Avvecklingen av totalförsvaret och decennier av fokus på fredstida krisberedskap, har inte skapat tillräcklig robusthet i kritisk infrastruktur och system vid allvarliga samhällsstörningar. Ett antal uppmärksammade incidenter och problem samt inte minst pandemin, har blottat omfattande sårbarheter och brister i bland annat säkerhetsskydd, försörjningsberedskap och ledningsstrukturer. Den officiella politiska retoriken sedan försvarsbeslutet 2015, kring omvärldsanalys, hotbilder och behov av en genomgripande totalförsvarsreform återspeglas inte i resultat de senaste sju åren.
Min egen erfarenhet efter många år i rikets tjänst är att för få politiker, ämbetsmän och högre officerare tog hotbilder om krig i Europa på riktigt allvar och att för många fastnade i föreställningen om att vi kan fokusera på hedervärt engagemang för mänsklig säkerhet och s k gråzonsproblem inom ramen för en bred syn på fredstida krisberedskap. Utan att förringa polisens fundamentala roller i de växande problemen kring lag och ordning har diskussioner om att kalla gråzon för ”blåzon” indirekt bidragit till att prioritera bort krigshot på hotskalan. En grundläggande målkonflikt mellan två synsätt har pågått sedan 2015. Det ena synsättet är att vi kan skynda långsamt och bygga totalförsvar genom att successivt utveckla krisberedskapen. Det andra är att det brådskar och att krigets förutsättningar och krav måste vara styrande och dimensionerande för totalförsvarets utformning vilket även stärker krisberedskapen.
Hösten 2020 fick vi ett nytt Totalförsvarsbeslut för perioden t o m 2025 samt inriktning för perioden 2026 – 2030. Hotbilderna från 2015 förstärktes och kompletterades, mot bakgrund av Rysslands hotfulla och aggressiva uppträdande i vårt närområde. Tyvärr var regeringen inte villig att finansiera försvarsberedningens samtliga konkreta förslag. I propositionen Totalförsvaret 2021 – 2025 (prop. 2020/21:30), som ligger till grund för riksdagsbeslutet, finns därför en lista på 17 åtgärder som eventuellt kommer att finansieras och genomföras efter kontrollstationen som är aviserad för 2023.
Den brutala verkligen som en följd av Rysslands invasionskrig sedan 24 februari, har under våren lett till starka politiska reaktioner från samtliga partier och åtgärder från regeringen som påminner om den gamla ketchupflaskan. Först kommer väldigt lite och plötsligt kommer väldigt mycket på en gång. Besked om ytterligare förstärkningar av det militära försvaret meddelades tillsammans med efterfrågade svar på försvarsberedningens och utredningars förslag om strukturförändringar och förstärkningar av det civila försvaret. Ur flaskan kom även Socialdemokraternas och regeringens helomvändning i Natofrågan samt stödpaket till Ukraina inklusive krigsmateriel.
Vårens inriktning är i övergripande termer bra men med tanke på de stora bristerna fortfarande för lite och för långsamt. Budgetförstärkningarna innevarande år ligger under de anslagsnivåer Försvarsmakten, MSB m fl myndigheter har föreslagit. Vidare är Riksdagspartierna oense om vilket år anslagen till det militära försvaret kan och ska nå 2 procent av BNP. Det går naturligtvis att hävda med matematisk exercis att ambitionsnivån för det militära försvarets budget är på historiskt stor nivå vilket har sin enkla förklaring i den historiskt låga nivå vi befinner oss i idag med försvarsutgifter som motsvarar cirka 1,3 av BNP. De militära myndigheternas kommande underlag och de politiska processerna i samband med nästa års kontrollstation kommer sannolikt även denna gång att präglas av oenigheter om vilka förband och vilken materiel som ska prioriteras i krigsorganisationens utveckling. En betydande faktor i sammanhanget är det militärindustriella komplexets inflytande över vad som fortsatt ska prioriteras. Idag är vår försvarsförmåga till del resultatet av vad försvarsindustrin i Sverige vill och kan leverera och exportera. Företrädare för industrin i Sverige påtalar regelbundet behovet av Sverige som referenskund, vikten att få tidiga utfästelser från riksdag och regering om kommande beställningar och behovet av ökade exportansträngningar. Oaktat hur stora budgetförstärkningar som de politiska processerna kan utarbeta kommer det att krävas hårda prioriteringar för att hålla en relevant försvarsindustri vid liv. Prioriteringarna måste i första hand utgå från det svenska försvarets behov.
Vårens politiska överenskommelser och besked om totalförsvaret är glädjande framsteg men fortfarande för lite och för långsamt med tanke på att det råder krig i Europa och att den europeiska säkerhetsordningen har raserats. Till detta ska läggas ytterligare en dimension. De nuvarande reformerna bygger vidare på totalförsvarsbeslutet 2020 och är inte anpassade och dimensionerade för olika specifika behov som ett eventuellt Natomedlemskap kommer att innebära. Rådande planering avseende strukturer för inte minst det militära försvaret kommer till del inte längre att vara ändamålsenliga. Bland annat kommer Finlands och Sveriges fördjupade samarbete samt ledningsförhållanden i det nordisk-baltiska området behöva förändras. Förändringar av organisationsstrukturer och bemanningsfrågor m m på grund av Natomedlemskap reser med andra ord en rad frågor.
Sammantaget finns det ett antal svåra frågor som i dagsläget saknar svar. Vill och orkar en ny riksdag och nästa regering prioritera både civilt och militärt försvar samtidigt med alla andra stora utmaningar och problem?
Med andra ord är frågan om politiken kommer att minska gapet mellan retorik och resultat skyndsamt utan långbänkar?
Är regeringskansliet och myndigheter riggade för att snabbt och effektivt driva försvarsreformen inklusive ett Natomedlemskap?
Kommer strukturförändringarna i och förstärkningarna av det civila försvaret att eda till en effektiv ledning, styrning, samordning och prioritering av verksamheten?
Finns det en risk för att Rysslands nuvarande problem med krigföring i Ukraina under överskådlig tid bidrar till en nedprioritering av försvarsansträngningarna i Sverige?
När ska Sverige nå en försvarsbudget som motsvarar 2 procent av BNP?
Vilka förband och vilken materiel ska prioriteras i krigsorganisationens fortsatta utveckling?
Förmår en ny riksdag och nästa regering genomföra de nödvändiga prioriteringar som krävs för att behålla en för svenskt försvar relevant försvarsindustriell bas?