I morgon startar Pridefestivalen. Förra året genomförde organisationen Ofog en uppmärksammad ”aktion”, där de inblandade gav sig på en medlem i Försvarsmaktens organisation, Lars Carlsson. Dagens Nyheter hade med anledning av detta i förra veckan en artikel, där Lars fick komma till tals och dela med sig av sin upplevelse. Vi fick också läsa om hans vilja att delta även i år, trots det obehag han kände förra året. Det är själva definitionen på mod, att övervinna sin egen rädsla. Organisationen Ofog fick också bemöta kritiken i en separat artikel.

Såväl vice ordföranden i Riksdagens försvarsutskott, Cecilia Widegren (M), som Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten skrev förtjänstfullt med anledning av händelserna ett par debattartiklar i förra veckan, där de tog ställning för Lars och andras rätt att delta i Pridefestivalen.

Jag respekterar verkligen organisationen Ofogs åsikt om att världen borde ha pacifism som norm. Jag accepterar att man motarbetar militarism och vapenrustning. Likaså förstår jag att man kan ha andra åsikter kring att svenska soldater genomför insatser utomlands i olika slags operationer. Det går inte att utesluta, det är till och med troligt, att oskyldiga människor bragts om livet av förlupna svenska kulor vid de strider som förekommit, främst i Kongo. Priset för alla inblandade i den militära verksamheten måste debatteras i stort som smått.

Jag kan också förstå diskussionerna, om hur man i dagens samhälle ska försöka få fram sitt budskap genom informationsbruset med spektakulära grepp. Likaså är det begripligt att organisationer försöker definiera ett vi som utesluter andra grupper.

Men det är beslutet att trakassera Lars Carlsson som får mig att tappa tråden jag försöker följa i Ofogs logik. Vi har yttrandefrihet i landet, men det startade väl med att Lars använde sin yttrandefrihet. Det var ett angrepp på hans yttrandefrihet som genomfördes, liksom hans val att vara den han ville vara.

Att dessutom vara många som riktar sitt missnöje mot en enskild, till på köpet en människa som tillhör en historiskt svag grupp i en organisation som Försvarsmakten, är inte värt den minsta respekt. Så skiljer man ut den svage i en flock.

Det är helt enkelt ett förskräckligt ofog.

Lars Carlsson avled för några dagar sedan. En tyst minut på Pridefestivalen för en modig medmänniska vore klädsamt.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare