Vi står inför ett nytt försvarsbeslut. Förhoppningarna om att det skulle innebära en fortsatt modernisering verkar dessvärre helt komma på skam, vilket man kan beklaga för det händer ganska mycket inom säkerhetspolitiken inte minst vår del av världen. Men vårt kommande försvarsbeslut verkar mera innebära en återgång till gamla tankar och metoder i någon form av samhällsnytta och inte om landets och medborgarnas säkerhet i dagens värld. Det blir därför alltför mycket av tillbakasyn i stället för en tydlig inriktning på dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö och utmaningar, vilket man mest kan beklaga. Dessutom reduceras försvarsdebatten och blir i stället mest ekonomi- eller budgetfrågor; något som gör inläggen ganska ointressanta från en mera säkerhetspolitisk utgångspunkt. En bättre tågordning borde vore nog att vi först klargör hur vi vill utforma vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och därefter hur finansieringen ska genomföras; inte tvärtom, som nu sker igen.

Inledningsvis borde vi övergripande förstå, att alldeles oberoende av om det skulle finnas ett mera uttalat hot eller inte, så ska vi som suverän stat ha ett försvar som skyddar landet och medborgarna redan i fredstid.  Det är en folkrättslig skyldighet för alla stater. En utgångspunkt för detta kan för vår del då vara Statsrådsberedningens inriktning från 2017 och där våra nationella säkerhetspolitiska intressen faktiskt angavs, om än på ett övergripande sätt. Det är kanske särskilt viktigt att notera, att våra nationella intressen inte plötsligen dyker upp när och om det skulle utbryta någon form av väpnad konflikt, de finns redan i dag under fredstid! I Statsrådsberedningens broschyr angavs våra nationella intressen vara:

  • Att tillgodose medborgarnas trygghet, säkerhet och hälsa
  • Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
  • Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter.
  • Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
  • Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde
  • Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
  • Att främja en regelbaserad multilateral världsordning.

Den första punkten verkade tidigare mest vara av formell karaktär, men möjligen har den pågående pandemin väckt nya tankar. Staten har alltså betydande uppgifter redan under fredsförhållanden, vilket nog borde uppmärksammas i de framtida säkerhetspolitiska övervägandena.

Den sista punkten handlar om normer och folkrätt, handelns långsiktiga säkerhet, klimatfrågan med särskild punkt om Agenda 2030, om utvecklingssamarbete samt om civila och militära fredsfrämjande insatser. Även sådana områden borde kanske genererat vissa funderingar i dagens försvarsdebatt, som kunde ha vunnit på att man inte mest begränsar sig till hur vårt försvar bör byggas upp för att möta ett framtida ”inte omöjligt väpnat angrepp”. Till dessa punkter borde således också fogas:

  • Att hindra att konflikter eskalerar; med viss inriktning på vårt närområde
  • Att skydda landets ekonomi; hela vår utrikeshandel måste kunna ske ostört
  • Att delta i internationella och förtroendeskapande operationer; framför allt EU-samarbete
  • Att upprätthålla beredskap; och att då vara förberedda på att kunna använda våld

Sammanfattningsvis kan dessa åtaganden innebära att vi skapar en ny strategisk inriktning för vår säkerhet och att vi redan i dagens gråzonsläge ska kunna agera med våra säkerhetspolitiska medel för att inte bli överraskade av en hotande utveckling, ett flexibelt tröskelförsvar skulle inriktningen kanske kallas.

Det finns dessutom några andra strategiska förutsättningar, som borde aktualiseras i en modernare syn på det svenska försvarets uppbyggnad och inriktning. Den första handlar om kärnvapen. Så här 75 år sedan Hiroshimabomben får vi sluta blunda för att kärnvapen faktiskt finns och i värsta fall kan komma till användning. Dessutom har Putin tidigare i år anmält, att om Ryssland håller på att förlora i en konventionell konflikt, så kommer man att tillgripa kärnvapen för att vinna!

Den andra handlar om en Nato-anslutning, som ju i hög grad också skulle förändra Sveriges förutsättningar inför en eventuell högnivåkonflikt. Från en mera ”normal” rysk utgångspunkt är förstås Sverige ett västland och vi kan ju redan i dag och som icke-medlem öva praktiskt taget hur mycket som helst med olika Nato-länder och så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om det skulle behöva ske. Dåvarande statsminister Tage Erlander skrev redan i april 1952 om detta i sin dagbok. Han bedömde efter möter med president Truman i Washington, att en formell svensk Nato-anslutning i händelse av ett hotande krig skulle kunna ske inom ”några timmar eller möjligen ett dygn”, men den informationen delgavs endast en inre säkerhetspolitisk krets och inte till Utrikesdepartementet (!) eller till den svenska allmänheten!  För visst är det så att Sverige inte ensamt kan stå emot ett ”väpnat angrepp” från en kärnvapenbeväpnad stormakt även om ganska många fortfarande tycks tro det. Den ganska utbedda upprördheten 2012, då ÖB talade om att Sverige bara kunde stå emot ett angrepp under högst en vecka, visar att kännedomen om vad kärnvapen kan innebära inte var, eller är?, särskilt känd bland de svenska medborgarna! Detta borde vi ha haft som en grund för vår försvarsplanering redan under det kalla krigets tid, men den gamla metodiken för planering omfattade inte en sådan övergripande fråga och all operativ samverkan med flera västliga stater, inte med organisationen Nato, skedde därför från mitten av 1950-talet under stor sekretess och kärnvapnens betydelse berördes inte, kanskeett  för att vi trots försvarsbeslutet 1958 beslöt att avstå från att tillverka egna och att vi redan 1962 fick amerikanskt kärnvapenparaply i stället!

