Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar!
Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.
För att kunna utveckla morgondagens marin krävs att vi tar avstamp i de övergripande sammanhangen. Mycket pekar på att vi kommer att fortsätta med i princip oförändrad försvarsekonomi och en säkerhetspolitik som liknar dagens. Linjen Tillsammans med andra utan ingående i militär allians kommer sannolikt vara den rådande. Vi vet inte hur världen kommer att utvecklas och därför ger den linjen oss en handlingsfrihet inför framtiden, eftersom det just nu finns ett mindre stöd för en NATO-anslutning.
Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.
Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.
Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.
Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.
Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet.
Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.
I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.
Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.
För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter.
Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.
Tack för fanfaren, och tack för intressanta tankegångar kring maritima förmågor.
Jag vet inte om det är lämpligast med 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg eller ens hur många som behövs.
Hur många stora ytstridsfartyg behövs för att med kort varsel alltid kunna segla ut och vara del av handelssjöfartsskydd på stort avstånd? Hur många behövs för att kontinuerligt upprätthålla en insats? Är den minimala insatsen ett eller två fartyg? Hur många besättningar behövs det per fartyg?
Även om vi dubblar ambitionen från 2-3 till 4-6 borde det vara klokt att samarbeta med Norge och Danmark och använda samma fartyg med samma underhåll i en gemensam organisation när vi är långt från hemmahamnarna.
Kanske vore det bästa som fortfarande är rimligt att vi parar ihop ett större ytstridsfartyg med en ubåt? Det är ännu bättre om även de Danska och Norska fartygen kan arbeta ihop med ubåten eller ubåtarna om det kraftsamlas.
De små kompletta ytstridsfartygen som behövs nära kusten och i skärgården borde vara exakt samma som de Finland behöver. Även här borde vi samordna, helst helt och hållet.
Hur löser Finland försörjningen av sina fartyg?
Vad är för övrigt den inköps och driftsbilligaste båten som har ett par-tre fullstora vapensystem och klarar av någon taktisk uppgift och som kan köpas in i mycket stort antal för att grundutbilda besättningar? Självklart skall den ha samma elektronik och mjukvara som fullstora båtar för att utbilda rätt. Jag misstänker att det kan finnas en rimlighet i en tredje liten klass med svag överlevnad och så svag verkan att det bara räcker till att bli ett bekämpansvärt orosmoment för en fiende och en sensor som kan täppa till hål i skärgården. Ungefär som den nedlagda utbildnings/PV helikoptern jämförd med en attackhelikopter.
Samma inlägg som hos Skipper:
En extrem variant vore att vi köpte en enda Norsk eller Dansk fregatt som har hemmavarvet hos grannen och som används som ceremoniellt flaggskepp och för egna övningar ihop med ubåtsvapnet i fredstid och i krigstid alltid arbetar ihop med Danmark och/eller Norge utanför Östersjön.
Då skulle vi kunna utveckla ett koncept med en sådan Norsk eller Dansk fregatt ihop med en Svensk ubåt och så satsar vi på att förstärka ubåtsvapnet. Det borde kunna gå snabbt att börja öva ihop och tar resten tid så får det bli ett samarbete inom nästa fregattgeneration.
Dvs att vi INTE skaffar oss en förmåga att på egen hand skydda handelsjöfart utanför vårt flygvapens räckvidd utan vi tillför den komponent som vi är bäst på inom en sådan förmåga som vi sedan delar med nära grannar som har identiska säkerhetsbehov med att skydda handelssjöfart.
Visby bör givetvis färdigställas och gör god nytta här hemma och kan göra viss nytta inom ett sådant samarbete. Jag förutsätter att de behöver kompletteras med något i stil med Hamina i stort antal och framtida varianter av dessa system borde utformas i samarbete med Finland som har exakt samma behov.
Sedan vete 17 om det är klokt att köpa ett par fartyg för rörlig basering nu när försvarsförmågan är så svag. Vad kostar det och hur väl skulle det fungera med rörliga basförband till våra många civila hamnar? Skulle vi ha större försvarsnytta av fler troligtvis billigare baser på land och några Hamina i närtid och beställning av en A26 till?
Sedan skulle jag hellre ha Aster-30 förband på Gotland och i alla militärregioner än på en båt eller tre.
Jag tror det behövs en del nytänk vad gäller u-båtarna och deras uppgifter. Små, konventionella u-båtar har begränsad kapacitet,och ägnar sig i första hand åt bakhåll, minutläggning och signalspaning. Av dessa är bakhåll mot fientliga ytstridsfarkoster i svenska hemmavatten förmodligen den viktigaste uppgiften, då offensiva operationer mot fiendens hamnar knappast rymmes inom svensk försvarsdoktrin. Frågan är då om en mycket dyr u-båtsflottilj är bästa sättet att skydda svenska farvatten.
För att verkligen utnyttja u-båtarnas offensiva kapacitet måste både försvarsdoktrinen och de externa samarbetssystemen förändras. Till exempel – för att dra nytta av signalspaningskapacitet måste man skicka underrättelserna till någon, som sedan vidtar handlingar tex luftangrepp…
Större u-båtar av typen hunter-killer som verkligen kan bidraga till att bekämpa fientliga ytstridsfartyg på öppna havet tycks ligga långt utanför Sveriges budgetramar.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv