Ett osannolikt försvar

Av Johan Wiktorin, Avd I

Förvirringen kring angreppsrisker och hot var stor efter årets konferens för Folk och Försvar i Sälen.

Bakgrunden var Försvarsberedningens genomarbetade rapport som lämnades till regeringen precis före jul. Försvarsberedningen konstaterar i rapporten att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Statsminister Löfvén menade under sitt framträdande att det skett en generell försämring av säkerhetsläget, men att hotbilden inte förändrats. Dessutom menade han liksom utrikesminister Wallström att regeringens säkerhetspolitiska analys har företräde och att den inte ändrats sedan 2015 och där är formuleringen att ett enskilt militärt angrepp är osannolikt.

Oppositionen vädrade morgonluft och regeringen fick motta stark kritik för sina inbördes icke jämkade budskap. Försvarsminister Hultqvist fick dagen efter förklara att regeringen hade ett stort förtroende för partikamraten von Sydows sätt att leda beredningen. ÖB å sin sida framförde sin och Försvarmaktens uppfattning att risken för väpnat angrepp var alltjämt låg.

Det kunde varit slut där, men just Björn von Sydow fortsatte debatten under sin utmärkta presentation av beredningens rapport, när han reciterade delar ur Tage Danielssons oförglömliga stycke om sannolikhet.

Det inspirerade de tre akademikollegorna Brännström, Hugemark och Mörtberg att i SvD veckan efter Sälen mena att sannolikhetsbegreppet var oandvändbart som planeringsgrund för utformningen av försvaret.

Det var helt obetalbart att höra Björn von Sydow i Sälen om sannolikhet, men kan vi skoja bort begreppet ur försvarsutformningen?

Nej, är mitt korta svar. Den måste behandlas, den kan visserligen vara mycket svår att kvantifiera och därmed att bli överens om. Exemplen som kollegorna räknande upp i sin artikel som Pearl Harbor, berodde ju på att man inte tog in förändringarna utan hemföll till önsketänkande.

Om vi börjar med att analysera hotet, så består varje hot av intention och kapacitet. Vissa vill även ha med faktorn tillfälle, men jag avstår här, eftersom det snarare är en produkt av hot och sårbarheter.

I fallet Ryssland är det helt riktigt som framförs i SvD att intentionen kan förändras snabbt. Den lilla politbyrå som styr Ryssland med president Putin som Primus Inter Pares kan ändra uppfattning relativt fort för omvärlden som i fallet Krim 2014. Vi kan i alla fall säga att Kreml i närtid har visat sin avsikt att uppnå politiska mål med militära medel (Ukraina, Syrien).

Vi kan också lyssna till varningar från våra underrättelse- och säkerhetstjänster som att Ryssland bedriver psykologiskt krig mot oss, enligt Säpo.

Chefen för Must, Gunnar Karlson, pekade i december 2016 ut Ryssland när det gällde både cyberangrepp och påverkansoperationer. Vidare bedriver den ryska ledningen ett intensivt upprustningsprogram sedan åtta år tillbaka, där den långsiktiga intentionen kan skönjas. Trots sanktioner och kontraktion i ekonomin, så håller den politiska viljan uppe ansträngningarna.

Och det har gett resultat. Ryssland klarar av, inte utan problem, att slåss i Ukraina och Syrien parallellt samtidigt som man fortsätter bygga sina kapaciteter. I Östersjön ser vi nya stridsflygplan, nya örlogsfartyg och kvalificerade robotsystem grupperas i exempelvis Kaliningrad.

Med en stormakt som bedriver informationsoperationer mot oss och för fram militära resurser i både Arktis och Östersjöområdet kan jag med bestämdhet säga att hotet mot Sverige har ökat de sista fem åren. Angrepp pågår i ett försök att forma den framtida stridsmiljön, om tillfälle skulle uppstå.

Våra sårbarheter ska jag inte analysera här, utan nöja med mig att konstatera att de finns i form av militär uthållighet och klara brister i civilt och psykologiskt försvar liksom i försörjningsberedskap. Kontentan är att en motståndares kapaciteter inte behöver vara iögonfallande stora för att åstadkomma oönskade effekter i vårt samhälle som försvårar väpnat motstånd. Det är detta som vi ska råda bot på till 2025, enligt Försvarsberedningen.

Mötet mellan hot och sårbarheter konstituerar olika risker. Riskerna analyseras i konsekvenser och just sannolikheter. Eftersom konsekvenserna av väpnade angrepp är alltifrån stora till extrema är den variabeln lite mer trögrörlig. En generell bedömning som täcker begränsade militära angrepp på landet skulle vara att konsekvenserna skulle vara minst mycket stora.

Sannolikheten däremot är väldigt flytande. Den kan vara alltifrån nästintill obefintlig till överhängande. Eftersom vi här, liksom i bedömningen av en kärnkraftskatastrof, har att göra med sällanhändelser, så blir sannolikheten också svårfångad.

Motsättningar kan därför uppstå i de politiska bedömningarna. Därför är det viktigt att försöka komma överens om några grundläggande principer. En sådan tycks vara att vi kan påverka sannolikheten själva genom en egen försvarsförmåga. Många av de länder som blev angripna de sista 100 åren upplevdes inte av angriparen ha ordning på sitt försvar. Våra nordiska grannländer under andra världskriget är utmärkta exempel på detta. Det är alltså angriparens värdering av försvararen och sina egna mål som bestämmer sannolikheten för angrepp.

Därför är det viktigt att signalera motstånd i alla riktningar. Till den presumtive angriparen, till den egna befolkningen och till partners. Om inte vi försvarar oss själva, vem ska då göra det?

Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än ÖB’s: Att risken är låg dvs ungefär att sannolikheten är mycket liten, men konsekvenserna mycket stora om det sker.

Tröskeleffekt, som mest kommer ur sjö- och flygstridskrafter, är en beståndsdel i att försöka påverka sannolikheten och även konsekvenserna av angrepp genom att försätta kvalificerade resurser hos motståndaren ur stridbart skick. Precis som ÖB framhöll i Sälen, så kommer vår relativa operativa förmåga att vika snabbt efter 2020 om inte det sker klara tillskott av resurser.

Att inte hörsamma en sådan begäran skulle alltså med ovanstående resonemang kunna öka sannolikheten långsiktigt för ett angrepp och därmed risken för väpnade angrepp mot landet. Ur en angripares perspektiv skulle därför en oförmåga att stärka försvaret kunna tolkas som en svag politisk vilja att försvara landet, vilket i sin tur skulle kunna driva sannolikheten för krig ytterligare högre.

Tröskeleffekt är dock inte den enda komponenten att ta hänsyn till. Försvarsviljan och förmågan att kunna slåss uthålligt är andra beståndsdelar som påverkar sannolikheten. Risken att bli fast i ett Afghanistan är något som hökarna hos en angripare vill försöka vifta bort i de inbördes diskussionerna. Därför är det viktigt att vi vidtar sådana förberedelser inom främst markstridskrafterna, så att dessa på ytan blir kända. På samma sätt är det också avgörande att vi visar att vi är beredda att slåss tills angriparen inte tål mer.

Det är den mest tragiska biten av de senaste decenniernas försvarspolitik och något som jag vet driver oss försvarsbloggare. Få förstår vilka uppoffringar det skulle krävas att besegra en motståndare, vilket vi till slut skulle göra. Det är därför det är fundamentalt att vara stark från början och kunna stå upp mot aggressiva hot. Våldet och kriget har sin egen dynamik och destruktiva effekter. Det får helt enkelt inte börja och det får inte slå rot.

Hur många skott var det i den första salvan i Syrien? För snart sju år sedan. De senaste dagarna har israeliskt och ryskt stridsflyg liksom turkisk helikopter och iransk drönare blivit nedskjutna i syriskt luftrum. Där är vi idag. Ingen fred i sikte.

Samma tankeexperiment kan även parentetiskt göras för den inre säkerheten. Hur litet var gängvåldet i Honduras från början och var är det idag?

Det är därför avgörande att kunna göra fullständiga riskanalyser, där hot, sårbarheter och risker vägs samman, med sannolikheten som en av de bärande delarna. Denna ska sedan läggas på den grundläggande förmågan att upprätthålla vårt folkrättsliga uppdrag att skydda vår territoriella integritet. Se mitt tal i Sälen 2015.

Om vi inte gör det, så kommer det bli öB som blir sittande med risken och så kan vi inte ha det av flera skäl. Det innebär politiken inte vill ta ansvar och därmed att omprioritera resurser. Det innebär också att det blir Försvarsmakten som tolkar sannolikheten, vilket torde öka klyftan mellan myndigheterna och den politiska nivån, till gagn för ingen annan än en angripare.

Särskilt viktigt är det att ta fasta på beredningens budskap att vi oundvikligen skulle dras in i en väpnad konflikt i närområdet. Problemet är att närområdet står i omedelbar kontakt med Mellanöstern och Svarta havet genom allianser. Om saker börjar skena där kan vi ha en konflikt här inom ett dygn.

Därför vill jag 2018 se lite politiskt ansvar, där man intellektuellt kan diskutera dessa fenomen i allmänna ordalag med väljarna. Mitt kompetensbidrag till debatten blir att hotet mot Sverige har ökat kraftigt de senaste fem åren, att vi har en informationskonfrontation med Ryssland och att sannolikheten, och därmed risken, för väpnande angrepp kommer att öka om vi inte strax tar beslut om förstärkningar om en ordentlig uppbyggnad av totalförsvaret. Omvärldens politiska viljor har aldrig anpassat sig till svenska beslutsprocesser. Det är inte sannolikt, det är sant.