Dessutom kunde ju en tillämpning av EU försvarspolitik vara ett komplement, eftersom dess främsta syfte är att unionen tillsammans och solidariskt ska kunna möta de säkerhetshot som redan i dag kan riktas mot unionens medlemsstater och här kunde vi vara betydligt mera aktiva än vad vi är idag! Hur är vår medverkan inom EU avseende skyddet av vår gemensamma södra flank, Medelhavet, mot terrorism och mot den omfattande människosmugglingen som sker där och som ju faktiskt också Sverige drabbas av?

Ytterligare en förutsättning eller kanske ett synsätt, som vi borde uppmärksamma är att den svenska metodiken ofta utmynnar i en slags principlösning på våra försvarsfrågor i fred och sedan en helt annan hur den lösningen ska tillämpas i händelse av krig. I dagens värld med olika typer av ”gråzoner” kan det ju vara svårt att kunna skilja på vilken legal förutsättning som gäller för vårt samhälles möjligheter att fungera på ett rimligt och säkert sätt. Till och med den pågående coronaepedemin har aktualiserat att ett modernare synsätt skulle behövas, än det som finns inskrivet i vår regeringsform. Man får lätt uppfattningen att regeringsformens synsätt mera bygger på våra ganska idylliska erfarenheter från beredskapsåren och någon anpassning till en moderna tiders säkerhetshotande verksamheter eller krigförings förödande effekter på samhället eller dess möjlighet att fungera i ett ansträngt läge har inte skett. Kanske borde vi därför skapa ett lagligt utrymme för att kunna tillämpa ett behövligt undantagstillstånd och kanske till och med aktualisera en översyn av vår regeringsform! För visst är det så, att vårt samhälle inte ens i fred tål en så pass begränsad påkänning som ett längre elavbrott kan innebära och redan av det skälet kunde regler om undantagstillstånd vara rimliga. Och hur ska samhället kunna hantera det tilltagande, oftast klanledda, gangstervåldet eller det terroristhot som ju uppfattas i de flesta europeiska länderna?

Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett tämligen osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konflikter som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett modernare sätt då det gäller landets säkerhet än vi gjort tidigare?

En ny – och förhoppningsvis bättre – strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska anskaffa och använda de resurser som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte bara för att möta ett alltmer osannolikt, framtida konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera överraskande aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.

För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och insatsberedda och bör främst också vara bemannade av anställd personal. Det är ju en slags första markering av att den suveräna staten Sverige finns, och för den uppgiften behöver vi inte beskriva något hot alls! Andra förband kanske kunde sättas upp och användas som bas för en uppbyggnad om vi bedömer att vår säkerhet håller på att utmanas på något sätt

Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer genom att bygga ett fungerande tröskelförsvar. En del av denna byråkrati skapades ju en gång i tiden för att på pappret minska våra försvarsanslag och militära chefer tilläts inte samverka med våra samarbetspartners i väst, men den begränsningen finns ju inte längre. Det betyder att vårt försvars grundstruktur också borde moderniseras och det finns flera organisationsprinciper som vi lätt skulle kunna importera från våra grannländer och tillämpa om vi så önskade och så att en samverkan och samordning förenklas också på en operativ nivå.

Ett annat synsätt alltså! Och med en regering som fungerar redan på dagens konfliktnivå; kanske i form av ett säkerhetspolitiskt råd i statsrådsberedningen. Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda syn på landets säkerhet och försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss, själva eller tillsammans med våra partners, för någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns de som fortfarande tycks tro så.

En mycket kortfattad beskrivning kunde kanske vara:

Vårt försvar ska i första hand verka för vårt lands och våra medborgares säkerhet. Det ska aktivt och redan under fredsförhållanden kunna användas för att möta de hot eller konfliktanledningar som kan finnas i vårt närområde och som kan hota vår säkerhet eller orsaka någon form av eskalering av dagens hotnivåer. Därmed kan vår och våra grannars framtid säkerställas. Detta innebär alltså att vi har ett behov av att samarbeta på flera olika sätt med våra grannar för att stärka vår gemensamma säkerhet.

  • Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken.

Inledningsvis handlar detta om att vi för detta behöver ett fungerande underrättelse- och ledningssystem, som har förmåga att följa verksamheter kring våra gränser och kunna leda insatser mot kränkningar och samt att samverka med våra grannar och helst innan det inträffar något akut.

För denna mycket grundläggande förmåga måste vi ha resurser för ett täckande incidentförsvar, som ständigt kan hävda vår suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Detta är också ett folkrättsligt krav på oss som suverän stat.  Därutöver behövs ett hemvärn med en god krisberedskap, som kan fungera vid olika typer av krissituationer som uppstår i ett alltmer komplicerat samhälle.

Förband och kapaciteter, som kan ta en betydande tid, att sätta upp, måste också redan här övervägas och förberedas, som exempelvis markrobotsystem, luftvärnsrobotar med viss räckvidd och ubåtar, och, inte minst, ett fungerande cyberförsvar. Vid överväganden rörande denna kategori av resurser, bör särskilt beaktas om de också kan vara användbara för uppgifter på lägre konfliktnivåer.

  • Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.

För uppgifter på denna nivå krävs även en tillgång på sådana markförband, som främst kan avvärja terroristangrepp mot statsledningen eller på andra håll i landet och som kan förstärka eller ersätta polisen vid sådana angrepp; ett förstärkt hemvärn – kanske i form av ett gendarmeri.

För internationella säkerhetsåtaganden kan det därutöver behövas en tillgång på beredskapsförband (bataljoner), som snabbt kan organiseras för insatser enligt FN eller EU önskemål. Sådana förband kan omsättas i ett löpande system och antalet enheter kan anpassas efter det aktuella läget om så bedöms behövligt. Efter tjänstgöring krigsplaceras sådana förband och de borde omedelbart kunna kallas in vid en beredskapshöjning.

Livsmedel från beredskapslager bör snabbt kunna skeppas till katastrofområden och så att en rimlig omsättning kan ske.

Därutöver bör det finnas tillgång på fartygs- och flygenheter, som kan fungera vid internationella operationer; eventuellt efter enklare modifieringar. För en inledande anpassning till EU strategi för sjöfartsskydd kunde en fartygstyp med längre uthållighet och transportkapacitet anskaffas, således patrullfartyg. I denna nivå bör även ett cyberförsvar organiseras som en självständig försvarsgren inriktat på samhällets skydd mot angrepp via nätet.

  • Kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Detta innebär, att handelsfartyg ska kunna eskorteras och skyddas mot överraskande insatser från flyg, båtar, övervattensfartyg eller ubåtar så att civilsamhällets funktioner inte stoppas. Det behövs därutöver en betydande bevaknings- och försvarsfunktion i våra större hamnar.

Här ungefär på denna nivå kan vi anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

  • Vid ett befarat allvarligt krisläge snabbt kunna bygga upp ett tydligt förstärkt tröskelförsvar för att förhindra strategiskt överfall.

Vid en allvarlig kris i vårt närområde bör också ett Nato-medlemskap aktualiseras. För denna nivå behövs det en rimlig tillgång på reservistbemannade förband, som snabbt kan organiseras och sättas in; eventuellt kan en omskolning då ske, om så anses behövligt. Bedömningsvis skulle ett antal beredskapsbataljoner då snabbt kunna markera en nationell beredskapshöjning exempelvis på Gotland, I östra Svealand/Uppland, i Skåne, på Västkusten och i norra Norrland. Något eller några av dessa förband kan med fördel vara amfibieförband eller helikopterburna. För deras understöd borde en tung markmålsrobot tas fram.

För denna nivå behövs även ett antal luftvärnsrobotförband som skydd av våra flyg- och marinbaser samt av riksledningen.

Även denna nivå bör vara förberedd i dagens säkerhetspolitiska situation.

  • Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning.

I den här nivån ungefär borde ett öppet svenskt-finländskt Nato-medlemskap vara rimligt. Samtidigt bör en markerad beredskapshöjning ske för hela samhället. Kanske några beredskapsutrymningar borde planeras och inledas för särskilt hotade orter? Överraskande kärnvapenanfall kan ju befaras mot exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö.

  • Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett hot om väpnat angrepp mot oss själva eller i form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller i Litauen
  • Även på denna nivå bör vi i det längsta verka aktivt och för att undvika att kärnvapen kommer till användning.

Avslutningsvis skulle nog debatten tjäna på att man inte bara talar om militära angreppshot, och oftast i någon form av operativ tillämpning, utan mera om principer och insatser som faktiskt kan bidra till att en fredlig utveckling , nationellt eller tillsammans med de samarbetspartners som vi faktiskt har.

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.
Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent