av Björn Körlof
När man tar del av regeringens utrikesdeklaration och den efterföljande riksdagsdebatten blir en omständighet mer framträdande än andra; det är bristen på ambition att göra en genuin analys av de komplicerade säkerhetspolitiska problem Sverige står inför. En sådan tydlig brist på analys är när regeringen ger uttryck åt den gängse uppfattningen att Sveriges alliansfrihet ”tjänar oss väl” och att den ”bidrar till stabilitet och säkerhet i Europa”.
Det är inte uteslutet att regeringen, vid en samlad bedömning av många komplexa faktorer, kan ha stannat vid en rimlig ståndpunkt. Men det är svårt att ta ställning till detta om inte regeringen redovisar vilka faktorer den analyserat och hur de vägts mot varandra vilka sedan lett den fram till den angivna ståndpunkten. Detta är av stor betydelse för att en seriös fortgående offentlig säkerhetspolitisk diskussion skall kunna äga rum. Den har inte minst också stor politisk betydelse för trovärdighet både inåt och utåt.
Kort sagt: varför tjänar oss alliansfriheten väl, eller uttryckt på annat sätt, varför tjänar oss (alltså Sverige som nation) detta vägval bättre än jämfört med en NATO-anslutning, eller en försvarspakt med Finland, vilka väl torde vara de enda realistiska alternativen? Och varför bidrar Sveriges alliansfria hållning till stabilitet och säkerhet i Europa? Underförstått skulle en svensk NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland skapa sämre förutsättningar för stabilitet och säkerhet i Europa?
Finns det en rädsla för att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade säkerhetspolitiska bekymmer för Finland eller de baltiska staterna och en starkt ökad militär spänning i Östersjön framkallad av ryska reaktioner? Och om Sverige och Finland väljer att ingå en försvarspakt nära knuten till NATO, får det negativa konsekvenser för läget i Östersjön eller längs den finsk-ryska gränsen p g a negativa ryska reaktioner på en sådan lösning? Är det sådana, kanske känsliga, faktorer som förestavar den brist på analys som föreligger i utrikesdeklarationen.
Att en regering är försiktig i sina ordval i förhållande till främmande makt är förståeligt, men de ovan angivna riskerna och faktorerna är ändå sådana att de diskuteras i alla möjliga fora av högt renommerade forskare m fl och en överdriven försiktighet kan mot den bakgrunden lätt tolkas som undfallenhet.
Det har ofta framhållits att alliansfriheten skapar förutsättningar för en viss politisk handlingsfrihet i säkerhetspolitiskt brydsamma situationer, alltså att inte med automatik dras in i en militär konflikt. Detta kan ha haft en viss betydelse i den säkerhetspolitiska geografi som var för handen under det kalla kriget. När Norge, Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska staterna nu är med i NATO och i praktiken militärt ”grenslar” större delen av Östersjön (och i själva verket grenslar större delen av Skandinavien) liksom tillfartsvägarna dit, är det väl högst tveksamt, kanske rentav illusoriskt, att föreställa sig en större konflikt i detta område som inte med ”automatik” skulle dra in också Sverige. Är denna bedömning riktig kan alliansfriheten i själva verket skapa en mycket farofylld situation. Om osäkerhet uppstår om svenskt agerande i en brydsam situation kan detta i själva verket bli den faktor som utlöser kraftiga militära insatser från olika sidor i syfte att inte komma i efterhand. Säkerhet och stabilitet har inte minst också att göra med förutsebarhet.
Också om Sverige och Finland skulle ingå en försvarspakt utanför NATO uppstår en osäkerhetssituation under ett upptrappat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöområdet.
Alla sådana frågeställningar och bedömningar har som sin grundläggande fond en rysk hotbild som de senaste åren trappats upp och där ryska aktiviteter på en mängd olika arenor, inte bara rent militära, blivit alltmer påtagliga.
Det måste därför hållas för sannolikt att ryska reaktioner på en öppen och klargörande diskussion om dessa hotfulla faktorer som bör eller inte bör förändra svensk säkerhetspolitik (t ex NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland) utgör den viktigaste faktorn i den bedömning regeringen gjort och som kan ha tagit sig uttryck i en så omsorgsfull försiktighet. Sådana ryska reaktioner är självfallet högst sannolika och kan ta sig en mängd olika former. Men om det är av oro för ryska reaktioner som inte ens regeringens tydliga analys kan göras, är risken för politisk undfallenhet högst påtaglig.
Det måste naturligtvis stå klart även för den ryska ledningen, att det är de ryska militära aktiviteterna i Georgien, på Krim och i Ukraina, de fortgående påverkanskampanjerna etc som utlöser oron i grannländer som Sverige, Finland m fl och som lett till ökad militär rustning. Det måste också stå klart för den ryska ledningen att ju mer landet ägnar sig åt hotfull politik mot omvärlden (inklusive Sverige) desto mer kommer folkopinionen att sträva efter ökad säkerhetspolitisk trygghet genom att prioritera val av allianser med dem vi närmast samarbetar med, något som naturligtvis påverkar dessa länders säkerhetspolitik i för Ryssland ogynnsam riktning.
Det är sådana nu redovisade analyser och resultaten av dem som regeringen bör vara mer öppen med och som bör ligga till grund för vår säkerhetspolitiska diskussion tiden framöver.
Och inte minst bör regeringen signalera till Moskva att en fortsatt hotfull rysk attityd mot Östersjöområdet och fortsatta påverkanskampanjer riktade mot oss kommer att förskjuta svensk opinion i alltmer NATO-vänlig riktning.
