av Marie Hafström och Peter Lagerblad
Många tycks vara överens om att Sveriges försvarsförmåga måste stärkas. Den viktigaste prioriteringen blir då att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Oavsett vilken hotbild eller vilka risker som vi anser att vi bör ha en förmåga att hantera, måste planeringen för det avse både det militära och det civila försvaret. ”Det civila försvarets stöd till Försvarsmakten i händelse av höjd beredskap, krigsfara eller krig är avgörande”, sa försvarsminister Peter Hultqvist på Rikskonferensen i Sälen. Vi är av samma åsikt. Men trots insikten på många håll om hur hotbilden har utvecklats har den säkerhetspolitiska debatten nästan helt inriktats på hur vi ska stärka det militära försvaret, utan att det civila försvaret nämns. Denna obalans är olycklig och allvarlig, menar vi.
Det militära försvaret har blivit alltmer beroende av stöd från det övriga samhället. Försvarsberedningen anser att det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har föreslagit att regeringen tydliggör för beredskapsansvariga myndigheter att de ska planera för höjd beredskap och att den planeringen såvitt gäller det civila försvarets stöd till Försvarsmakten och måste ske sammanhållet med annan planering för civilt försvar. Vi håller med om det också.
Men läget är bekymmersamt eftersom planeringen av det civila försvaret legat nere sedan många år. Mycket kunskap har gått förlorad. Det brådskar att återupprätta ett civilt försvar.
Vad behöver då göras för att bygga upp ett modernt civilt försvar? Vi anser att följande åtgärder bör genomföras.
Precisera hotbilden!
Idag har man på politisk nivå allmänt konstaterat att spänningen har ökat i Europa och i det nordiska området. På den politiska nivån bör nu konkret och tydligt beskrivas de situationer som hotar den nationella säkerheten eller som kan leda fram till ett militärt angrepp mot Sverige. Sådana scenarier ska ligga till grund för planeringen inom det civila och det militära försvaret. Scenarierna måste vara gemensamma för civilt och militärt försvar och också till stor del öppna för att kunna användas i planering, övning och utbildning.
Bygg upp en struktur för det civila försvaret!
Vi måste få en tydlig ansvarsfördelning mellan de aktörer som ska ha uppgifter inom det civila försvaret. Detta innebär att man måste klargöra vilka myndigheter och andra organ – landsting, kommuner och privata aktörer – som ska ha uppgifter vid ett väpnat angrepp men också vid andra angreppsformer mot Sverige och vilka dessa uppgifter ska vara. Det saknas idag. Effektiva ledningsformer måste också skapas.
Dessutom måste former skapas för samverkan mellan civila aktörer och det militära försvaret. I sammanhanget bör påpekas att privata aktörer har blivit allt viktigare för verksamheten inom det civila försvaret i takt med att den privata sektorn har tagit över uppgifter som tidigare utfördes av statliga och kommunala myndigheter. Samtidigt har kraven på en effektivare produktion och en ökad internationalisering av näringslivet gjort det svårare för företagen att medverka.
Inför en modern beredskapslagstiftning och ett fungerande planeringssystem!
Beredskapslagstiftningen har blivit omodern och är inte anpassad till den moderna hotbilden. Idag saknas också ett fungerande planeringssystem för det civila försvaret. Den samordning som förekommer är i nuläget främst inriktad mot fredstida kriser (krisberedskap). Denna samordning måste nu stärkas och breddas till att även omfatta det civila försvaret.
Starta arbetet omedelbart!
Det är angeläget att arbetet med dessa frågor startar omedelbart. Parallellt med det bör bedrivas utbildnings-och övningsverksamhet. Inte minst utbildningsbehovet är stort vad gäller det civila försvaret. De som har engagerats i krisberedskapsverksamhet under det senaste decenniet har knappast haft någon kontakt alls med sådant som gäller det civila försvaret. Vi anser att utbildningsinsatser därför snarast bör initieras.
Bygg upp beredskapen inom viktiga samhällssektorer!
