Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten.

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

Mer av samma författare