Krigsekonomi, ekonomiskt tvång, ekonomisk krigföring, ekonomisk säkerhet, ekonomiskt försvar − ordet ekonomi förekommer numera frekvent i nya försvars- och säkerhetsstrategier, inte minst sådana som härstammar från EU. I slutet av mars publicerade EU-kommissionen både en vitbok om unionens beredskap och en färdplan för att rusta upp Europa så snabbt det går (ReArm Europe). Färdplanen för upprustning handlar i grunden om ekonomi, det vill säga i detta fall om hur gemensamma försvarsindustriella satsningar ska kunna genomföras på kortast möjliga tid.
Gör vi européer fel vägval i denna ödestimma kommer historien inte att förlåta oss. Så inleds den nya vitboken. Vilket är då vägvalet, och vad har ekonomi med saken att göra?
Hotbilderna
Bakgrunden handlar till stor del, men inte bara, om det illegala ryska anfallskriget mot Ukraina. Det är också här ordet krigsekonomi dyker upp. För att uppnå krigsmålen driver Ryssland idag en fullskalig krigsekonomi som innebär ett fokus på militärindustriell produktion. Uppskattningsvis 40% av den ryska federala budgeten går idag till militära utgifter. Ur EU:s perspektiv ses Ukrainas öde som avgörande för Europa som helhet. Som konstateras i vitboken: Om Ryssland vinner kriget kommer de territoriella ambitionerna inte att ta slut med det.
I ett läge när den transatlantiska länken har försvagats befinner sig Europa nu i ett farligt läge. EU:s medlemsstater har länge underinvesterat i sina försvar, vilket gör nuvarande upprustningsinitiativ till en kapplöpning med tiden. För Europa är förstås målet inte en krigsekonomi utan avskräckning − att undvika krig. Som Ursula von der Leyen sade i Köpenhamn den 18 mars, “Om Europa vill undvika krig måste Europa göra sig redo för krig”.
Samtidigt måste en annan allvarlig strategisk hotbild mot Europa hanteras parallellt. Denna handlar om Kina. Utmaningen är, enligt kommissionen, Kinas auktoritära och icke-demokratiska statsskick som också genomsyrar landets syn på handel, investeringar och teknik. Ekonomiskt tvång och påtryckningar handlar i detta sammanhang om hur ekonomiska beroenden används som vapen. En oro finns också kring hur EU:s framtida konkurrenskraft och autonomi påverkas av undergrävande hybridaktiviteter som ekonomisk underrättelseinhämtning och olagligt teknikläckage.
Aggressiviteten och djärvheten i dagens varianter av ekonomisk statskonst, som inbegriper åtgärder inom såväl handel och ägande som kapitalflöden, gör att det också kan vara befogat att tala om ekonomisk krigföring, som kan förekomma i fredstid såväl som i krig. Krigshistorien är full av exempel på belägrade städer och sjöblockader där målet har varit att försvaga och svälta ut motståndaren. I nutida krig, inte minst i Ukraina, ser vi också exempel på förstörelse av infrastruktur och annan samhällsfunktionalitet. Allt för att försvaga och underkuva motståndaren. Men ekonomisk krigföring kan som sagt ske också i fredstid, som del av en större hybridpalett av olika medel.
Målsättningen med hybridaktioner mot en ekonomi kan vara att genomgripande försvaga den stat som är måltavla. Enligt forskningscentrumet Hybrid CoE i Helsingfors utgör ett lands ekonomi sannolikt en av de första måltavlorna i en större hybridoperation, vilket har att göra med att ekonomiska påverkansinstrument är lättillgängliga. Aktiviteterna kan vara av långsiktig karaktär och ske genom företag som kan kontrolleras eller påverkas av en stat villig att använda hybrida medel. Stater kan också använda icke-ekonomiska medel för att uppnå ekonomiska konsekvenser, som t ex en cyberattack mot ett finansiellt system eller sabotage mot samhällsviktig infrastruktur.
Att möta hotbilderna
Vad kan då EU göra för att möta dessa strategiska och samtidigt mycket konkreta hotbilder? Kommissionen betonar vikten av att koordinera och stärka samverkan med Nato parallellt med ökade försvarsindustriella satsningar. På det senare området vill kommissionen att EU kliver in och undanröjer byråkratiska hinder och skapar gemensamma finansieringslösningar. Frågan är bara hur långt medlemsländerna, som traditionellt sett betraktar försvar och säkerhet som en nationell fråga, är villiga att gå. Enligt Finlands förra president, Sauli Niinistö, som skrivit den analys som delvis ligger bakom kommissionens vitbok, krävs nu ett kulturskifte i hur européerna tänker kring säkerhet. I sin kärna är beredskap en attityd, menar Niinistö. Det räcker inte med en single market, nu behövs också single security.
På liknande sätt resonerar Mario Draghi, tidigare chef för Europeiska centralbanken, som skrivit en rapport om Europas (bristande) konkurrenskraft, ”Aldrig förr har våra länder framstått som så små och otillräckliga i förhållande till utmaningarnas storlek.” En grundläggande utmaning är att ekonomi och säkerhet är så sammankopplade. Ett fungerande internationellt och öppet handelssystem har historiskt sett gynnat små stater, men numera riskerar ekonomin att likväl eroderas om öppenheten drivs för långt och säkerheten försummas. Detta gäller både för enskilda länder och för EU som helhet.
Mot denna bakgrund har EU därför också en specifik strategi om ekonomisk säkerhet som identifierar risker och hur dessa kan hanteras. Att ekonomisk säkerhet är ett stort område framgår av de många teman som tas upp, från resiliens i leveranskedjor till säkerhet för kritisk infrastruktur, teknikläckage och ekonomiskt tvång. Såväl vikten av skydd som samarbeten och partnerskap betonas. I grunden understryks att EU fortsatt vill arbeta för att stärka den internationella regelbaserade ekonomiska ordningen och multilaterala institutioner.
En ny spelplan?
Begreppet ekonomisk säkerhet har på senare tid också använts i offensiv mening. I januari 2025, strax före sitt tillträde som president, upprepade Donald Trump sitt fortsatta intresse för Grönland med orden ”We need them for our economic security”. I början av april deklarerade presidenten att tjugoprocentiga handelstullar ska införas mot EU. Vad sådana trender innebär för framtidens geoekonomiska spelplan återstår att se. Klart är att hotbildsanalyser numera också behöver beakta just själva spelplanen, d v s hur internationella normer, institutioner och regler förändras. En förflyttning tycks här ha skett till en dystrare blick på världen, här uttryckt av Niinistö: ”Endast de starka kommer att frodas i en farlig värld. De svaga kommer att knuffas runt, och de splittrade kommer att utnyttjas.” (översatt från Safer Together, 2024).
Vilket är då vägvalet för EU i termer av försvar och beredskap? Valet står, enligt kommissionens vitbok, mellan att antingen harva på i samma spår och ta försiktiga steg mot inkrementella anpassningar till nya utmaningar, eller att ta tydliga kliv framåt med gemensamma ansträngningar. Just handlingskraft är något som ofta betonas, eller som kommissionens första försvarskommissionär, Andrius Kubilius, uttryckte saken den 19 mars i Bryssel: “Putin kommer inte att bli avskräckt om vi läser upp vitboken för honom.” För att klara upprustningen av EU måste medlemsländerna nu öka takten och koordinera sina satsningar, menar kommissionen, som också vill underlätta detta på en rad olika sätt, inte minst genom att frigöra ekonomiska medel.
För ett heltäckande svenskt ekonomiskt försvar kommer det, givet omvärldsutvecklingen, inte att räcka med att inrätta beredskapslager, även om sådana kan vara livsavgörande och spela en nyckelroll om det värsta händer. Ett modernt ekonomiskt försvar behöver också vara smart och kunna skydda strategiska resurser och förmågor relaterade till infrastruktur och teknikutveckling. Sådana nationella åtgärder behöver koordineras med motsvarande åtgärder på EU-nivå.
Slutligen kan noteras att Sverige tidigare har haft ett omfattande ekonomiskt försvar. Men detta handlade aldrig främst om att försvara Sveriges ekonomi. Då som nu fanns en strategisk dimension som handlade om att bevara Sveriges autonomi och rådighet. Hur vi ska göra det idag tillsammans med resten av Europa kommer att vara avgörande för framtiden.