Lättnaden – såhär alldeles i slutet av detta pandemiska ”annus horribilis” – över att Joe Biden lyckades besegra Donald Trump i det amerikanska presidentvalet, detta nödvändiga steg för att återställa internationell normalitet, har varit påtaglig i varje fall i Europa. Lättnaden kom till tydligt uttryck inte minst vid EU:s toppmöte nyligen då man antog en deklaration med förhoppning om en nytändning i det transatlantiska samarbetet på en mängd områden. Mellan (de försiktiga) raderna kunde samma lättnad förmärkas hos Natos chef Jens Stoltenberg i en längre intervju i dagarna. Lättnaden grundades i insikt både om hur nära det ändå faktiskt var att Trump hade vunnit – han fick ju ofattbara 74 miljoner röster och hade det inte varit för coronan… – och i fördjupad insikt om de vådliga konsekvenser som ytterligare fyra Trump-år säkerligen hade inneburit.

Faran inte över

Ändå måste konstateras att faran i många avseenden inte alls är över – och det gäller då både den återstående tiden fram till installationen den 20 januari och den grund som nu läggs för den amerikanska politikens bedrivande kommande år, till mellanvalet 2022 och nästa presidentval 2024. I detta senare perspektiv handlar det, för republikanernas del, om dragkampen mellan det som talar för att GOP (&The Grand Old Party) nu riskerar att bli ett allvarligt skadeskjutet parti med skadad demokratisk/konstitutionell trovärdighet, och, å andra sidan, det som indikerar framväxten av en Trump-ledd populistisk massrörelse, med eller utan GOP-stämpel. Och här måste man tillägga att även Demokraterna framöver riskerar att slitas isär av interna motsättningar. Det är uppenbart att en stor andel av GOP-rösterna hade sin grund i av Trump uppviglad fruktan för vänsterkrafterna inom demokratiska partier (”socialisterna”). Allt detta hissar varningsflagg för politisk instabilitet i USA åren framöver, i tillägg till den alltid känsliga rasfaktorn.

I skrivande stund är den måndagen, den 14 december, en verkligen minnesvärd dag vad USA beträffar, i all sin dramatik.

Nattsvart vinter men vaccinljus i tunneln (men Trump-trassel)

Denna dag passerar den amerikanska Covid-19 tragedin den historiska nivån 300 000 döda. Nicholas Kristof i New York Times påpekar i dagarna att dödstalet därmed överträffar antalet amerikanska offer i hela Andra världskriget. På nio månader har coronan skördat fler offer än sammantaget under de fyra åren av världskriget, 291 557 döda. Samtidigt innebär denna dag startskottet för Räddningen, de första stegen i den största vaccineringskampanjen i USA:s, kanske världens, historia, i och med att det första av flera kommande vacciner, Pfizer, börjat injiceras i prioriterade amerikanska armar. En stor dag såtillvida, men problemet konstateras vara att det kommer att ta månader innan vaccinerandet kan innebära reell skillnad. Långa, nattsvarta vintermånader förestår innan ljuset i tunneln når folkflertalet. Och denna dag sammanträder elektorsförsamlingarna i delstaterna enligt regelboken och konkretiserar valresultatet och Biden/Harris’ klara vinst.

Olyckligtvis hör till bilden också att Donald Trump fortsätter att vägra erkänna valförlusten, att de flesta ledande republikaner (per den 14 december, men det kan ändras) fortsätter att låta sig dompteras av Trump och fortsätter att följa hans vägrarlinje, och att diverse tecken som befarat nu tyder på att Trump-lojalister i den legala politikens utmarker tycks beredda att ta till våld – alternativt att det handlar om våldsamheter mellan ytterhöger och yttervänster på ras- och/eller ideologisk grund.

Till yttermera visso tillkommer det djupt beklagansvärda med de utdragna, improduktiva förhandlingarna i kongressen om ett absolut nödvändigt räddningspaket för den amerikanska ekonomin och för alla de medborgare som till följd av coronan riskerar både svält och avhysning.

Om knappa tre veckor, mitt i all denna dramatik, ska så fyllnadsvalet i Georgia genomföras, det val som avgör om Senaten ska fortsätta att domineras av GOP eller om en demokratisk vinst i båda fyllnadsvalen ska ge en 50-50 ställning i kammaren och därmed vicepresidenten utslagsröst och därmed demokratiskt maktövertagande – en avgörande faktor i det fortsatta maktspelet. Stor risk förefaller finnas att både Trump och ledande GOP:are av just det skälet kommer att dra ut på det politiska kaoset ända till dess, 5 januari, med kvardröjande osäkerhet om hur presidentvalsomröstningen i Representanthuset dagen därpå kommer att gestalta sig, ett par veckor före installationsceremonin den 20 januari.

Vad – frågar vi ängsligt – kan Trump hitta på nu?

Med detta sagt är det dags att återkomma till frågan om vad Donald Trump kan tänkas hitta på under återstående tid i Vita Huset, fortfarande president och fortfarande Överbefälhavare, för att vårda arvet, eventuellt förbereda en come back 2024, och försvåra arbetet för efterträdaren. Möjligen kommer det närmaste veckor, jul- och nyårshelgerna, att handla mer om detta för Trumps del, nu när elektorsförsamlingarna sagt sitt och det slutligt saknar trovärdighet att fortsätta de egenartade juridiska överklagandeprocesserna. En sak är då området presidentiella amnestier (”pardons”) gällande ytterligare vänner och familjemedlemmar, inklusive presidenten själv (?). En annan tycks vara att forcera antalet avrättningar innan dödsstraffmotståndaren Biden tar över. Och så ytterligare hämndaktioner i form av spektakulära avskedanden: just i skrivande stund meddelas att den kontroversielle justitieministern Bill Barr avgått, eller avskedats.