Vissa områden måste prioriteras vid uppbyggnaden av ett modernt civilt försvar. Viktiga områden är räddningstjänst, polis, transporter, livsmedelsförsörjning, telekommunikationer, elförsörjning och sjukvård. Och inte minst: mediaberedskap. Dessa åtgärder syftar till att öka kapaciteten, skapa reserver och att öka uthålligheten. I vissa allvarliga lägen måste man också kunna prioritera hårdare. Det handlar om att försöka skapa ett mera robust samhälle.
Även på civil sida måste vi öka samarbetet med andra aktörer, de nordiska grannländerna, inom EU och med NATO.
Det räcker inte med krisberedskap!
Det tycks råda en uppfattning att de åtgärder som vidtas inom krisberedskapen är tillräckliga för att tillgodose även de behov som finns inom det civila försvaret. Det är en felsyn. Det är visserligen riktigt att det finns ett samband mellan åtgärder mot fredstida kriser och det som måste göras inom det civila försvaret. Men det civila försvaret kräver åtgärder som i många fall är betydligt mer långtgående, eftersom det handlar om situationer då landets vitala säkerhetsintressen är hotade.
En del kommer att ta lång tid att åtgärda, men annat kan åstadkommas snabbare, om regeringen, främst med stöd av Försvars-och Justitiedepartementen, finner andra former än dagens för att driva på och förtydliga civila aktörers ansvar och roller i uppgiften att dels stödja Försvarsmakten, dels värna civilbefolkningen och skydda viktiga samhällsfunktioner. Försvarsmakten å sin sida måste formulera sitt behov av stöd och den hotbild som Försvarsmakten anger i sin planering måste vara samma som läggs till grund för planeringen av det civila försvaret.
Vissa områden bör prioriteras före andra, t.ex. elförsörjningen, telekommunikationerna, transporterna och sjukvården. Och inte minst viktigt – det försummade psykologiska försvaret. Hur det står till inom dessa områden har nyligen belysts på Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Läget är inte godtagbart, till och med bekymmersamt inom vissa områden, och det finns, för att citera försvarsministern, ” en omfattande hemläxa att göra”.
Den hemläxan, menar vi, måste också omfatta det civila försvaret. Det brådskar!
Marie Hafström är f.d. generaldirektör. Peter Lagerblad är f.d. statssekreterare. Båda är ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademien
Instämmer helt i Maries och Peters synpunkter och vill till listan över viktiga civila funktioner lägga till ansvar och planering för all utrikeshandel, så uppenbart avgörande inom den moderna globala ekonomin. Jag lade själv ner åtskillig möda inom detta område såsom ansvarig för dessa frågor på Kommerskollegium och bl a ordförande i en gemensam beredskapsgrupp som då upprättades med Tullverket, Riksbanken, EKN och Jordbruksverket som medlemmar. Jag författade dessutom flera skrifter i ämnet och ledde särskilda kurser härom på Gällöfsta kursgård. Törs därför hävda att jag besitter mycket kunskap – i hög grad alltjämt relevant – som jag mycket gärna ställer till förfogande när allt detta ska byggas upp igen,
Ja absolut!
Men varför inte starkare betona den nödvändiga folkförankringen genom att säga: ” Ett total-integrerat försvar behöver organiseras”?
I stället för att låsa tänkandet genom att tala om ….de militära förbanden…. borde frågan prövas om inte ett totalt, ständigt och allestädes närvarande ytförsvar är vad vi bör bygga? Varför utesluta att det effektivaste framtida militära försvaret har väldigt få traditionella förband men att i stort sett varje hen, varhelst hen befinner sig i sin dagliga gärning, är en del av totalförsvaret, inklusive det militära?
Glöm förband/komponenter som har en mobiliseringstid om över en timme. En modern angripare skulle aldrig tillåta att dom mobiliserades.
Och ……vår totalintegrerade underrättelsefunktion ska arbeta ständigt.
Något ditåt har antytts i KKrVa bok 2012 och i ett förslag, Nov 2014, i KKrVA annaler, med bl a Jan Wickbom som författare och, mer direkt i min blog i Nov 30, Dec 6 och 7 2014. (akeeckerwall.wordpress.com)
åke eckervall
Jag undrar med vilka flygande tefat och teleporteringar som lede fi skulle använda för att hindra alla förband som har en insatstid på över en timme från att samlas och börja agera? Det gamla invasionsförsvaret var helt omöjligt att slå ut då det delas var spritt på tusentals ställen och hade flera lager av ledningsstrukturer.
Då hade det mindre betydelse att det tog 48 timmar att få de första förbanden hyfsat klara.
Idag gäller det omvända, några få kompanier och enstaka bataljoner med centraliserade förråd slås rätt enkelt ut. Ett par kryssningsrobotar i Arboga och på några flygfält så är stora delar av vår försvarsförmåga borta.
Om vi återskapade några mobiliseringsbara brigader stödda av en god underrättelseförmåga så kommer lede Fi få det betydligt jobbigare att sätta in små gröna män eftersom de kommer sopas bort så fort bataljonerna kommer rullandes.
Idag så räcker lite förbekämpning sen finns det inget att komma rullandes med då FM i stort sett helt saknar krigsförband.
Återupprätta kunskaperna och planeringen från ÖCB och CFS. Några leva än! Vi hade ett utmärkt system som raserades som så mycket annat. Hjulet behöver inte uppfinnas på nytt.
VAPENSKRAMMEL …..EN CIVIL BISYSSLA
Ett totalintegrerat försvars högsta mål är att vara fredsbevarande! INTE ATT KUNNA SLÅ EN ILANDSTIGEN FIENDE!!!!
I modern tid har Sverige, av olika skäl, inte varit tillräckligt attraktivt för att dra på sig en attack. Vårt militärgeografiska läge, parat med noll hot från oss, har levererat FRED. Men vår militär-makt har inte haft del i FREDSBEVARANDET. Vi har resonerat utifrån antagandet att vi skulle aldrig kunna hindra en beslutsam angripare från att komma hit. Den logiken, rätt eller fel, har lett oss till att offra stora pengar pä en traditionell militär organisation som skulle kunna SLÅ EN ILANDSTIGEN FIENDE.
Ska vi fortsätta att lita på vår ringa attraktivitet och ha ett försvar som nu, eller borde vi sätta en högre sannolikhet på ett bistrare scenario och ett fredssäkrande försvar?
Ingen kan presentera bevis för sannolikhet NOLL för angrepp och därför borde vi ta diskussionen om ett totalintegrerat försvar på allvar.
Men innan vi tar oss an detaljdiskussionen borde vi väl försöka förstå hur ett FREDSBEVARANDE försvar borde konstrueras och fungera; väl medvetna om att varken vårt tidigare värnpliktsförsvar eller vårt nuvarande är värda att bygga vidare på?
För ett halvsekel sedan gjordes ett misslyckat försök men redan dagens vapensystemutveckling levererar en bättre förutsättning för att ta upp frågan igen.
Min blog (akeeckerwall.wordpress.com) december 6 2014 är en skiss; en startpunkt för ytterligare studie.
Svaret på detaljfrågorna kan inte hämtas från det militära gänget; militären är experter på anfalloperationer och är lindrigt intresserade av försvarsstrid ; och definitivt inte intresserade av en fredsbevarande organisation…..man vill ju inte riskera att avskaffa sig själv! Med andra ord: de är inte intresserade av att diskutera skydd för varje el-mast eller tele-antenn. Andra bör utforma logiken och möta alla imvändningarna från den traditionella sidan Varför?
Jo, därför att ett FREDSBEVARANDE försvar sannolokt kommer att se ut på ett sätt som innebär en radikal omprganisation av den militära maskinen. Det nya försvaret blir en civil bisyssla!
Vapenindustrin kommer emellertid att kunna fortsätta producera profit och kan kanske bidra positivt till studien?
MEN LÅT OSS SLUTA SPENDERA PÅ MORE OF THE SAME…..som är omodernt redan innan det är på plats.