av Jonny Lindfors
Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. I denna kamp blir mindre aktörer som Norge, Sverige och Finland brickor i ett spel och tvingas parera händelseutvecklingen. Detta görs genom att själva skapa förmåga att influera eller genom att ingå i allianser. Sveriges strategi fokuserar på att influera genom det diplomatiska maktmedlet, framförallt inom Barentsrådet och det Arktiska rådet.[i] I dessa forum råder för närvarande vad som närmast kan beskrivas som konsensus om att hålla Nato och EU utanför inflytandesfären.
En effektiv strategi bygger på samspelet mellan flera maktmedel. Framförallt diplomati, information, militär och ekonomi, ofta benämnt DIME.
I norra norden finns dock ett relativt stort militärt tomrum i förhållande till regionens betydelse, vilket riskerar att bidra till instabilitet. Norge har valt att fokusera sina militära resurser i norr, och är medlemmar i Nato sedan skapandet av alliansen 1949 och har därtill resurser för Amerikanska förband förhandslagrade på norskt territorium. Finland har genom sin historia en tydlig bild av vikten av vinterförmåga. De har en lång och svårförsvarad gräns mot Ryssland och har tvingats till satsningar på mindre tekniskt avancerad materiel i syfte att hålla uppe tillräckliga volymer för att försvara hela dess längd. Ryssland har efter en period av nerdragningar påbörjat en omfattande återupprustning, vilket även inkluderar en ökad militarisering av Arktis. Utöver nya installationer har de sedan lång tid tillbaka ett antal viktiga anläggningar på Kolahalvön där högkvarteret och hemmabasen för ishavsflottan och Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga utgör kronjuvelen.[ii]
Situationen i Sverige är känd med I 19 och A9 som enda regementen och F 21 som enda flygflottilj i norr. Återinförandet av Militärregioner och Totalförsvarskonceptet är viktiga steg i riktning mot att kunna leda och samordna hela samhällets resurser. Dock är avståndet alltjämt stort ner till Mälardalen och övriga svenska förband. Däremellan finns mindre, förvisso kompetenta och operativt viktiga utbildningsgrupper och hemvärnsförband, men dessa är i ett strategiskt perspektiv knappast noterbara resurser.
Om man lyfter blicken från närområdet så framträder ett mönster av konflikter i världen som bottnar i fördelningen av globala resurser och områden – denna kamp accelereras av klimatförändringen, samt skillnader i värderingar. För närvarande pågår till exempel en högintensiv kamp precis under tröskeln till väpnad konflikt avseende Sydkinesiska sjön. Även de strategiska flaskhalsarna till sjöss, exempelvis Malackasundet, Hormuzsundet och Bab El-Mandab utanför Afrikas horn, tilldrar sig ett allt större intresse. I en ekonomisk världsordning baserad på ”just in-time” och ”lean-production” får störningar i de globala flödena snabbt påverkan på vardagslogistiken vilket för den globala maktkampen mycket närmare befolkningen. Det finns inga lager utan allt är under transport.
Rysslands och president Putins tre viktigaste strategiska målsättningar är att 1) förbli en kärnvapenmakt, 2) att vara en stormakt i internationella sammanhang och 3) uppnå regional hegemoni politiskt, militärt och ekonomiskt.[iv] Det ryska intresset för Arktis nämns särskilt i deras nationella säkerhetsstrategi, vilket avspeglas genom ovan nämnda militära upprustning i regionen.[v]
USA pekar i sin nationella säkerhetsstrategi ut Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea, Iran och våldsamma extremistiska organisationer som motståndare som vill ändra världsordningen.[vi] Skilda värderingar och konflikter mellan olika nationella intressen kommer sannolikt vara orsaken om en konflikt skulle eskalera. Detta kan även ske i Sveriges närområde. Precis som framförts av såväl Sveriges Överbefälhavare som Försvarsminister är ett enskilt angrepp mot Sverige mindre sannolikt, men det som inte uttalats med samma emfas är risken för att svenskt territorium kan komma att utgöra en bricka i den pågående kampen om tillgång till resurser och områden.
Fokus i Sverige har de senaste åren legat på östersjöområdet och den konstanta betydelsen av dess militärgeografi. Den som kontrollerar Gotland och placerar fjärrstridsmedel på ön i syfte att kontrollera luftrum och sjöfart på Östersjön, internationellt benämnt – Anti Access, Area Denial (A2AD). En motståndare som har A2AD kapacitet på Gotland har möjlighet att skapa ett mycket svårt läge för Nato att undsätta de baltiska staterna om de utsätts för ett angrepp. Det är därför viktigt att Sverige själv har en trovärdig militär förmåga på Gotland då detta bidrar till stabilitet i området.
  |
Sverige har ont om resurser och har genom nedskärningar tvingats prioritera geografiska områden. Dock får vi inte tappa överblicken genom att fokusera allt för mycket bara på det tydligaste problemet, det gör oss sårbara för en rysk specialitet – Maskirovka. Göteborg och för vår handel livsviktiga sjöfart är ett område som inte får glömmas bort, men Göteborg är mindre centralt sett ur ett perspektiv om Sverige endast är en bricka i det geopolitiska spelet.
Norra Sverige och Nordkalottens betydelse i kampen om resurser och världsordning är en annan.