Men så handlar det om utrikespolitiken och fait accomplirisker på detta område. Natos Jens Stoltenberg tycks därvid att döma av intervjun nyligen mest bekymra sig över vad som ska ske i Afghanistan i och med Trumps beslut om amerikansk truppreduktion, givet den deadline som löper ut i maj i förhandlingarna med Taliban. Mängder av öppna, ovissa och svåra frågor finns, men just nu förefaller Iran-frågan vara den känsligaste, svåraste och farligaste bland frågor som är sårbara för Trump-provokationer och som team Biden har att rusta sig för att hantera, mot bakgrund av en svår politisk miljö på hemmaplan, särskilt om Georgia-valet säkerställer fortsatt GOP-grepp över Senaten.

Iran-frågan svårast, känsligast, farligast

Och talar vi om Trump och Iran så talar vi ju också om Israel, Israel under Netanyahu som Trump-allierad men också synnerligen självständig aktör och likt Trump aktiv motståndare till kärnavtalet från 2015, JCPOA. För ett knappt år sedan handlade det om USA:s likvidering, i Irak, av Irans de facto nr 2, generalen Suleimani, och den akuta eskalationsrisk som denna folkrättsligt kontroversiella handling innebar, i ett förlopp av action-reaction, och ännu gällande iranska vedergällningshot. Det lugnade ner sig då, Trump avstod från att vedergälla den begränsade vedergällningsaktion som iranierna genomförde. Men nyligen var det dags igen: det spektakulära och mystiska mordet på kärnexperten Fakhrizadeh, möjligen uttryckande en israelisk, Trump-införstådd, avsikt att framkalla en iransk vedergällning som i sin tur skulle skapa action-reaction, inklusive eventuella israeliska försök att militärt slå ut viktiga iranska kärnreaktorer, och på så sätt omöjliggöra Biden-intentioner att återskapa en förhandlingssituation och återinträda i JCPOA, på ett eller annat sätt.

Hittills har det iranska svaret ”inskränkt” sig till att det iranska parlamentet beslutat kräva en snäv deadline för ett Biden-amerikanskt besked om att återinträda i JCPOA, status quo ante, utan förhandsvillkor, och annars höja anrikningsnivån, kasta ut IAEA-inspektörerna och de facto förkorta tiden för en ”spurt” mot kärnvapenanskaffning. Detta har genomdrivits mot regeringen Rouhanis vilja – för att inte lägga hinder i vägen för en förhandlingsöppning mot Bidens USA. Å andra sidan har Rouhani att beakta att det fram mot sommaren vankas nya presidentval i Iran, och förhandlingsupplägget hotas kraftfullt av hårdföra krafter som inte heller godtagit JCPOA. Även EU (ropa) har ju intressen att bevaka i Iran-frågan, men nu har den iransk-europeiska relationen skadats av avrättandet nyligen av en i Frankrike boende iransk regimkritiker. Även Sverige har ju problem med Iran på detta MR-område.

Så vad kan Trump ytterligare vilja åstadkomma för att öka pressen på Iran och försvåra team Bidens möjligheter att lösa den iranska kärnvapenanskaffningsfrågan på ett fredligt sätt – i medvetenhet om att Iran-frågan inte självklart bedöms helt på samma sätt mellan Trumps USA och Netanyahus Israel, taktiskt och strategiskt? Även team Trump inser givetvis att ett militärt, storskaligt anfall på Iran, amerikanskt och/eller israeliskt, kan leda till en mycket, mycket problematisk geopolitisk utveckling, givet inte minst Irans och allierades (inkl libanesiska Hezbolllah) tillgång till sofistikerade missilarsenaler, samtidigt som man fastslår att en iransk kärnvapenanskaffning vore ett oacceptabelt existentiellt hot, inte bara mot Israel utan även de Gulfstater (plus Marocko och Sudan) som det nu är Trump-amerikansk politik att övertala till en normalisering med Israel. Mobiliseringen av regionens länder mot Iran tycks för närvarande långt viktigare i den trumpska slutspurten än den ”historiska” fredsplan Israel-Palestina som var huvudnumret för kort tid sedan.

Och samtidigt, bland mycket annat, Brexit, Brexit!

Så långt om USA denna gång. Måndagen den 14 december var förstås en märkesdag även på ett annat geografiskt område av stor betydelse för Europas och Sveriges säkerhet; Brexit. Kanske har i skrivande stund ett avgörande skett, handelsavtal eller ”crashing out” per den 31 december? Gårdagens deadline passerades som så många gånger förr, men fiskerifrågan verkar svårlöst, och särskilt många dagar till verkar det vara omöjligt för parterna att sparka plåtburken fram för sig, längs kullerstensgatan.

Vi kan alltså konstatera att detta märkliga år går mot sitt slut under betydande dramatik och tumult. Hoppas det går bra, till sist, ändå.

Författaren är ambassadör, fil dr och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma skribent