I den samtida militära debatten beskrivs ofta att ett ökat operativt tempo är något som både för egen del bör eftersträvas och för motparten motverkas – genom ett högt eget tempo kan motpartens möjligheter till samordnad strid försvåras.

I detta inlägg kommer jag att, med utgångspunkt i Försvarsmaktens doktrin för gemensamma operationer, diskutera vad striden på djupet innebär i syfte att öka det operativa tempot. Jag kommer sammanfattningsvis att slå ett slag för att jägarstriden på djupet bidrar till att öka det egna sammantagna operativa tempot vid en gemensam operation samtidigt som den även påverkar angriparens.

Hotbilden

Hotbilden som doktrinen beskriver är att ett angrepp kommer att ske i hela operationsmiljön och med ett högt tempo; med långräckviddig bekämpning av förband, ledning och andra samhällsfunktioner i kombination med luftlandsättningar och amfibieoperationer. De senare i syfte att sannolikt upprätta en försvarszon för att skydda basering av andra långräckviddiga system. En angripare bedöms även använda sig av ett brett spektrum av påverkansmedel inkluderat bland annat icke-linjär krigföring. Allt i syfte att påverka våra sårbarheter för att nå uppsatta målsättningar. För att möta detta måste vi flexibelt kunna agera med ett högre tempo än angriparen.[1]

Tempo och striden på djupet

Doktrinen beskriver tempo som avgörande på slagfältet. Detta för att ett högt tempo ger fördelar som kan användas mot en angripare. Grunden ligger i att snabbare agera och fatta beslut. Detta tillsammans med att manövern, ett aktivt och rörligt agerande, är en förutsättning för att kunna ta och inneha initiativet. Således måste vi, inom ramen för manövertänkandet, ha förmåga till ett högre operativt tempo än angripare.[2]

Manövertänkande är en av grunderna i den svenska operationskonsten (tillsammans med uppdragstaktik samt flexibilitet) samt utgörs av initiativtagande och indirekt metod. Den indirekta metoden bygger på kraftsamling mot svagheter som är avgörande för motståndarens förmåga och bör användas mot en jämbördig eller överlägsen motståndare. Egna operationer ska, enligt doktrinen, genomföras över hela det operativa djupet. Det innebär att angrepp ska ske mot sambands- och ledningssystem, kommunikationer eller andra kritiska sårbarheter på djupet av motståndarens område. Motståndarens sårbarheter angrips således på våra villkor för att uppnå överraskning och splittra dennes förmågor – sammantaget syftande till att bidra till en systemkollaps. Motståndaren tvingas vara reaktiv istället för aktiv, vilket minskar dennes operativa tempo.[3] Jägarförband, med strid på djupet som främsta förmåga, har således en central roll i att bidra till att öka det operativa tempot i den gemensamma operationen.

Doktrinen för gemensamma operationer påtalar att förband under utbildning har beredskap för att på kort tid övergå till operationer i syfte att snabbt öka tröskeleffekten.[4] Med andra ord att svenska operationer ska inledas tidigt. Då jägarförbanden är stående, med kontinuerligt anställda delar, innehar de året runt, veckans alla dagar, förmåga till kvalificerad strid på djupet. Vidare genom att jägarförbanden är snabbt gripbara och lättransporterade i kombination med förmågan att infiltrera, av motståndaren redan behärskad terräng, kan de snabbt möta ett inledningsvis överraskande angrepp, över hela det operativa djupet med egna vapensystem eller genom invisning av långräckviddiga bekämpningssystem bekämpa för Sverige prioriterade och för motståndaren högvärdiga mål. Detta erbjuder ett, för motståndaren, hot över ytan under längre tid som splittrar dennes förmågor och skapar möjligheter för ett avgörande med andra egna förband. En angripares operativa tempo påverkas således.

Doktrinen för gemensamma operationer påtalar även utmaningen med situationer där kraven på samordning ställs mot behovet av tempo – där risken består i att utebliven samordning ställs mot vinsten av att vidmakthålla ett högt tempo.[5] Striden på djupet bidrar till att minska påverkan av denna utmaning på operativ nivå. Då jägarförbanden tidigt  påverkar motståndaren på djupet kan tid skapas för att koncentrera tillgänglig tid för samordning till förbanden som ska fälla avgörandet.

Avslutningsvis, påtalar doktrinen vikten av en korrekt lägesbild för att skapa beslutsförmåga.[6] Med andra ord måste vi ha en god lägesuppfattning för att identifiera de uppkomna möjligheter och motståndarens sårbarheter som striden ger vid handen för att samordna och använda våra egna resurser på bästa sätt. Genom att vara på plats bidrar jägarförband till att ge denna lägesbild och skapa den förmåga att fatta beslut som möjliggör ett avgörande.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt på och delge information från djupet, inom ramen för den gemensamma operationen, har således framtiden för sig.

Författaren är överstelöjtnant och tjänstgör vid det blivande jägarregementet K 4 i Arvidsjaur.
Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten

Noter

[1] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, (Försvarsmakten: Stockholm, 2020), s. 32–33, 65–71.

[2] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, s. 30, 36.

[3] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, s. 29, 89, 129.

[4] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, s. 66–70.

[5] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, s. 119.

[6] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, s. 67.

Mer av samma skribent