Strategiska frågor tycks alltid ha varit svåra att hantera i Sverige och dessutom saknar vi fortfarande en tydlig nationell säkerhetspolitik som utgångspunkt och som bas för våra strategiska val. En komplicerande faktor är förstås, att vi i realiteten länge haft en officiell säkerhetspolitik, som ofta kallades för neutralitetspolitik, och som vi gärna marknadsförde internationellt. Samtidigt hade vi en dold försvarspolitisk samverkan med flera västländer och det vore kanske rimligt att denna verklighet i fortsättningen blir en grund för en modernisering av vår nationella strategi. Valet av strategi bör samtidigt inte enbart handla om ekonomi utan faktiskt om en rimlig inriktning av svensk försvars- och säkerhetspolitik så som vi idag vill att den ska uppfattas av andra stater och särskilt av dem som vi vill och kan samverka med.

Nu behöver vi alltså en uttalat förnyad säkerhetspolitik och med en inledande och tydlig anpassning till EU och till andra västländer, som vi vill ha ett samarbete med. En bra inledande åtgärd vore att försvarsanslaget höjs till 2% av vår BNP, om vi vill vara trovärdiga som samverkanspartner den dagen det eventuellt hettar till! Vi behöver alltså i dagsläget inte officiellt gå in i Nato-alliansen, men vi ska vara beredda och ha förberett detta så att vi kan ansluta oss om hotnivån höjs mot oss eller mot våra grannar.

Svenska modeller

När man ska hantera säkerhetspolitiska frågor i Sverige, så kan det finnas anledning att först identifiera några svenska föreställningar, som komplicerar såväl beslutsfattande som tillvaro.

Inledningsvis handlar det om att vi ofta ser säkerhetsfrågor i svart eller vitt och har svårt att uppfatta några gråzoner däremellan. Detta kan förstås ha sin grund i att vi egentligen inte utkämpat vad som kallas öppet krig under de senaste 200 åren. Att vi sedan genomfört vad som kan kallas för krigshandlingar i flera fall under den tiden påverkade inte författarna, när den svenska regeringsformen reviderades i mitten av 1970-talet, för där finns bara två lägen; antingen fred eller krig och ingenting däremellan. Denna skarpa uppdelning får ibland egendomliga konsekvenser, även om numera trots allt ganska många säkerhetspolitiska bedömare inser att det faktiskt finns mellanlägen. Det anses därför på sina håll fortfarande att rikets Försvarsmakt enbart får användas i krig – en fullkomligt bisarr uttydning! Det anses därför också tveksamt om personal från Försvarsmakten ska kunna förstärka polisen med den gränskontroll som vi i dag upprätthåller för att ha någon liten kontroll på smittspridningen! Tyngdpunkten för landets säkerhetspolitiska bedömningar har därför hittills också legat på att endast ett möjligt, krigsläge, styrde vår försvarspolitik, trots att vi idag förstår bättre och att vårt agerande måste vara så starkt och tydligt redan under fredsförhållandena och så att ett säkerhetspolitiskt hot mot landet eller medborgarna kan mötas tidigt och inte eskalerar utom kontroll. Här finns alltså anledning till en stor omprövning

En annan svaghet i vårt synsätt och därmed av vår hantering av åtgärder i händelse av hotande eller rent av katastrofala situationer är vår alltför stora bundenhet av redan stiftade lagar. Den stora överorganiseringen av vårt samhälle – 21 regioner – förenklar ju knappast heller en fungerande krishantering, något som den aktuella hanteringen av covid-19-pandemin bär syn för sägen! Det har nyligen lämnats ett förslag om en slags ”halv övergång” till enbart sex regioner, vilket troligen kan förenkla ledning och insatser och möjligen kommer erfarenheterna från hanteringen av pandemin dessutom att visa, att det kan behövas någon form av undantagsbestämmelser, som gör det möjligt för lokala eller regionala myndigheter att agera självständigt i komplicerade lägen och när inte hela landet berörs samtidigt eller på liknande sätt. Sex regioner kunde kanske också kunna vara grunden för vårt territoriella försvar!

