Arméchefen skriver i sin artikel på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg om en ny operativ kontext för armén. En intressant formulering i arméchefens text är att ”metoder och tekniska system som igår erbjöd fullgoda lösningar riskerar […] att vara obsoleta imorgon”. Detsamma gäller självklart mängder av det som vi tagit för givna sanningar i årtionden. Ett krig innebär att parterna och åskådarna får syna varandras kort – men därefter sker en ny giv, och vi tvingas åter in i ovissheten.
Inriktningen är nu att våra försvarslinjer börjar vid Natos östra gräns. Armén ska alltså vara expeditionär, samtidigt som den politiska pendeln tycks ha svängt till ett renodlat nationellt försvar. Det innebär att våra brigader och i framtiden våra divisioner ska klara av en ganska klurig logistik. Frågan är om inte just logistiken är den svåraste frågan i Nato-operationer. För arméns del är detta med havet som vanligt en försvårande faktor. Visst kan vi basera förband på andra sidan Östersjön, men hur ska de försörjas i händelse av krig? Ska vi tillåta oss att ha svenska särlösningar med ammunitionstyper, reservdelar och rutiner, eller ska vi integreras fullständigt i våra regionala Nato-allierades system? Kan man tänka sig framtida närmanden till Polen och Baltikum i upphandlingar för att underlätta logistiken? Eller tänker vi oss ett kontinuerligt inflöde av svensk logistik över havet?
Arméchefen konstaterar i sin text att vår armé behöver förändras, lära sig och anpassa sig till de nya förutsättningarna. Men vad som kan anas i artikeln, är att arméledningen varken tror att de själva eller våra allierade inom Nato sitter på de rätta svaren. Att öppna upp, inte bara för officerare utan för ”varje individ” i armén att bidra med tankar och åsikter i moderniseringen är ett radikalt grepp – men vad betyder det i praktiken? Är det en svepande formulering utan djupare tanke eller finns det en ärlig avsikt att stimulera diskussioner, självständigt tänkande och att faktiskt omsätta personalens tankar i doktrin, inköp och metodutveckling? Hur ska det i så fall gå till?
Behov av förändring och behov av en ny armé
I artikeln står att läsa att vi har många lärdomar att hämta från den armé som byggdes upp i Sverige under Kalla kriget. Det står också att läsa att vi behöver ”driva utvecklingen mot framtiden med blicken i framrutan, snarare än blickandes bakåt mot svunna tider.” Det är något paradoxalt förvisso, men vi är eniga i detta. Det finns mycket att hämta från det som har varit och det som är idag att ta med oss in i framtiden, men precis som arméchefen skriver måste det här ske utan att drömma sig tillbaka till svunna tider. En tydlig förändring, som också tas upp i artikeln, är behovet av att omedelbart kunna strida med det vi har tillgängligt, utan att först mobilisera. En synnerligen stor förändring av arméns mindset, men något vi upplever kommer fullständigt naturligt för oss officerare som har tjänstgjort länge i stående förband.
Arméchefen skriver också att vi, arméns officerskår, för att nå framgång i detta förändringsarbete behöver arbeta både som ett kollektiv och som enskilda, att vi behöver bejaka förändring och aktivt arbeta för att forma den nya armén. Att bejaka förändring känns fullständigt naturligt för oss, då vi hela vårt liv har levt i ett samhälle som förändras i rasande takt, särskilt vad gäller teknikens möjligheter. Det kanske är så att yngre, hungrigare kollegor bör få pröva teknikens möjligheter och begränsningar? Det kanske inte är medelålders majorer som ska leda UAV-försök i armén, utan snarare unga sergeanter eller löjtnanter med brinnande teknikintresse?
Att som enskild individ, eller enskilt förband, börja jobba i egen riktning, utan utstakad väg i det här läget känns faktiskt rätt tveksamt. Risken är uppenbar att vi lägger ner tid, pengar och arbetskraft på arbete i fel riktning. Pengar och arbetskraft har vi (nåja), men tiden är knapp, och vi får inte mer än den vi redan har. Doktriner, inriktningar, målbild för armén – det måste komma ovanifrån. Vill man inkludera officerskåren kan ett alternativ vara att starta en bred arbetsgrupp, från generaler till sergeanter, med dugliga, driftiga och framåtblickande individer. Att arbeta i chefens anda och mot ställd målbild är fullt naturligt för arméns officerare, men då måste det också finnas just en tydlig målbild, som beskriver vad som ska uppnås. Initiativ är bra och eftersträvansvärt i krigets kaos, för att tillvarata de möjligheter som uppstår utan att tappa tid och tempo, men i den största omorganisationen av armén på över 200 år? Ja, initiativ kommer sannolikt att vara en framgångsfaktor även nu, men med den knappa tid vi har på oss måste initiativen gå i rätt riktning redan från start. Breda pilar och långtgående mandat till underställda kommer sannolikt att krävas, men när det väl finns kommer driftiga underställda också att ta alla de initiativ som krävs för att nå målet.
Förändring av vår doktrin och förståelse för multidomäna operationer
Krigföringsförmåga bygger på de idéer och principer, vilka styr organisation, utrustning, utbildning och användandet av militära styrkor. Armén står inför en omfattande förändring som måste baseras på ett tydligt koncept, men som ursprungsförfattarna påpekar finns det ett arv av både formella och informella doktriner, vilket har lett till motstridiga idéer om arméns uppgifter och metoder. Allianskrigföring och användningen av armén utanför Sveriges gränser är nya koncept som måste konkretiseras och förenklas för att tydliggöra arméns roll. Armén har möjlighet att sammanfatta ett kärnfullt koncept i doktrin. Problemet med svensk doktrin, liksom med artikeln som denna text replikerar på, är att den ofta blir vag och ospecifik – man använder många ord för att säga lite och slutsatserna är svepande. Arméledningen har ansvaret att formulera ett tydligt och kärnfullt koncept som enkelt kan kommuniceras till alla nivåer inom armén. De skriver att förändringen ”inte kan bygga på ett top-down- eller bottom-up-perspektiv utan måste snarare vara en kombination av dessa två”, men vi menar att arméns högsta ledning bör ta befälet och leda förändringsarbetet, snarare än att förvänta sig att det ska ske underifrån.
Kriget i Ukraina har visat hur modern krigföring kan se ut, med exempelvis multidomänoperationer, drönare och autonoma vapensystem i en högintensiv konfliktmiljö. Det finns viktiga lärdomar att dra från kriget, vilket ursprungsförfattarna tar upp, men de måste konkretiseras. I synnerhet förmågan till multidomänoperationer måste förtydligas djupare än att konstatera behovet av interoperabilitet. Vi menar dock att den största lärdomen är vikten av aktiv snarare än reaktiv utveckling. Metoderna som används i Ukraina är resultatet av koncept och teknik som började utvecklas redan under kalla kriget. Att sättet kriget förs på kallas ett paradigmskifte säger mer om militära organisationers oförmåga att anpassa sig än om någon revolutionerande takt som krigets karaktär utvecklas i. Armén måste ta ansvar som en utvecklande organisation och främja verksamheter som driver dess utveckling framåt, exempelvis genom experimentverksamhet, interna debatter, eller stipendier och premiering av nytänkare. Här finns det omfattande forskning till stöd, bland annat vid Försvarshögskolan, om hur man skapar nytänkande organisationer.
Teknikutveckling, interoperabilitet och kravet på vår personal
Armén står inför en fundamental förändring för att möta den nya kontexten som Natomedlemskapet, dagens teknikutveckling och den militära innovation som vi kan urskilja på stridsfältet i Ukraina innebär. Kopplat mot detta finns det behov av utveckling inom ett antal områden, bland annat följande:
(1) En snabbare anpassning till teknikutvecklingen för armén. Idag tar det för lång tid innan vi implementerar ny teknik och därmed testar nya medel och metoder. En orsak är en till synes för lång och komplicerad utvecklings- och anskaffningsprocess. Självklart kan vi inte göra avkall på en god systemintegration inom ramen för ökad interoperabilitet och MDO, men vi måste också acceptera att allt inte behöver vara perfekt. Ett tydligt exempel är att det under nästan två och ett halvt år inte skett någon större experimentverksamhet med UAS på bred front inom armén.
(2) En ökad interoperabilitet med Nato. Något som delvis grundar sig i en god beteendeinteroperabilitet, vilket uppnås genom ökad språkförmåga, doktrin och övning. Därtill behöver vi nå en viss grad av systemintegration. Vi måste ha system som kan prata med varandra både inom armén och med våra allierade, utan detta kommer vi inte lyckas få effekt med joint fires eller MDO. Armén måste vara beredd att lägga ner projekt och system som inte leder mot målet. Det här ett arbete som vi inte tror att alla inom organisationen riktigt förstår betydelsen av ännu, men som behöver ledas genom tydlighet från arméledningen.
Hur redo är armén egentligen för att kunna lyckas åstadkomma dessa förändringar? Ett problem är hur vi som organisation lyckas implementera förändringar och skapa en förståelse för dessa. AR Taktik implementerades av MSS för drygt ett år sedan som exempel. Det är fortfarande många kollegor som inte reflekterat över vad som faktiskt framkommer i AR Taktik avseende arméns ledningsfilosofi och menar att det är inga större förändringar från förr. Det här blir bekymmersamt när artikelförfattarna påpekar att vi behöver i ”större utsträckning tillämpa en ledningsfilosofi som uppmuntrar initiativ, flexibilitet och kreativ problemlösning på alla nivåer.”
I och med arméns nya taktiska koncept, som fastställdes av arméchefen den 26:e juni har nu arméledningen ett gyllene tillfälle att visa prov på tydlighet och ställa krav på chefer i implementeringsarbetet. Detta genom att exempelvis begära att cheferna redovisar vilka aktiviteter de avser vidta för att implementera arméns taktiska koncept. Om organisationen inte klarar av att implementera nya koncept och reglementen hur ska vi då klara av den fundamentala förändring vi står inför? Det är också vår förhoppning att arméns taktiska koncept leder till en revidering av AR Taktik så att det därmed blir än tydligare vad det innebär för organisationen och arméns officerskår.
Utveckling av våra krigsförband och ledningsnivåer
Då ledningen inom Nato utgår från ledning av krigsförband är dagens organisation av armén inte ändamålsenlig med nationella staber, krigsförband och OrgE[1] där en konstant samordning behövs. Arméchefen beskriver att det behöver finnas en mer sammanhållen ledning för markarenan för att kunna tillämpa principen ”one-stop-shop” som nyttjas inom Nato. Detta är ett steg i rätt riktning och vi är eniga. Här tror vi dock att vi redan nu behöver gå längre och armén behöver frikoppla produktion av värnpliktiga från våra krigsförband för att möjliggöra krigsförbandens fulla integrering i Nato. Det har länge varit en svensk tradition att krigsförbanden med större delen av sin personal ansvarar för produktionen av värnpliktiga, men vi tror att vi behöver tänka om och nytt.
OrgE/Militärbaserna (MB) bör äga ett större ansvar för produktion av värnpliktiga genom grundutbildning i både fred och krig för att möjliggöra att krigsförbanden övas och utvecklas. Försvarsmakten behöver även delegera mandat till garnisoncheferna kopplat till samordningsproblematiken mot andra myndigheter och understödjande förband ur andra försvarsgrenar. Detta kommer att förenkla ledningen där aktivering av enskilda eller samtliga MB kan ske utan större friktioner, och värdlandsstöd inom ramen för Nato kan ges från MB under en sammanhållen ledning med en gemensam sammanhållen lägesbild på markarenan. Förbandsomsättning kommer på så sätt även att fortgå även i fred och krig när krigsförbanden är aktiverade och löser uppgift inom Nato.
Fördelarna som detta förfarande ger är att krigsförbanden på ett naturligt sätt blir frikopplade från OrgE i fred och kan få en större möjlighet att utvecklas under rätt befäl inom Nato. På så vis skapas även en metod för att utveckla förståelse för divisons- och kårnivån. Detta borde även ligga i linje kopplat till det ”Fight-to-night”-koncept som arméchefen vill tillämpa där krigsförbanden är beredda att lösa uppgift här och nu.
Det synsätt som arméchefen har avseende placeringen av flaggofficerare inom Nato delar vi. Däremot måste det föras en tydlig dialog mellan Regeringskansliet och Försvarsmakten avseende vilken roll Sverige spelar i Natosamarbetet. Här har Försvarsmakten stora behov av att utvecklas som organisation och tänka nytt, om hur vi omsätter de politiska besluten till strategiska målsättningar och på ett pedagogiskt sätt implementerar samt förankrar dessa i hela organisationen. I synnerhet när vi nu inom armén ska göra en av de största transformeringarna på 200 år.
Vägen framåt
Vi tackar för att arméledningen har bjudit in till denna möjlighet att föra en öppen debatt vilket vi ser som en viktig del i förändringen av organisationen. Precis som arméchefen nämner i artikeln behöver vi landa i önskat slutläge, men också identifiera var vi står idag, d v s icke-önskat läge. Transformering ska genomföras av personal ur samtliga personalkategorier inom armén, således behövs det även formuleras målsättningar avseende personalvårdande insatser. Vissa ligger på arménivå, men vi tror att Försvarsmakten behöver ta ett helhetsgrepp avseende löner och förmåner för personalen. Kopplat till de tillägg i budgeten som är planerade fram till 2035 är ca 75 procent inriktade mot materielanskaffning, enbart 19 procent mot förbandsanslag. Om inte extra medel tillförs kan det finnas en reell risk att transformationen uteblir då krigsförband och nya metoder för ledning av armén inte övas i tillräckligt stor utsträckning fram till 2035.
Förhoppningsvis konkretiseras detta och tydliggörs under arméns planeringschefs rundresa som genomförs under hösten till samtliga OrgE inom armén.