Sverige har tillsammans med Finland ett ”Gotlandsproblem” i norr. Det faktum att Ryssland och Norge har överlappande territoriella anspråk och att Ryssland gör anspråk på ett utökat territorium som inkluderar Nordpolen kan komma att utgöra grogrunden till en kommande konflikt. Genom att anföra att Lomonosov Ridge är en förlängning av kontinentalplattan som Ryssland ligger på, hävdar Ryssland att ett stort parti av Norra ishavet i enlighet med FN’s Havsrättskonvention(UNCLOS) utgör rysk ekonomisk exklusiv zon (EEZ).[viii] Ryssland och Kina utmanar samtidigt den internationella världsordningen, där de hävdar att rätten till fri seglats och utvinning av naturresurser enligt UNCLOS inte gäller. Kina anser att Sydkinesiska sjön är ett innanhav och förstärker denna bild genom konstgjorda öar. Med anledning av detta är Kina ivrig påhejare av Ryssland som anser att fri seglats och rätten att utvinna resurser på kontinentalsockeln inte ska gälla det territoriella anspråk Ryssland gör i Arktis. Nordostpassagen förutspås bli en framtida viktig transportled och både Kina och Ryssland hoppas på att skapa ’the Polar Silk Road’ och då även stora naturresurser förväntas kunna utvinnas är detta självklart kontroversiellt.[ix]
Det finns således en konflikt i norr som blir alltmer aktuell i takt med att Ryssland återskapar baser och militariserar Arktis samtidigt som klimatförändringen gör att istäcket minskar och därmed möjliggör seglats och utvinning av resurser.
Hur har då Sverige ett ”Gotlandsproblem” i norr? Svaret finns än en gång i militärgeografin och hur modern A2AD förmåga ger möjlighet till uthållig kontroll över luft och yta. Om man på bilden följer Polcirkeln med blicken så inser man snabbt att A2AD resurser placerade i de två icke NATO anslutna länderna Sverige och Finland kan hindra eller kraftigt försvåra flyg, men även marina operationer i och från norra Norge. På samma sätt kan operationer försvåras i ett av Rysslands militärgeografiskt viktigaste områden och hemmahamn för ishavsflottan – Murmansk. Således finns ett landområde på Nordkalotten som båda stormakterna har behov av att kontrollera i händelse av ytterligare upptrappning eller väpnad konflikt – ett ”Gotlandsproblem i norr”.
Rysslands annektering av Krim 2014 påvisar hur svårt det är för världssamfundet och USA att ingripa när man ställs inför fullbordat faktum. Om ”ödemarken” i norra Finland och Sverige upplevs som ett lätt mål med långsiktiga strategiska vinster så är det inte osannolikt att Ryssland är berett att acceptera ett par år av dåliga relationer med västvärlden i syfte att skörda långsiktiga vinster avseende såväl naturresurser som inflytande och kontroll över nordostpassagen.
I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet. Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig.
Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås.
Politiska ramverk är alltid grunden för militärt samarbete. Sverige har nu politiska avtal med Finland och det tri laterala avtalet mellan Finland, USA och Sverige. Våra gemensamma intressen och värderingar talar starkt för att vi militärt måste fortsätta ett nära samarbete med våra grannar och partners.
Det är därför av yttersta vikt att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar snarast utarbetar en långsiktig strategi för hantering av Nordkalotten samt även beaktar de norra delarna av landet när svenska markstridskrafters operativa förmåga återigen skall återtas.
Författaren är överste och chef för Norrbottens regemente, I 19.
Noter
[i] Regeringskansliet, Nationell säkerhetsstrategi (Stockholm: Gulers Grupp, 2017), 15. https://www.regeringen.se/48e36d/contentassets/a02552ad9de94efcb84154b0f6ed76f9/nationell-sakerhetsstrategi.pdf (hämtad 21 augusti 2018)
[ii] Robbie Gramer, “Here’s what Russias Build-Up in the Arctic Looks Like”, Foreign Policy (Januari 2017), https://foreignpolicy.com/2017/01/25/heres-what-russias-military-build-up-in-the-arctic-looks-like-trump-oil-military-high-north-infographic-map/ (hämtad 21 augusti 2018)
[iii] Ibid.
[iv] Leon Aron, ”The Putin Doctrine: Russia’s Quest to Rebuild the Soviet State,” Foreign Affairs (March 8, 2013), https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/2013-03-08/putin-doctrine (hämtad 21 augusti 2018)
[v] Vladimir Putin, The Russian Federation’s National Security Strategy – Full text translation (Moskva: Kreml, 2015) http://www.ieee.es/Galerias/fichero/OtrasPublicaciones/Internacional/2016/Russian-National-Security-Strategy-31Dec2015.pdf (hämtad 23 augusti 2018)
[vi] Donald Trump, National Security Strategy (Washington D.C.: The White House, 2017), 1.
[vii] CSIS missile defense project, (websida) https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/
[viii] Enligt UNCLOS kan en nation begära utökning av den ekonomiska zonen om man kan bevisa att kontinentalsockeln har en naturlig förlängning från nationens baslinje.
[ix] Keith Johnson, Reid Standish, “Putin and Xi are Dreaming of a Polar Silk Road”, Foreign Policy (Mars 2018) https://foreignpolicy.com/2018/03/08/putin-and-xi-are-dreaming-of-a-polar-silk-road-arctic-northern-sea-route-yamal/ (hämtad 23 augusti 2018)
[x] Encyclopedia Brittanica Inc, “Rival Claims to the Changing Arctic”, The Maritime Executive, https://www.maritime-executive.com/article/rival-claims-to-the-changing-arctic#gs.0=tgNKo (hämtad 21 augusti 2018)