Ytterligare en märklig miss som är nedärvd genom vår försvarsplanering handlar om att vårt land i allt väsentligt mest liknar en ö och att vi därför borde utnyttja oss av detta på något positivt sätt. Då man förr mest studerade läget då ett krig redan brutit ut, vilket på den tiden ansågs vara rimligt och konsekvent, så bör vi i dag nog mera studera hur vi ska kunna undvika att hamna i öppna konfliktsituationer och att vi ska kunna göra detta tillsammans med andra stater. Detta öppnar verkligen för ett helt annat synsätt på våra möjligheter att kunna agera förebyggande och vårt geografiska läge får då en stor betydelse för vår säkerhetspolitik. Vi borde verkligen satsa betydligt mer på att hålla förbindelserna med andra och vänligt inställda stater öppna så länge vi bara kan. Som det nu ser ut är det mest en tidsfråga innan samhället helt upphör att fungera om förbindelserna med omvärlden stoppas och vi blir helt avstängda. Det finns fortfarande till och med några uttydare som tror att det går att möta landets försörjning genom lagerhållning och att Försvarsmakten ska underhållas av det civila samhället – för så planerade vi verksamheten förr i tiden!

Vissa förutsättningar

Sverige är från försvarspolitisk utgångspunkt ett ganska litet land och känd traditionell strategisk teori är därför svår att applicera och särskilt så, om vi måste kunna agera för landets och medborgarnas säkerhet redan under det som vi kallar för fredsförhållanden. De flesta strategiförfattare avhandlar ju frågor om handlingsalternativ i krig! Som det nu verkar utveckla sig kan dessutom vårt dolda Nato-alternativ som grund för vår säkerhet kanske med tiden blir svårare att underhålla; särskilt så om USA redan inom den överskådliga framtiden inriktar sina intressen allt mera på Stillahavsområdet och Kina. Den enklaste och kanske också den säkraste framtiden för vår säkerhet torde idag vara att vi bygger ett säkerhetspolitiskt samarbete eller gemenskap inom ramen för EU, som i förlängningen fortfarande troligen kan anses kunna lita på den amerikanska kärnvapenavskräckningen, vilket kanske enskilda länder i Europa då möjligen inte kan.

Ett litet land som Sverige kan alltså inte ensamt och tydligt tillämpa mer eller mindre välkända strategiska teorier, men en nivåuppdelning kan kanske förenkla beslutsfattningen vid våra framtida val av strategier i fred för att undvika krig! Att sedan applicera välkända teorier, som har uttalats av tänkare och författare på det strategiska området alltsedan Clausewitz dagar är i dagsläget svårt, eftersom sådana teorier oftast handlar om vad och hur man ska agera i ett redan fullbordat krigsläge. Möjligen kan vi i stället – och för att ta viss ledning av Beaufre´s modernare strategi – dela in våra möjliga val av nationell strategi i tre faser

  • Fredsförhållanden
  • Hot om konflikt
  • Allvarliga hot och stridshandlingar
  • Krig

Med en ny och bättre inriktning på vår säkerhetspolitik kanske vi kan klargöra vår säkerhetspolitik på ett tydligare sätt än vad som angavs i regeringens broschyr från 2017 där våra nationella intressen anges vara:

  • Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
  • Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
  • Att upprätthålla grundläggande värden; demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter
  • Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
  • Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde.
  • Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
  • Att främja en regelbaserad multilateral världsordning

Där står alltså ingenting alls om något aktuellt eller påtagligt krigshot; något som ju ofta framförs i dagens offentliga debatt! Den första strecksatsen har ju å andra sidan fått en tydlig aktualitet med den pågående covid-19-pandemin som, märkligt nog, av vissa bedömare inte alls anses vara en kris. Krismedvetenheten är kanske inte så påtaglig och en kris tycks mera vara kopplad till en redan inträffad krigssituation, vilket väl får vara en tolkning som mest bygger på hur man uppfattat vad den så kallade 200-åriga freden har inneburit!

Det senaste försvarsbeslutet grundar sig på tanken att vi inte helt kan bortse från risken för ett militärt angrepp mot landet och därför inriktas Försvarsmaktens verksamhet i dag mot detta undantagsförhållande. I EU säkerhetsstrategi anges ju annars andra typer av angrepp eller säkerhetshot, men det finns alltså inte intaget i den svenska försvarspolitikens tankevärld – och med den mycket begränsade inriktningen som bas arbetar nu Försvarsmakten hårt med att återuppsätta ett antal förband – inte insatsberedda – utan enheter mest avsedda för förbandsproduktion – så som det var innan vi upptäckte att Ryssland faktiskt är en granne med kärnvapen och vad det borde innebära av krav på insatsberedskap och på en tydligt uppbyggd tröskelförmåga.

Den mer eller mindre nostalgisk återgången till hur det var förr, tycks också innebära att regeringen nu bestämt att en myndighet för ett psykologiskt försvar ska organiseras igen, trots att det i dag och inom överskådlig framtid snarare är ett cyberförsvar som vi behöver skapa. Och här är det faktiskt bråttom, för vi ligger långt efter andra tekniskt högutvecklade länder. Händelserna nyligen i Kalix kan ju illustrera verkligheten! Det kanske till och med kan skapas någon form av aktiv cyberangreppsförmåga så småningom! Inte minst i samhällets kamp mot brottslighet och terrorism har det ju visat sig vara framgångsrikt med ett ”breddat internationellt samarbete” i förmågan att uppfatta och läsa brottssyndikats telefonmeddelanden! Även detta är ju en tydlig säkerhetspolitisk fråga!

I dagens värld handlar angrepp i verkligheten och i en allt högre grad om andra angreppsformer än det traditionella militära. Flera terroristattacker har ju redan skett mot mål i Europa och risken för sådana angrepp kan vi inte fortsätta att bortse från! Terrorkrigföring måste vi kunna möta med hela samhällets förmåga och det är knappast enbart en uppgift för Polisen – även om uppgiften klassas som polisiär! Och hur är det med Kinas relationer med EU och med Sverige? Det borde väl kallas för ekonomisk krigföring! Och är covid-19-epidemin egentligen ett biologiskt angrepp? Det är ju verksamheter som genomförs redan idag och under det vi kallar för fredstid!

Vi är alltså mera beroende av omvärlden än vi någonsin tidigare varit och att detta i sin tur skärper kraven på att vi kan hantera vår säkerhet redan på en hotnivå och på ett bredare sätt och tillsammans; troligen med Finland och kanske inom EU-kretsen. Vi bör förstås samtidigt förstå att även de baltiska staterna till stor del är beroende av förbindelserna västerut och att sjöfarten dit kan behöva säkerställas och där har det alltså tillkommit en uppgift för det svenska försvaret, som vi inte alls uppfattade tidigare.

Samtidigt vill vi vara ett öppet och tryggt samhälle för alla, vilket vi knappast ens försökt uppnå med en tämligen naiv immigrationspolitik där mer eller mindre brottsliga klanledare eller rena terrororganisationer alltför lätt kan sända sina adepter till Sverige för att de här ska kunna bedriva en säkerhetshotande och inkomstbringande verksamhet. Den årliga presentationen som i våras lämnades av säkerhetspolisen är ingen uppbygglig läsning och mängden av huvudsakligen unga män som sänds till Europa blir i alltför många fall ett hot mot vår säkerhet och särskilt som den mera avancerade brottsligheten till stor del lever på hantering av narkotika! Det hade för övrigt antagligen varit bättre även för ursprungsländerna om alla unga män hade varit kvar hemma och därmed kunnat bidra med arbete till sitt hemlands utveckling i stället. Det hade alltså varit en bättre hjälp till flera av utvecklingsvärldens länder om vi därifrån inte tog emot unga män som uppger sig behöva söka asyl hos oss! Ett helt annorlunda område – och som naturligtvis inte alls berörs i regeringens publikation – är att när det gällde medborgarnas säkerhet hade den svenska statskyrkan förr en betydande roll, men den funktionen har vi ju avskaffat; möjligen beroende på att man inte tillmätte kyrkan någon samhällsroll utöver det religiösa vilket numera tydligt motsägs bland annat av verksamheten på Plattan i Stockholm! Det handlar även här och i förlängningen om samhällets – och medborgarnas – säkerhet.

Sammanfattningsvis pekar läget idag och en trolig utvecklingen på att vi behöver ett betydligt bättre och modernare inriktat samhällsförsvar för landets och medborgarnas framtida säkerhet – och det måste kunna lösa uppgifter redan i dagens läge – i nivå mellan fredsförhållanden och en begränsad hotnivå!

Skiss för ett modernare samhällsförsvar

En övergripande tanke om hur vi bör utforma vårt framtida försvar borde vara en form av flexibelt tröskelförsvar där medborgarnas medverkan kan ske i flera olika branscher och gärna efter eget val. Det är nog så att den allmänna värnpliktens tid blir alltmer förlegad. En samhällsinriktad grundutbildning kunde kanske i stället bli obligatorisk för alla medborgare, som sedan kunde välja mellan tjänstgöring inom Försvarsmakten eller som förstärkningspersonal inom polisen eller brand- och räddningstjänst och kanske även inom äldrevård och andra grenar av vår svagt bemannade socialtjänst. Hemvärnet skulle kunna byggas upp för bevakning och ordningshållning redan i vårt fredssamhälle.

Försvarsmaktens enheter borde byggas upp med anställda – och därmed omedelbart tillgängliga förband – i de enheter som ska vara bas för ett tröskelförsvar. Mängden förband kan ju spegla den politiska ledningens tydliga bedömning av det säkerhetspolitiska läget!

För Armén kunde detta exempelvis betyda ett antal motoriserade bataljoner, som snabbt ska kunna kraftsamlas för att möta bedömda hot mot landet och helst innan hotet blir verkligt! Därutöver kan det finnas ett antal andra typer av förband under uppsättning för användning i internationella insatser och som kan fungera som förstärkning om det skulle behövas. Förband som genomfört någon form av insats kan därefter placeras i beredskap för en snabb försvarsförstärkning. I dagsläget hade det ju varit utmärkt bra, om vi hade något eller några sjukvårdskompanier i beredskap!

En Marin som omfattar enheter för sjöfartsskydd såväl på Västkusten som i Östersjön och med en insatsgrupp bestående av ett antal patrullfartyg med ett basfartyg som kan delta i EU:s gränsskydd och hålla Europas förbindelser öppna. Amfibieförband bör skydda våra viktigare hamnar och skärgårdar och i en mera tydlig tröskelförmåga borde ingå ubåtar och en grupp mera avancerade stridsfartyg.

Flygvapnet har bedömningsvis redan en förbandsmängd som lätt skulle passa in även i ett tröskelförsvar och med förmåga att samverka med andra länder om situationen skulle kräva det. Finland är förstås ett exempel på detta.

Ledningen av våra insatser bör förstås i allt väsentligt samordnas med våra partnerländers. Den gamla modellen med de tre försvarsgrenarnas samverkan i invasionsförsvaret byggde ju dessutom mest på försvarsanslagets storlek och inte på någon känd strategi! Att sedan det är landets regering som ska besluta om insatser är närmast en självklarhet och för detta behövs verkligen ett fungerande säkerhetspolitiskt råd i Regeringskansliet och en strategisk/operativ ledningsstab som stödfunktion.

Som förhoppningsvis flera kan uppfatta och förstå, så behövs det alltså en modernisering och en betydande ominriktning av vårt försvars omfattning och inriktning. Vi kan inte bara fortsätta att mest göra som vi gjorde under det kalla krigets inledande faser och då ”invasionsförsvaret” troligen var helt i enlighet med tidens krav. Det har ju hänt en hel del sedan dess!

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent