Den 20 och 27 juni 2021 ägde de regionala franska valen rum. Valen, som gällde ett stort antal politiska befattningar i regioner och departement, skulle ha hållits i mars men sköts upp på grund av pandemin. Utfallet av dessa val spelar en viss roll för väljarna, eftersom regionerna har stora budgetar, men normalt är intresset för dem lågt.

Ändå såg många fram emot valen med stor spänning eftersom de upplevs som en första test för hur presidentvalen i april 2022 ska komma att utfalla. För de partier vars ledare förväntas bli huvudmotståndarna i presidentvalet blev emellertid båda omgångarna av valet en stor motgång. President Macrons parti Framåt! (La République en Marche!, LREM) klarade nätt och jämnt spärren för att få vara med i den andra omgången. För Marine Le Pens Nationell Samling (Rallye Nationale) blev valet en stor besvikelse, eftersom hennes opinionssiffror under våren varit höga. Inget av de två partierna lyckades ta makten någon av de 13 regionerna. Den stora segraren blev i stället det liberalkonservativa Republikanerna (Les Républicains).

En besvikelse för alla var det låga valdeltagandet. Även om de lokala valen sällan samlar större mängder röstande hade man inte förväntat sig att deltagandet skulle bli så lågt som drygt 33 respektive 34 procent av de valberättigade. Oroväckande var också att de yngsta var mest motvilliga: av väljarna mellan 18 och 24 år avstod hela 87 procent från att rösta.

Vissa ser det låga valdeltagandet som en kris för den franska demokratin, medan andra gissar att det är coronatrötthet som ligger bakom. En del ser också en förklaring i den uppluckring av gränslinjen mellan höger och vänster som skett när Emmanuel Macron grundade sitt mittenparti. Motsättningarna mellan dessa två, anses det, kan mobilisera väljare, men när många inte identifierar sig direkt med ett parti blir enbart presidentvalet viktigt. Marine Le Pen, slutligen, har en mer avvikande förklaring när hon hävdar att anledningen till det låga valdeltagandet är en bristande tillit till det franska valsystemet.

Generellt anses valresultatet vara allvarligast för Nationell samling, som i mycket hittills har kunnat förlita sig på lokalt stöd. LREM:s dåliga resultat ses som mer förklarligt, eftersom partiet är mycket centraliserat och bundet till president Macron. Med sin mycket smala bas har partiet liknats vid en upp-och-nedvänd triangel. Allvarligt är ändå att trots att Emmanuel Macron varit landets president i fyra år har han alltså ännu inte skapat några lokala rötter.

Inför presidentvalet

Frankrikes president har stora befogenheter, och valet är därför av stor betydelse. Det är därför inte märkligt att spekulationerna inför det val som ska äga rum i april 2022 redan är i gång. Reglerna för valet av den person som ska leda fransk politik mellan 2022 och 2027 sker i en eller två omgångar. Ifall ingen kandidat får över 50 procent av rösterna äger efter två veckor en avgörande omröstning rum mellan de två kandidater som i första omgången fått flest röster.

Efter de franska regionalvalen genomfördes en enkät av företaget Ipsos för att se hur olika kandidater låg till i ljuset av dessa. Det visade sig då att trots de dåliga resultaten för de förväntade huvudpersonerna var är det ändå Emmanuel Macron och Marine Le Pen som fortsatt hade det största stödet, med 26 respektive 25 procent av de tillfrågade. Den republikanske kandidaten Xavier Bertrand låg på tredje plats med 16 procent.

Emmanuel Macron

Inför presidentvalet har President Macron ett antal stora utmaningar framför sig. Ekonomiskt medförde pandemin att många firmor gick i konkurs och arbetslösheten ökade dramatiskt. Hårda nedstängningar av samhället och en långsam start på vaccineringen har också lett till frustration och upprördhet.

En allvarlig händelse, som fortfarande upprör den franska befolkningen, är mordet i oktober 2020 på en lärare, Samuel Paty. Efter en lektion om den fria yttranderätten, då han hade visat serieteckningar av profeten Mohammed, hade Paty halshuggits av en ung islamist. Den franska regeringen agerade hårt genom att stänga ner en rad organisationer som sågs som företrädare för islamisk extremism och initiera lagar för att kunna stoppa utländsk finansiering av sådana organisationer. Ändå gynnade mordet klart Nationell samling, som traditionellt varit negativt mot muslimska rörelser. Såväl LREM som Nationell samling vill nu framställa det egna partiet som den starkaste motståndaren mot radikal islamism och har anklagat det andra för att var alltför mjukt. Samtidigt är det uppenbart att dessa lagar också kan leda till spänningar i samhället från muslimer som upplever dem som alltför hårda.

Generellt har också Macrons politik alltmer gått åt höger för att säkra röster där konkurrensen om dem är hårdast, samtidigt som han räknar med att vinna röster bland vänsteranhängarna, eftersom de inte har någon annan att rösta på.

Ytterligare en fråga inför presidentvalet gäller President Macrons personlighet, vilken har lett till oro bland hans anhängare inför presidentvalet, men även bland representanter för andra partier som fruktar en Le Pen-seger. Tidigare kommissionären och brexitförhandlaren Michel Barnier (som själv nu stödjer Republikanerna) varnar för att det som han ser som en arrogant ledarstil hos Macron medför att presidenten inte lyssnar till den franska befolkningens kritik och därför jämnar vägen för Le Pen.

Marine Le Pen

Marine Le Pen tycks sedan det senaste presidentvalet 2017 ha lärt sig av tidigare misstag. Hon undviker numera att komma med alltför kontroversiella uttalanden och har infört nolltolerans mot att partiföreträdare kommer med rasistiska uttalanden. Le Pen tar också upp, för henne nya, ämnen som klimatfrågan och feminismen och säger att hon inte längre är anhängare av ett franskt utträde ur EU, en frexit. Inte heller vill hon längre lämna euron, något som Emmanuel Macron kunde utnyttja i valkampanjen 2017, eftersom de flesta fransmän vill behålla den. Trots denna strategivändning blev alltså valresultatet en missräkning.

Ändå behöver man inte tveka om hennes inställning. Under januari 2021 lanserade hon ett förbud för den muslimska huvudscarfen hijab. Uppenbarligen var hon stärkt av opinionsundersökningar som satte henne på samma nivå som president Macron (48 procent mot Macrons 52 procent). Hon kan emellertid inte ha haft några förhoppningar att ett sådant förbud skulle kunna genomföras, eftersom en fransk domstol med stor sannolikhet skulle ha sett ett sådant förbud som okonstitutionellt. I stället tycks det ha varit ett led i den kampanj som hon för mot islam. Hon förklarade i samband med att hon lanserade detta förslag att hijab är ett islamistiskt klädesplagg och att förbudet ingick i en större lag mot ”islamistiska ideologier”, vilka hon kallade ”totalitära och mordiska”.

Den stora omsvängningen inom den Nationella Fronten skedde 2018. Det bestämdes då att partiet nu skulle försöka ändra EU inifrån. Bakom beslutet låg delvis den insikt som man fått genom brexit att utträdet skulle bli en svår procedur. En annan anledning var att man nu såg ett närmare samarbete med andra populistpartier som ett möjligt sätt att nå framgång för sina idéer. Uppenbart är, sägs det, att Nationell samling, liksom populister i övriga Europa, insett att det är bättre att agera inifrån EU för att nå sina mål, samtidigt som EU-medlemskapet ger stora ekonomiska fördelar.

2019 lanserade Marine Le Pen en ny grupp, Identity and Democracy (ID), för samarbete inom Europaparlamentet. Partierna är alla, liksom Nationell samling, nationalistiska samt kritiska till invandring och europeisk integration. För henne var italienska La Lega med ledaren Matteo Salvini en viktig partner och att Salvini förlorade sin position som vice premiärminister var en motgång för gruppen. Även när det gäller politiska frågor finns problem, som Le Pen ser det, som att tyska Alternative für Deutschland inte delar hennes syn att Europeiska centralbanken, inte längre ska vara oberoende. Även andra närliggande partier har i vissa fall andra åsikter än Le Pen, till exempel det polska Lag och Ordning, som är Rysslandskritiskt.

Nationell samling har mycket goda relationer till Ryssland och har till och med stött den ryska annekteringen av Krim och krigföringen i Syrien. Marine Le Pen har också uttalat sig för en strategisk allians med Ryssland. Hon vill dessutom att Frankrike ska lämna Natos integrerade samarbete och anser att Nato inte längre fyller något syfte med tanke på att Sovjetunionen inte längre existerar.

Ett viktigt val

Mycket kan hända i fransk politik under tre kvarts år, men sannolikt är att valet nästa år i slutändan kommer att stå mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Macrons politik är vid det här laget välkänd. Han har stora ambitioner för ett EU, som en organisation som i många avseenden ska föra en självständig roll, men också för att Frankrike ska ha en ledarroll i Europa. Det innebär att han inser att USA är nödvändigt för Europas territoriella försvar, samtidigt som han vill ha större kapacitet i Europa för att kunna föra en självständig politik. Macron har ett nära samarbete, framför allt ekonomiskt, med Ryssland, men tar samtidigt avstånd från de senaste årens ryska aggressioner. Liksom tidigare presidenters, vilar också Emmanuel Macrons politik i hög grad på samarbete med Tyskland.

Om Marine Le Pen skulle bli fransk president kan man förvänta sig en helt annan fransk politik mot omvärlden. Hon tar avstånd från internationella organisationer som Världshälsoorganisationen, Internationella valutafonden och Världsbanken, som ses som gammalmodiga och bör avskaffas. Hon anser också att Lissabonfördraget bör rivas upp samt att Frankrike bör utträda ur Schengenområdet och återinföra gränskontroller.

Med en politik som ligger mycket nära Ryssland, utan att se några problem med landets aggressiva politik, och samtidigt ett större avstånd, eventuellt utträde, ur Nato, skulle givetvis avståndet till USA och en rad andra västliga regeringar bli mycket stort. Att det fransk-tyska nära samarbetet skulle upphöra är givet.

Frankrike är ett stort land, betydligt viktigare än andra länder som tidigare beträtt den populistiska vägen som Ungern och Polen. Uppenbart är att om detta land skulle styras av en populist som Marin Le Pen skulle effekterna för hela Europa bli oöverskådliga.

Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent