Texten är en sammanfattning av Thomas Gomarts föreläsning vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst den 9 september 2026. Gomart är chef för Institut français des relations internationales (Ifri).

Två strategiska brytpunkter jämförs

Gomart ramar in analysen kring två korta perioder av samtidiga systemskiften.

  1. Åren 1989–1991: Tiananmen (en bekräftelse av att KKP:s överlevnad går före allt), Berlinmurens fall och den tyska återföreningen, Iraks invasion av Kuwait med en USA-ledd koalition som svar, Sovjetunionens kollaps och Ukrainas självständighet. Sammantaget gynnsamt för Europa.
  2. Åren 2022–2025: Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, KKP:s 20:e partikongress (ett personcentrerat Xi-styre), Hamas angrepp den 7 oktober 2023 och Israels reaktion, samt Trumps återval. Sammantaget mycket negativt för Europa.

Tre förklaringar till Rysslands vägval

  1. Putinregimens inrikes-ideologiska utveckling: från partnerskapsambition (talet i Bundestag 2001) till en accelererad ”avvästernisering” efter Bolotnaja-protesterna, med en förskjutning från Tyskland till Kina.
  2. Traumat från finanskrisen 2008 (ingen dollarswap), som fick den ryska eliten att avfärda globaliseringsprojektet.
  3. EU:s misslyckade grannskapspolitik – fem konflikter i sex länder (Belarus, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan). Ryssland såg EU som en geopolitisk aktör, oavsett unionens självbild.

Tre nya strategiska dimensioner

  1. Förlustnivåerna på båda sidor och veteranernas framtida politiska roll i både Ukraina och Ryssland.
  2. En nukleär dimension: kriget beskrivs som ett ”kolonialkrig under kärnvapenskydd”, med återkommande nukleära manövrer.
  3. Ett transparent slagfält (AI, drönare), där Europas två mest stridserfarna arméer nu är den ryska och den ukrainska – vilket ger lärdomar som Nato snabbt måste ta till sig.

Ifri-rapportens nettobedömning (fyra fält)

  1. Ekonomi: Ryssland glider mot stagflation och är avskuret från de internationella finansmarknaderna; gasindustrin återhämtar sig inte från förlusten av den europeiska marknaden. Europa absorberade energichocken. Det blev dyrt, men med en accelererad omställning som resultat.
  2. Försvar och säkerhet: asymmetri i hot- och avsiktsuppfattning. Ryssland leder i landdomänen och i psykologisk och informationsoperativ förmåga. Europa har övertaget i sjö-, luft- och rymddomänen. Ukrainas civila motståndskraft och egna vapenutveckling får djupgående följder för europeisk försvarsindustri.
  3. Politiskt system och social resiliens: det ryska samhället är uthålligt trots demografisk nedgång, men störningar är troliga vid varje kommande regimövergång (jämför Wagners marsch). Europa har återupptäckt sitt ”raison d’être” i fred och demokrati.
  4. Allianser och internationell position: Ryssland stöds av Iran och Nordkorea (en historisk omkastning: nordkoreanska trupper på europeisk mark). De tre mest sanktionerade länderna utgör alla nukleära utmaningar. Europa har fortsatt attraktionskraft; Ryssland förlorar partner.

Slutsats: Europa har den ekonomiska, militära och tekniska potentialen att möta Ryssland till 2030 – förutsatt politisk vilja och sammanhållning.

En europeisk krigföring? Fem USA-scenarier

Ifri-forskarna Élie Tenenbaum, Jean-Baptiste Guyot och Guillaume Furgolle har definierat fem grader av amerikanskt engagemang:

  1. Leading from the front (ledning och kontroll, som på 1990-talet och i Irak).
  2. Leading from behind (möjliggörare, som i Libyen).
  3. Offshore balancing (Biden efter februari 2022).
  4. Cash and carry (nuvarande läge – Europa betalar).
  5. Kill switch (USA kopplar ur förmågor, t.ex. i F-35).

Fyra grader av europeiskt beroende

  1. Total avsaknad (t.ex. inget europeiskt strategiskt bombflyg).
  2. Importerad förmåga (F-35, Reaper).
  3. ”Patrimonial” förmåga under kritiskt beroende (Gripens motor, de franska hangarfartygskatapulterna).
  4. Suverän och autonom förmåga (den franska kärnvapenavskräckningen).

Matrisen scenarier × beroendegrader ska styra kommande politiska beslut.

Kort, medellång och lång sikt

  1. Kort sikt: en ny diplomatisk fas är möjlig – Witkoff och Kushner i Moskva (för nionde gången) och för första gången i Kiev. Ifri deltar i samtalen. Dubbel signal: en möjlig förhandlingsstart efter dumavalet, men också tecken på en ny mobiliseringsvåg i Ryssland.
  2. Medellång sikt (till 2030): den franska nationella strategiska översynen (juli 2025) bedömer ett större engagemang i Europa utanför Frankrikes territorium före 2030 som mycket sannolikt – vilket präglar nästa försvarsanslagslag.
  3. Lång sikt (2035): frågan är inte i första hand vilken relation Europa kan få med Ryssland, utan vilken relation Europa etablerar med Ukraina, vars identitet nu formats av denna utveckling.

Frågestunden – huvudpoänger

Fråga om Kina (ställd av ledamoten Gudrun Persson). Svar: Peking försvarar territoriell integritet överallt utom i Ukraina. Politiskt och ekonomiskt stöd, ”unlimited friendship”-deklarationen strax före invasionen, och ett ”transaktionellt syd” där länder som Indien fördömer men inte sanktionerar. Resultatet är en massiv asymmetri mellan Ryssland och Kina; Europa (inklusive Ryssland) har förlorat sin viktigaste konkurrensfördel, den strategiska stabiliteten.

Fråga om den europeiska sammanhållningen (ställd av ledamoten Gunilla Herolf). Svar: Putin missbedömde västs reaktion (påverkad av tillbakadragandet från Afghanistan) och Zelenskyjs motstånd. Sanktionsenighet och återupprustning stärker trovärdigheten. År 2030 speglar Rysslands förmåga att återuppbygga sin styrka. En risk är att vissa europeiska ledare fruktar eskalering med Ryssland mer än en rysk seger – men en fullständig rysk seger vore förödande för europeisk säkerhet.

Fråga om det franska presidentvalet. Svar: ett scenario med Trump, Farage, Le Pen och AfD samtidigt är oförutsägbart, men ren nationalism leder historiskt till krig. Femte republikens system, med kärnvapenavskräckningen knuten till det direktvalda presidentämbetet sedan 1962, sätter starka institutionella gränser även för oerfarna presidenter.

Fråga om EU:s utvidgning (ställd av moderatorn). Svar: Frankrikes strategi vilar på två ben – P3 (Washington–London–Paris) och det europeiska projektet, som började som en allians av besegrade länder. Grundarnas ursprungliga Europaidé är förbi. Med Balkan och ett Ukraina i krig (artikel 42.7) krävs mer flexibla associations- och integrationsformer, inte en franskcentrerad enhetslinje.

Kärnbudskap

Krigets tyngdpunkt är Ukraina. Europa har resurserna att möta Ryssland till 2030 om den politiska viljan finns; utmaningen är amerikansk osäkerhet, europeiska beroenden och en strategisk kultur som ännu inte fullt ut har accepterat höga förlustnivåer och en långvarig konflikt.

Referenten är ambassadör, fil.dr och ledamot av KKrVA.