I dagens SvD argumenterar de två ledande personerna i Centerns Ungdomsförbund (CUF), Magnus Andersson och Rickard Nordin, för att det är ett utmärkt tillfälle att skicka Nordic Battle Group till Libyen. Det föreslagna uppdraget verkar vara att stoppa Khaddafis slakt på den egna befolkningen och att upprätta en flygförbudszon.

Andersson och Nordin har som förbehåll att detta ska stödjas av FN, Arabförbundet och Libyens opposition. För närvarande finns inget sådant stöd hos någon av de tre grupperingarna, men det kan ju alltid ändras. Och det är lätt att känna med de bägges upprördhet för de övergrepp som regimen utsatt befolkningen för. Problemet är att det finns få saker som talar för det som de bägge vill se.

Det mest uppenbara är att NBG inte kan upprätta en flygförbudzon, det finns ett par procent av de resurser som behövs i det avseendet. För det andra är uppgiften att stoppa Khaddafis styrkor och dess eldgivning mot civila en alldeles för stor uppgift för NBG. Styrkan kan gå iland för att etablera ett brohuvud för andra EU-styrkor som kommer efter, men den viljan saknas ju helt hos EU. Så länge Libyens opposition motsätter sig utländsk inblandning, så skulle det bli tal om att separera stridande styrkor. Även om oppostionen skulle svänga, så är det fortfarande oklart vem det är som styr denna och vad oppositionen vill uppnå förutom att störta regimen. Min bedömning är att det finns minst två stycken större grenar. En mer folklig som förstärkts av avhoppare från regimen och en mer ideologisk och radikal gren som inte vill se en enda europé på libysk mark.

Kostnaderna för en insats är också något att överväga. Det är inte gratis att skicka NBG till Afrika, även om det ur logistisk synpunkt är en klar fördel att det finns flera hamnstäder att använda som infallsportar i landet. Utöver dessa faktorer tillkommer annat som en klar och tydlig målsättning, flyg- och underrättelsestöd samt det faktum att det finns en annan Battlegroup som leds av Tyskland och Nederländerna. I och med att Tyskland tydligt har tagit avstånd från ens en flygförbudszon ger det en indikation på hur liten politisk vilja som skulle kunna uppbådas för en insats med NBG.

Det verkar dessutom som om vår regering inte anser att läget i Libyen är något för EU, utan för NATO. Andersson och Nordin tar själva upp utrikesministerns hållning, och i helgen hade statsministern ett överraskande uttalande.

Ett solidariskt, men ogenomförbart förslag, enligt min mening. Det innebär att CUF:s bidrag till debatten blir ifrågasättandet av själva tanken med EU:s snabbinsatsstyrkor, om inte det är meningen att de ska sättas in.

Tidigare inlägg:

Tidvattnet vänder i Libyen? 10/3 – om läget på marken och vad en flygförbudszon innebär

Libyen – någon annan får göra jobbet 5/3 – om det osäkra läget och om svårigheten att få mål och medel att hänga ihop

Humanitär intervention i Libyen? 27/2 – om förutsättningarna för en humanitär intervention

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare