Flera tänkare och analytiker har uttalat: ”i ryskt medvetande är de redan i krig med Väst, men vi är inte i krig med dom i vårt tänkande”. Vilka är de reella och praktiska konsekvenserna av detta, har Väst verkligen tänkt igenom problematiken, klarlagt vad det innebär och vidtagit lämpliga åtgärder? Om så är fallet vilket är då utfallet och kan verkligen Väst agera annat än reaktivt?
Det mångdimensionella kriget i ett läge där, som general Gerasimov lär ha sagt ”fred är krig”, vad innebär det och hur kan det föras? Detta innan vi kommer in i en ”gråzon” och direkta förberedelser för fullskalekriget. Kan vi mobilisera tillräckligt engagemang, etablera regelverk för insatser, få fram lämpliga resurser för ett fullt utvecklat hybridkrig samtidigt som vi mentalt är i fred?
Invändas kan att detta är en väl känd situation och att relevanta myndigheter är ”på hugget”. Samtidigt som betraktaren kan slås av politikens och medias valhänthet i att länka samman skeenden.
Några aktuella exempel, det finns fler, som pekar på brist på administrativt- och politiskt allvar och beredskap. Dels utredningen om Polisens kombattantstatus, dels lyxbygget på taket på Musköbasen. Symtom på ett grundläggande problem där fredstida lagar, regler och tänkande kommer i konflikt med verkligheten. Vi styr med lagar och regler, men bristen på direkta resoluta åtgärder när svagheter uppdagas är inte något som kan tillåtas. Vi saknar uppenbarligen mental beredskap för att agera, samt snabbspår som kan lösa utmaningar.
En främmande kyrka vid ett tänkbart krigsflygfält eller en villa vid en marinbas får inte vara en svårighet. Inte i ett läge där vi beskrivs som part i en konflikt av den stat vars medborgare förfogar över platserna. Vi kan exempelvis tillämpa exproprieringslagen.
Dessa fall skall ses som exempel på vår reaktionsobenägenhet. Ett ytterligare är de cyberangrepp Väst är utsatt för, vilka är mycket mer omfattande och potentiellt omstörtande.
Precis som vi kan beskriva ett fullskalekrig utifrån flera domäner och dimensioner så gäller detsamma även påverkanskriget. Detta förs exempelvis med desinformation, direkt och indirekt påverkan psykologiskt och fysiskt och subversion där listan kan göras lång.
Aggressorn är väl utbildad och resursstark, denne verkar inom alla domäner och dimensioner, agerar kontinuerligt såväl proaktivt som reaktivt, sprider osäkerhet genom desinformation, rena lögner, hot och direkta våldsinsatser. Genomförandet sker t ex genom trollfabriker på nätet och egna operatörer, ofta genom nyttiga idioter, aktivister eller tillskapandet av oreda genom gangstergäng. Ett brett, närmast oändligt spektrum av möjligheter.
Vi i Väst vet allt detta, vi försöker kartlägga och analysera samt försöker släcka alla uppflammande bränder, i bästa fall hinna före så att ingen brand uppstår. De myndigheter som handgripligen hanterar utmaningarna befinner sig i en form av fördröjningsstrid snarare än avvärjning.
Det handlar i mycket liten grad om anfall, vi är ju inte i krig vare sig mentalt eller fysiskt. Detta är naturligtvis ett problem, en utmaning vi måste diskutera och hantera. Vilka möjligheter har vi att agera proaktivt mot aggressorn, i vilka domäner och med vilka resurser?
Hur skall våra proaktiva cyberaktiviteter dimensioneras och användas? Skall vi störa aktivt redan nu eller bara kartlägga och förbereda oss? Vad kan vi göra proaktivt med information? Sveriges radio har återupptagit sina nyheter på ryska sedan kriget i Ukraina eskalerade. Medan medel som Väst tidigare haft, som t ex ”Radio Free Europe” är avvecklat, gör BBC sitt bästa för att erodera sin trovärdighet.
Ren subversion sker nog i huvudsak genom Ukrainas säkerhetstjänst och specialförband, som får informationsstöd, om än intermittent, från Väst.
Summa summarum Väst har en hand bunden på ryggen i detta ”krig” vilket är svårt att göra något konkret åt. Vi vill nog inte definiera oss som krigförande.
Att mentalt sätta oss på ”krigsfot” bör vi kunna göra. Vi bör kunna ingjuta en känsla av allvar och brådska i vår politik och förvaltning. Vi skall t ex snabbt kunna och våga expropriera ett bygge vid en marinbas. Myndigheten för psykologiskt försvar bör kunna agera proaktivt kring ”fake news” utan att trampa ”main stream media” på tårna. Public service roll under regeringen i ett gråzonsläge och i krig bör rimligen kunna tydliggöras, liksom eventuella ramar för konsekvensneutraliteten. Cybersäkerheten i våra verk och i all vår infrastruktur måste kunna förstärkas och vidare informationsläckage förhindras. Aktivt fysiskt skydd kring vatten-, el- och kommunikationssystem bor inrättas eller förstärkas.
Fred är inte krig, men heller inte fredligt. Preparatus Supervivet!