Ett marinstrategiskt dilemma

Marinen har en bra förmågebredd men alldeles för liten volym. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I den rykande färska boken från avdelning 2 Vår marin för ett tryggt Sverige och ett starkt Europa formulerar ledamöterna Odd Werin och Lars Wedin ett förslag till en svensk marin strategi. I denna ges marinen fyra strategiska uppgifter längs konfliktskalan, från fred till krig: att upprätthålla säkerheten i de farvatten som intresserar oss tillsammans med övriga sjöverkande myndigheter, att undvika krig genom goda förbindelser och krigsavhållande styrka, att hålla kriget borta från svenskt territorium samt att bidra till ett uthålligt försvar.

Bara några veckor efter att Vår marin lämnade tryckeriet tändes krutdurken i Minsk av ett, av allt att döma, riggat val. Oroligheterna i Belarus fortsätter och enligt statsminister Stefan Löfven har det som händer där direkt påverkan på säkerheten och stabiliteten i vårt eget närområde. Han konstaterar att historien har lärt oss att kontakten mellan Minsk och Moskva måste följas nära.^[1] Väst fördömer våldet mot de fredliga demonstranterna samtidigt som Sverige enligt försvarsminister Peter Hultqvist sänder signaler till Ryssland om integritet och suveränitet genom en militär beredskapsinsats.^[2] Det låter som upptakten till en äventyrsroman, så är dessvärre inte fallet. Om man betraktar dagens svenska marin med hjälp av den nyformulerade strategin och mot bakgrund av den pågående utvecklingen i Belarus materialiserar sig snart ett marinstrategiskt dilemma.

Det är förmodligen långt till en militär konflikt och enligt Försvarsmakten är risken för ett direkt anfall mot Sverige fortsatt låg,^[3] även om vi skulle bli indragna i den kraftmätning mellan Ryssland och västvärlden som kanske kan vara på gång.^[4] Risken för misstag och missbedömningar mellan fartyg eller flygplan som opererar nära varandra och som i sin tur startar en spiral av allt allvarligare händelser är också påtaglig. I det rådande läget är det ännu viktigare än vanligt att Sverige vet vad som händer i närområdet, vilket är Försvarsmaktens och Försvarets radioanstalts uppgifter. Liksom flygvapnet radarövervakar luftrummet och radioanstalten signalspanar mot den militära verksamheten i närområdet är det marinens uppgift att hålla koll på det svenska sjöterritoriet. Med hjälp av radarstationer iland och med fartyg till sjöss bedrivs en ständigt pågående sjöövervakningsoperation. Genom denna övervakning skapas en god bild av läget i närområdet. Marinens koll på läget bidrar till att sjötrafiken kan flyta ostört, något som kommer att vara lika nödvändigt i krig som det är i fred även om det kanske kommer att vara annat gods som fraktas.

Idag går ungefär 90 % av vår import och export på köl. Vid sidan av själva handelsfartygen med sina besättningar krävs infrastruktur i form av öppna och fungerande leder, hamnar och vägar för fortsatt trafik i land. De hårda effektivitetskraven och industrins förväntningar på att förnödenheterna anländer ”just-in-time” ställer stora krav på att trafiken till sjöss kommer fram som det är tänkt. Effekterna av ett stört inflöde av varor till Sverige märktes tydligt under coronakrisens inledning, då det gällde skyddsutrustning till sjukvården och vissa konsumtionsvaror. Mot denna bakgrund kan man fråga sig hur samhället kommer att reagera om läget på konfliktskalan ändras. Även om vi kanske inte kan förvänta oss dagens levnadsstandard om det på allvar mulnar vid horisonten är det lätt att tänka sig de problem som skulle skapas av strypt tillgång till drivmedel, mediciner och livsmedel.

Om läget i vårt närområde förvärras och en konflikt drabbar nordvästra Europa finns det stor risk för att Sverige blir indraget, trots att vi inte har några formella allianser. Genom den s k Hultqvistdoktrinen har Sverige arbetat fram fördjupade samarbeten inte bara med Finland utan även med USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Några konkreta resultat av dessa samarbeten är att Sverige erbjuds framträdande chefsbefattningar i större marina övningar samt att marinens metoder och organisation utvecklas för att lätt kunna anpassas till Natoländernas olika styrkor. Regeringen har genom utrikesdeklarationen uttryckt att vi ska bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa.^[5] Det är rimligt att tro att krav kommer att ställas på att Sverige deltar i, eller i alla fall stödjer, västs militära operationer i händelse av rysk aggression.

Försvarsmakten är beredd att skydda landet och dess intressen från lugnaste fred till brinnande krig. I fred är marinens uppgift att övervaka sjöterritoriet samt att öva för att kunna klara svårare uppdrag. Genom att marinen hela tiden är till sjöss visar staten sin makt och att vi är beredda att skydda det som är vårt. Exempelvis ger IKFN-förordningen en fartygschef stora mandat att skydda svenskflaggade handelsfartyg redan i fred. Under en kris handlar det om att kunna motstå motståndarens försök att påverka oss att göra vissa val. Stora delar av vårt samhälles motståndskraft och vår försvarsvilja kommer att vara beroende av att vi kan leva som vi själva väljer även i den s k gråzonen. Ett fortsatt flöde av varor in och ut ur landet kommer att vara viktigt för vår förmåga att hålla ut. I krig är det frågan om att försvara vårt land och vårt nationella självbestämmande. Det gör vi inledningsvis själva, men vi räknar med att vänligt sinnade länder kommer till vår hjälp vad det lider. Detta stöd måste komma sjövägen, vilket kräver öppna västkusthamnar och fri lejd genom Östersjöinloppen.

Den svenska marinens roll i försvaret av landet är nyligen beskriven i Dagens industri:

Marinen verkar med fartyg och enheter över hela vårt sjöterritorium, från det öppna havet in till hamnområdet. Längst ut kan en motståndare mötas eller bekämpas med ubåtar, helikoptrar och ytstridsfartyg. Minröjningsfartygen öppnar leder och hamninlopp, röjdykare säkrar hamnar och kajer. Amfibieförbanden hindrar en motståndares framryckning och landstigning i skärgård samt säkrar farleder och terminalområden. Samtidigt säkerställer basresurserna de olika förbandens uthållighet genom bevakning, transporter och leverans av förnödenheter. ^[6]

Många förberedelser är således redan gjorda för att följa den strategi som föreslås i Vår marin och den svenska marinen kommer en bit på vägen i alla fyra uppgifterna. Den ständigt pågående sjöövervakningsoperationen ger en bra grund för att upprätthålla säkerheten i våra omgivande farvatten. Tillsammans med nationella övningar och insatser skapar samarbeten med Finland, Tyskland, Frankrike och USA en sjömilitär styrka som förhoppningsvis är krigsavhållande. Marinens förmåga att möta en fiende långt ut gör att kriget i alla fall inledningsvis kan föras utanför det svenska territoriet. Det är möjligt att det går att fördröja fienden tills vänligt sinnade nationer skyndar till vår hjälp och så pass länge att armén hinner mobilisera. Få mariner har samma förmågebredd som den svenska, men förmågedjupet är för litet. Än värre blir det om några år, om det inte fattas beslut om en rejäl nyanskaffning av örlogsfartyg i kommande försvarsbeslut.

Ingen vet hur nästa konflikt kommer att se ut, men det är mycket som talar för att svåra strategiska val kan behöva göras: Ska Sverige försvaras i öster, försörjas i väster eller ska Östersjöinloppen hållas öppna? Dagens marin klarar inte av alla tre uppdragen samtidigt och framför allt inte uthålligt.