av Magnus Haglund

Efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade för en återtagning och hur det skulle gå till. Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben – uppfattning var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av 1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken ”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska uppfattningen var att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter, om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det krävdes mycket märkliga och odiplomatiska övertalningsförsök – eller snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen – eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal, som fördes helt vid sidan om!

Är vi möjligen på väg att göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar? Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra till säkerheten i vår del av Europa, så att konfliktriskerna inte eskalerar. Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt angrepp på Estland eller Lettland.

Ett alltför omfattande svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare än en eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna, att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.

Det är nog bättre att argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA