Egen energiförsörjning är en del av vår säkerhetspolitik – hur försörjningen skall gå till är på väg att skapa ett annat dilemma.
Som Mats Olofsson mycket riktigt påpekar i sin artikel i KKrVA 15 december är energi grunden för allt liv. Alla som någon gång levt utan mat vet att sallad knappt räcker för att klara livet, skall vi dessutom kunna överleva på längre sikt behöver vi tillföra mer eller ha tillgång till högvärdig energi, allra helst om vi måste försvara oss.
Ett samhälle fungerar på samma sätt. Ett samhälle som har tillgång till energi och förmågan att omsätta och distribuera har också möjlighet att styra var välfärd skall finnas – eller inte. Detta gäller framförallt elenergi.
Andra världskriget avslutades som bekant med att kärnvapen användes. Sverige hade stått utanför kriget, men insåg kärnvapenförmågans betydelse som maktmedel för att kunna vidmakthålla vår suveränitet. Därför startades tidigt utvecklingen av svenska kärnvapen. Det är lätt att vara negativ till gårdagens säkerhetsrelaterade ambitioner, erfarenheterna har legat till grund för att vi utvecklade egna reaktorer. Från tungvattenreaktorer, som skulle drivas med svenskt uran och bland annat generera plutonium, till lättvattenreaktorer med ändamålet att generera enbart elenergi. Inriktningen mot kärnkraft för fredliga ändamål statuerades av att Sverige undertecknade ”icke spridningsavtalet” 1968. Mellan 1972 och 1985 byggde Asea Atom 12 stycken lättvattenreaktorer för elenergiförsörjningen i södra Sverige, i princip helt med inhemska resurser. Nio av dessa var av egen design som även exporterades. De sista som byggdes var dessutom ”state of the art” och beräknas kunna drivas i 60, möjligen 80 år? Hur kunde ett litet land i norden klara detta?
Drivkraften utgjordes främst av ett oljeberoende som gjorde oss sårbara, både avseende tillgänglighet och att kostnaderna skenade. Förbränningen genererade dessutom biprodukterna svaveldioxid och koldioxid. Att kärnkraften var det självklara svaret på problemet är verkligen inte fallet, precis som för oljan eller kolet finns många negativa effekter som måste vägas in. Med lösningar uppstår nya problem, hela situationen var alltså ett klassiskt dilemma, Olof Palme sammanfattar det på ett bra sätt i en intervju i ”Kvällsöppet” redan 1975 (https://www.youtube.com/watch?v=MFi7dPzIHKE).
Varför är då frågan om energiförsörjningen i fokus igen? Står vi inför ett nytt dilemma? Folkomröstningen 1980 innebar ju en successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning och att forskning och utveckling av förnybara energikällor skulle forceras. Avveckling skulle bara ske om det fanns någon ersättare, men eftersom behovet ökat och spås öka ännu mer måste ersättare vara antingen kraftigare eller mer utbyggd. Kan de dessutom inte styras i tid blir det ännu svårare att kunna balansera tillgång och efterfrågan eftersom elen ännu måste produceras i samma sekund som den används. Ett större energibolag uttryckte just förmågan att leverera effekt efter behov som ”Två hål i väggen” någon gång på 1990 talet.
Trots att det är mer än 40 år sedan folkomröstningen är de tre alternativen fortfarande en vattendelare i samhället. Linje två var ju ”nja”, de andra två var ja eller nej. Trots att linje två vann påminner dagens energipolitik mer om linje tre. Förnybart skall nu ersätta kärnkraft och så sent som 2017 klubbades förbjudet mot uranbrytning i Riksdagen. I bakgrunden finns också kärnvapenfrågan, trots att det överhuvudtaget inte finns något sammanhang till svensk energiförsörjning. Lite provocerande skulle man därför kunna säga att linje tre i princip är en programförklaring för dagens energipolitik, trots att den avsåg tiden kring 1980 och trots att vi har ett överhängande koldioxidproblem och ökat behov av elkraft där kärnkraft tvärtom är en möjliggörare.
Känslorna om det potentiellt skadliga med kärnkraft är högst naturlig. Men om ovidkommande faktorer blandas samman och rädslan inte balanseras emot effekterna blir det givetvis lätt ett skapat problem och ett slagträ i den politiska debatten. Till och med miljökämpen Björn Gillberg ondgör sig över dagens energipolitik som han hävdar är en hysteri och till och med ett hot mot demokratin (https://www.youtube.com/watch?v=CJcIXznbsV4). Något nytt dilemma har vi alltså knappast, däremot drivkrafter som skapar problem.
Vi har hanterat energiförsörjningsdilemmat genom att ha egen elproduktion och eldistribution. Metoderna för detta utgörs av vattenkraft i norr och kärnkraft i söder, ett utbyggt distributionsnät som når hela landet, ett högt tekniskt kunnande, en lösningsorienterad ingenjörskår, en vilja att kunna stå på egna ben och ett situationsanpassat ledarskap. Det finns stora likheter med försvars- och energipolitik. Dessa två barriärer, en riktat utåt och en inåt, kräver båda långsiktighet, långt mycket längre än politikens mandatperioder.
Är det ansvarsfullt av politikerna att göra denna fråga till ett politiskt slagträ bara för att vinna poäng? Nej, Sverige behöver, liksom återtagen försvarsförmåga, en vidmakthållen och egen energiförsörjningsförmåga. Om vi spelar bort denna möjlighet kan vi successivt tvingas in i händerna på andras beslut. Detta är redan på väg att hända.
