Krigshistorien ger åtskilliga belägg för att krig startats därför att angriparen bedömt det vara möjligt att vinna en snabb och överraskande seger. När den snabba och överraskande segern inte visat sig möjlig att uppnå inträder inte sällan en lång fas av kriget med utnötningsförsök och utmattningsstrider där angriparen syftar till att likväl kunna påvisa en slutlig seger. Att det är mycket svårt att uppnå fred hänger naturligen samman med att angriparen måste söka att avsluta kriget med någon form av påvisad seger som skapar en rimlig grund för att inför den egna befolkningen och den egna ledningsstrukturen visa att kriget varit berättigat. För den angripne, som upplever sig helt orättfärdigt ha blivit angripen och fått utstå stora materiella och mänskliga förluster, är det naturligen mycket svårt att avsluta kriget med en fred som upplevs som svårt orättvis, särskilt om freden leder till förluster av det egna landets territorium.
Långvariga krig med stora materiella och mänskliga förluster och lidande får därför andra och långvariga effekter, förutom att den eventuella begränsade segern vid en fred, för den som angriper, kan ge ett visst berättigande till att kriget startade. Dessa långvariga effekter återfinns i djupare historiska och sociala dimensioner och innebär ofta grund för historieskrivningar som präglas av känslor av orättvisa, bitterhet och hat- och hämndkänslor mellan folken och kan fortleva i århundraden efter det att krigen avslutats.
Hur än Ukrainakriget kan komma att avslutas är det tydligt att dessa dimensioner av kriget tidigt måste få påverka hur kriget kan avslutas. Hur försoning mellan Ryssland och Ukraina skall kunna åstadkommas efter då långvariga och svåra övergrepp mot Ukraina och dess befolkning som Ryssland gjort sig skyldigt till ter sig som en nästintill omöjlig uppgift att ge sig i kast med.
Den rimliga vägen framåt inom detta område innebär att de politiska ledningarna i de länder som varit involverade i kriget tidigt känner ansvar för att gemensamt åstadkomma en saklig redovisning av de olika förhållanden som lett till krigen, ansvar för olika handlingar under krigen och hur krigen lett till avslut. De måste vara beredda att gå i gemensam dialog om dessa förutsättningar och dessutom skapa information och utbildning för att delge sina befolkningar resultatet av dessa gemensamma dialoger. Oberoende forskning måste få delta i dessa arbeten för att skapa trovärdighet och tillit till resultaten.
Att få den nuvarande ryska ledningen att acceptera ett sådant arbete för att åstadkomma försoning ter sig som en chimär, men ett sådant arbete måste likväl tidigt komma i gång inom ramen för FN:s ansvar. Arbetet kan faktiskt påbörjas redan nu genom att olika undersökningsgrupper som redan formerats vad gäller krigsförbrytelser kan samordnas med historikerkommissioner som söker kartlägga krigets politiska och militära orsaker och verkningar. Inte minst är det viktigt att den officiella ryska retoriken om krigets orsaker kan studeras i detalj och belysas mot bakgrund av den information som finns i Ukraina och i olika källor på västsidan.
Erfarenheterna av dessa förhållanden efter första världskriget och Versaillesfredens effekter, ledde efter andra världskriget till större insikter om hur krigets efterbörd skulle hanteras, inte minst var detta fallet på västsidan. Tyvärr lyckades man inte få dåvarande Sovjetunionen med på gemensamma oberoende forskningsinsatser om de olika faserna av kriget, bland annat beroende på Stalins uppgörelse 1939 med Hitler om Polen, Baltikum och att Finland prisgavs till Sovjet, något som Sovjet inte önskade få oberoende belyst och delgivet den ryska befolkningen. Alltjämt är finska vinterkriget en delvis blind fläck i rysk historieforskning.
Ukrainakriget startades från Rysslands och Putins sida uppenbarligen med förutsättningen att kunna vinna en snabb och avgörande militär seger, bli av med den politiska ledningen i Kiev och inlemma Ukraina för gott i den ryska maktsfären. Hela den politiska retoriken kring angreppet syftade till att för den ryska befolkningen klargöra att Ukraina skulle befrias från utländskt (läs västligt skadligt) och ”nazistiskt” inflytande, återigen bli ett naturligen genuint ryskt område och att detta skulle ske genom en s k ”speciell militär operation”.
Retoriken var anpassad till traditionella ryska historiska narrativ med återklang av filosofier från 1800-talet, med synsätt från den ortodoxa kyrkan och inte minst från Sovjets stora krig mot Hitlertyskland. Retoriken med en s k ”speciell militär operation” kan återfinnas i det som skedde på Krim 2015 då Krimhalvön togs från Ukraina genom en militär kupp som oblodigt ledde till att Krim sedan annekterades till Ryssland. Ambitionen var uppenbarligen att i större skala upprepa denna lyckade modell vid angreppet mot Ukraina i februari 2022.
Att det var tydligt att Putin ville undvika ett stort och långvarigt krig som kunde få stora politiska och ekonomiska effekter både på relationer med väst och i den ryska inrikes utvecklingen, står klart. Att kunna visa, inte minst den egna befolkningen, på ett ingripande som skulle visa på rysk styrka och politisk handlingskraft och dessutom utan egentliga materiella eller mänskliga förluster var därmed ett viktigt inslag i den ”speciella militära operationen”.
Efter det att det storskaliga angreppet misslyckades och kriget nu blivit, inte en lyckad speciell militär operation, utan i stället framstår som ett militärt fiasko och blivit en alltmer svårbemästrad belastning för det ryska samhället, är det tydligt att denna ursprungliga retorik nu skapat en mycket kraftig trovärdighetsproblematik som ger en särskild prestigeladdning för Putin och hans regim. Är nämligen angriparen en auktoritär statsbildning står den auktoritära regimens maktbas på spel om kriget måste avslutas med kraftigt förlorad prestige. Om det inom regimen emellertid inte finns motstående intressen vad gäller kriget, något som f n är svårt att urskilja, är förutsättningarna för att åstadkomma ett inre tryck för att söka avsluta kriget nästintill utsiktslösa. Så länge kriget kan fortgå och den auktoritära regimens maktbas kan behållas även med stora både militära och civila förluster är därför fredsförutsättningar mycket svåra att uppnå.
Att Ukraina, som oberättigat angripits och lyckats förhindra att bli besegrad, inte kan acceptera fred på andra villkor än att tillståndet före kriget återställs och erhåller skadestånd för vad som förstörts genom angreppet, är den enda rimliga utgångspunkten för detta land.
Det finns därför flera helt avgörande skäl till att Väst måste bistå Ukraina i detta krig och göra det så länge och så kraftfullt att Putin och hans regim inte kan vinna. Ett första skäl är självfallet att Ukrainas suveränitet och integritet av grundläggande internationellrättsliga skäl måste säkras. Skulle Putin kunna vinna, t o men delseger, mot Ukraina öppnas vägen för fortsatt rysk aggression och expansion västerut, något som framgår av den ryska retoriken redan nu mot till exempel de baltiska staterna. Ett andra skäl är den ryska retoriken och bakom den en förvrängd historieuppfattning och ideologi som på något sätt också måste besegras, och inte får stå som segrare inne i det ryska samhället. Det är av detta skäl särskilt viktigt att historieskrivningen om kriget tidigt ges en framträdande roll i oberoende media och i oberoende forskning.
Om regimen i Ryssland genom starkt kontrollerad och manipulerad informationsgivning och undervisning kan fortsatt bedriva en propaganda som alltjämt undanhåller den ryska befolkningen viktiga delar av vad som skedde under andra världskriget, under Stalintiden i Östeuropa och utmålar västvärlden som ett hot mot det ryska samhället och att Ryssland därför är berättigat att angripa omgivande stater för att freda sig, kommer ett farligt och permanent konflikttillstånd som ideligen kan leda till allvarliga militära utbrott, att råda.
För att detta skall kunna undvikas måste västvärlden och Ryssland finna en dialogform som söker bemästra dessa helt grundläggande frågor om hur våra samhällen uppfattas och var de motstridande uppfattningarna har sina grunder. Det kräver på ömse sidor en beredvillighet att förutsättningslöst sätta sig in i grundläggande historiska, religiösa och sociala förhållanden som präglat samhällenas utveckling. Det behöver inte betyda att alla åsikter kan förenas men det måste finnas en strävan efter sådan dialog och förståelse av varandras integritet att våld och konflikter kan minimeras.
Ukrainakriget kommer, hur det nu än kan avslutas, att leda till en djupgående bitterhet mot Putin och hans regim och mot Ryssland hos det ukrainska folket. Inom EU-kretsen är också bitterheten och misstänksamheten mot Ryssland djupt utbredd. Hos den ryska allmänheten är kunskaperna om krigets orsaker och verkningar svåra att tydligt utröna. Men till det yttre förefaller Putin och han regim alltjämt åtnjuta ett tydligt stöd. Dessa två politiska och sociala dimensioner av detta krig i Väst och i Ryssland är två faktorer som redan nu måste bemästras och som måste ingå som en viktig dimension i en dialog med Ryssland om hur detta land och västvärlden ska kunna leva tillsammans utan konflikter.
Att Ukrainakriget kan avslutas utan att ge upphov till nya konflikter kräver en fred som inte ger upphov till bitterhet, hat och hämnd, något som i sin tur kräver att de ryska krigsmålen måste uppges och att den ryska retoriken om Ukrainakriget måste få en väsentligen annorlunda karaktär. Hur detta skall kunna ske med Putin kvar vid makten är svårt att se.