Den ständigt gäckande frågan rörande varför de flesta disputerade officerare slutar i Försvarsmakten verkar vara svår att greppa. Efter snart ett år som disputerad är jag inte säker på att det egentligen är speciellt svårt att förstå. Samtidigt som det finns ett stor behov av kunskap i organisationen finns det även ett lika stort behov av konformitet. Det finns flera vägar till att disputera som officer. En väg (1) är att genomföra det som i dag kallas den högre officersutbildningen för att sedan genomföra en forskarutbildning. Den högre officersutbildningen är en masterutbildning med en etappavgång (magisterutbildning). En logisk progression som följer det militära karriärsystem där disputerade officerare tjänstgör som doktorer i slutet av sin karriär. Den andra vägen (2) är att parallellt med arbetet som officer läsa en kandidatutbildning för att sedan bygga vidare med en magister- eller masterutbildning och därefter genomföra forskarstudier. Skillnaden ligger i hur kunskapen utvecklas. I väg ett sker kunskapsutvecklingen synkroniserat med gradsystemet medan väg två saknar synkronisering. Vid blotta anblicken kan skillnaden verka semantisk men när det abstrakta skall konkretiseras uppstår verkliga problem. Trots att väg två bidragit till fler kurser och en bredare kunskapsbas finns det inga möjligheter att tillvarata kunskaperna i det militära karriärsystemet.
För att passa in i den militära mallen av vad en officer skall kunna måste individerna som genomfört den andra vägen återvända till skolbänken och läsa om kurser på en lägre nivå för att bli befordringsbara. Vetenskapliga publikationer inom ämnet räknas inte in i karriärsystemets värdering av kunskap, de är inte poänggivande kurser i det högre officersprogrammet. Det är praktiskt möjligt att publicera ”peer review” artiklar i vetenskapliga journaler i ämnen som ingår i det högre officersprogrammet utan att det räknas som meriterande. Publikationerna har inte genererat några poäng och kan inte jämföras med utbildningsplanen för det högre officersprogrammet. Det högre officersprogrammet måste genomföras för att en befordran skall kunna ske, i extremfallet är det fullt möjligt för den disputerade att referera till sig själv i merparten av kurserna. Hanna Arendt skrev om Eichmann och den banala ondskan, hur reglementerade handlingar kunde bli onda när de genomfördes oreflekterat kopplat till dess innebörd. Försvarsmakten sätt att hantera disputerade kan inte på något sätt liknas med hur människor transporterades till förintelseläger. Det är Arendts logik som är relevant att reflektera över. Hanteringen av disputerade sker inte utifrån kunskapskrav utan utifrån strukturella krav. Ingen har gjort fel i Försvarsmakten, men individen blir utsatt för en kränkning.
Vad menas med kränkande särbehandling – vad betyder kränkande och vad betyder särbehandling? Att kränka betyder att genom ord eller handling förnedra någon eller några. Särbehandling innebär att bli behandlad annorlunda än andra på ett obegripligt och orättvist sätt och att riskera att hamna utanför arbetsplatsens gemenskap (Arbetsmiljöverket vägledning till AFS 2015:4 §13).
Det som för många är en belöning för ett gott arbete kan för en disputerad bli raka motsatsen. Att skapa kunskap och bidra med vetenskapliga texter till den militära utbildningen blir något negativt när arbetet belönas med en utbildning texterna kan ingå i. Efter fem år av forskarstudier blir du belönad med kurser på grund och avancerad nivå i ämnet du disputerat i. Dina tidigare kollegor skall nu undervisa dig i ett ämne de redan vet att du behärskar för att det måste stå rätt kurskod på ett papper. Alltså ett strukturellt synsätt, inte innehållet med dess kunskap. Jag tror att många kan uppfatta det som kränkande. Ett argument som ofta lyfts fram är att den viktigaste delen med en militära utbildningen är nätverket den bidrar med. Samtidigt är argumentet en del av problemet, uppdragstaktik med sina rötter i Aristoteles nikomachiska etik med bildning, yrkeskunnande och omdöme. Från Aristoteles sker en transformation via Goethe som resonerar om synen på människan och bildningsidealet. Hegels tankar om skapande där begreppshistoria har en stor betydelse. Vidare påverkas uppdragstaktik av Heideggers tankar om att frigöra skapandet från den historiska dialektiken. I hanteringen av disputerade blottas också den organisatoriska problematiken med uppdragstaktik. Skapandet sker inte enskilt utan i grupp med betydelsefulla historiska kopplingar. Bildning, yrkeskunnande och omdöme är fortsatt viktigt förutsatt att de följer organisationens egenskapade normer och regler.
Svaret på frågan varför disputerade slutar är i praktiken ganska enkel, organisationen får det organisationen vill ha. I hanteringen av disputerade officerare väcks en större fråga som inte heller är besvarad: vad har vi egentligen för ledningsfilosofi? Inte den som finns nedskriven utan den som utövas av praktiken. Ett lämpligt område för disputerade officerare att undersöka.
