utveckling som skedde. Han hade även skyldighet att förbereda olika alternativ. Inte bara de mest troliga utan även andra som han bedömde möjliga.

Visst var Arméns försvar uppbyggt för att möta en invasion.  Detta krävde störst resurser och gav ett fast underlag. Men det mest sannolika var ett överraskande anfall. Alla som väljer att starta ett krig eftersträvar att starta detta överraskande då det ger många fördelar. Några exempel: Polen 1939, Danmark – Norge april 1940, Frankrike maj 1940, Ryssland 1941, Pearl Harbor 1941, Israel 1967, Egypten 1973, Kuwait 1989 m fl.

Armén repetitionsutbildade varje år 25 stridande bataljoner. De övade i bataljonsförband. Ett stort antal lokalförsvarsförband som cykelskyttebataljoner samt värnförband gjorde krigsförbandsövningar vart 4:e år. Alla med högre stridsvärde än nuvarande hemvärnsförband. Till detta kom att vi hade ledningsförband (Brigad- och fördelningsstaber) som väl kände underlydande chefer och staber och som hade samövat med dessa.

Dessutom fanns åldersklassen som under våren kunde sättas in för omedelbar strid. Och som därefter under sommaren, hösten och vintern kunde fylla samma uppgift medan vi utbildade nästa åldersklass.

Sammanlagt hade vi c:a 75 bataljoner som ny- eller repetitionsutbildades varje år och som snabbt kunde sättas in för att lösa uppkomna uppgifter. (jämför med antalet i dag!)

Vid förbanden genomförde larmövningar som regel 2 – 3 gånger om året. ÖB, försvarsstaben och militärbefälhavarna (högre regionala chefer)t genomförde motsvarande övningar. Ett exempel:

1965 prövade försvarsstaben beredskapen i Västra Militärområdet. Ett okänt utländskt flygplan anmälde då sin avsikt att landa på Karlstads flygplats. Regementets larmpluton stod på flygplatsen och tog emot besättningen när planet landade. (Hur hade det varit i dag med endast 10 garnisonsorter?)

Sammanfattning – Fråga 1

Vi hade under kalla kriget både ett invasionsförsvar och ett insatsförsvar.

Fråga 2 Vilken insatsberedskap har vi i dag mot ett överraskande anfall?

Alla som åkt bil genom Europa vet hur långt det är mellan Östersjön och Alperna – 80 mil. Sverige är från norr till söder i stort sett dubbelt så långt – 150 mil. Vid överraskande anfall saknas helt möjligheter att med nuvarande arméstruktur hinna fram i tid till den plats/ område där motståndaren väljer att anfalla. I verkligheten har vi alltså i dag inget insatsförsvar.

Att i dagens läge kalla in förband och hålla dessa i ständig beredskap innebär stora kostnader. Frågan är om det är så dyrt att våra beslutfattare hesiterar för kostnaderna och tvekar innan man i tid höjer beredskapen.

Vi är i dagens läge mycket sårbara. Krigsmaterielen är koncentrerad till våra garnisoner. Tidigare fanns den utspridd på mer än 8 000 platser.

Den Ryska flygövningen, den så kallade ”påsksmällaren” visar på brister i vår beredskap och indikerar hur lätt det är att påbörja kriget med att slå ut vårt flygvapen. (Jämför 6-dagarskriget 1967 där Israel med överraskning slog ut halva det egyptiska flygvapnet redan under krigets första dag). Ett motsvarande fientligt förfarande under ”Kalla Kriget” försvårades av en större utspridning och bättre skydd.

Sverige har ställt pansarfordon på Gotland, men personal och förband som kan använda materielen saknas på ön. Den måste tillföras från fastlandet. För att hinna betjäna materielen krävs ett gott underrättelseläge, något som är mer frånvarande än förekommande i samband med ett överraskande inlett bangrapp.

Hög beredskap mot överraskande anfall kräver ett bra underrättelsenät. Detta kan intet bedömas som bättre än under ”Kalla kriget” – möjligen likvärdigt.

Sammanfattning – Fråga 2

Vi saknar i dag ett insatsförsvar. Antalet förband är för litet i förhållande till landets yta och förbanden – särskilt flygets – alltför koncentrerade och oskyddade.

Slutsats

Vi hade under ”Kalla kriget” ett både större, snabbare, kraftigare och bättre samövat insatsförsvar än vi har i dag.

Debatten

Jag vill inte med detta inlägg framföra önskemål om ett starkare försvar. Ett starkare försvar kräver mer pengar. Jag är inte tillräckligt insatt i landets ekonomi och accepterar att i nuvarande läge är försvarets storlek och kostnader i stort rätt avvägda. Men tala om sanningen för svenska folket. Försök inte skönmåla läget och påstå att försvaret i en del avseenden är bättre än det vi hade under det ”Kalla kriget”. För att dagens organisation ska framstå som bättre väljer många att svartmåla hur det egentligen var på den tiden.

Detta resonemang är stötande mot alla de som under denna tid lade ner mycket tid och mycket arbete både frivilligt, under utbildning och under krigsförbandsövningar. Det är hög tid att vi i stället visar vår uppskattning av vad som då gjordes och framför vårt stora tack.

Vill ett litet land med stora ytor stärka sitt försvar sker detta bäst genom en samordning med andra länder i närområdet. Detta gäller främst för insatsförband och för skydd mot överraskande anfall