Dubbla eller flera användningsområden

Inom försvars- och säkerhetspolitik, diplomati och exportkontroll används begreppet ”dual-use technology” för tekniska lösningar och produkter som kan användas både för militära och civila ändamål. På svenska benämns kunskapsområdet ”Produkter med dubbla användningsområden”, förkortat PDA, där även kompetens ingår implicit.

I detta inlägg använder jag denna företeelse som inspiration, min avsikt är inte att föreslå en utvidgning av begreppet då det är hårt reglerat rent juridiskt, t ex i Helsingforsavtalet. Jag utgår i mitt resonemang från att dual-use av applikationer, system och förmågor kan göra nytta i totalförsvaret i krig men kan i fred användas för andra ändamål. Skulle politiken välja att gå den vägen förutsätter jag att det regleras och hanteras inom ramarna för internationell lag där så krävs.

Internationellt är förmodligen de två mest kända exemplen på dual-use de raketer som användes för rymdprogrammen och satellituppskjutningar som också kunde användas som ballistiska robotar, men då bestyckade, och det andra är GPS, Global Positioning System, som användes för att guida robotarna till rätt plats men som senare fick en välkänd civil applikation.

För svenskt vidkommande var det i första hand försvarsindustrin som genererade tekniska framsteg som senare också kunde användas för civila ändamål. Ericssons telekomtekniska landvinningar, fordonsindustrins utveckling genom Volvo och Scania och Kockums-varvets forskning och utveckling har genererat en stor mängd innovationer och patent som när de togs fram var avsedda för militärt bruk men som senare lagt grunden för svenska exportsuccéer. Det mest kända nationella exemplet är arbetet med Försvarsmaktens radar- och radiosystem och dess kopplingar till mobiltelefonins etablering under 1970- och 80-talen. Samarbetet mellan Televerket, Ericsson, Försvarets materielverk och Försvarsmakten har haft stor betydelse för att vi i Sverige legat långt framme i utvecklingen av mobiltelefoni och även för Ericssons exportframgångar.

Ett bredare användningsområde

Begreppet förtjänar dock ett bredare användningsområde. Det behöver inte bara handla om försvarsindustrins tekniska utveckling, det kan mycket väl handla om civil teknik eller rentav civila produkter som är i bruk civilt idag och som i morgon kan användas militärt utan större behov av omkonfiguration.

Det talas också ibland om ”multi-use technology” eller bara om ”multi-use”. Det är viktigt att påpeka att det inte endast handlar om tekniska lösningar, det kan också handla om system eller förmågor som består av personal, system, verktyg, procedurer i samverkan med andra aktörer. Multi-use i det här avseendet innebär alltså att systemet eller produkten kan användas i fred inom flera områden, i kris och i krig.

Ett aktuellt exempel på multi-use är det finska desinficeringssystem som användes av den svenska sjukvården under Corona-pandemins utbrott och som fortfarande används. Det byggdes utifrån den finska Försvarsmaktens behov av att snabbt kunna desinficera stridsflygplan som utsatts för biologiska stridsmedel. Under Corona-krisen användes det genom det för Region Stockholms behov men det skulle även kunna användas vid terrorattentat eller för rent civila behov i fred t ex industrier eller forskningslaboratorier som har behov av desinficering.

Ett annat exempel är drönare. Transportstyrelsen använder termen UAS^[1] vilket omfattar själva farkosten samt dess kringutrustning som är nödvändig för att starta, flyga och landa det obemannade luftfartyget samt den infrastruktur som möjliggörs av trafikledning, landningsbanor, verkstäder och tekniker. Det amerikanska försvaret använder akronymen UCAV^[2] för drönare avsedda för militär användning. Systemen har idag fått ett omfattande användningsområde utöver de militära. Dels som rena leksaker, verktyg för fotografer eller rentav sportutövning, dels som stöd vid besiktning av stora arealer – något som skogsbolagen efterfrågar – men även t.ex. kraftledningsbesiktning. Det utvecklas efter hand större drönare som har bättre lyftkapacitet vilket också gör det möjligt att använda drönare för transporter, främst det man brukar kalla för ”last mile”^[3]. Polisen använder redan nu drönare för kamerabevakning för att utreda, förebygga eller förhindra brott och ordningsstörningar.

Ett tredje exempel är fältinstallationer av t ex elkraft, telekom, fiber eller larmsystem. Detta genomförs idag i fred av nischade företag som hjälper IT-infrastrukturbolag, kraft- och energiföretag samt bredbands- och telekomföretag att i skogar och längs vägar bygga ledningar och gräva ner fiberkabel. Detta är förmågor som vid behov kan växlas om till totalförsvarets behov när fysiska stabs- och ledningsplatser skall upprättas på alternativ plats. Det kommer också alltid att behövas sådana förmågor i kris till exempel vid omfattande skogsbränder, översvämningar och höga vattenflöden eller snöstormar. I totalförsvarspropositionen finns förslaget att återupprätta Byggnads- och reparationsberedskapen, BRB, vilken torde etableras med hjälp av den här typen av företag snarare än på traditionella byggföretag som idag är hårt nischade. Staten har också egna resurser som måste tillvaratas, till exempel Svevia.

Ett fjärde område är cyberförsvar. Vårt digitala samhälle kommer att behöva stärkas vid t ex val, kriser, terrorism eller gråzonshändelser i syfte att förhindra intrång, IPR-stöld, sabotage och främmande makts underrättelseinhämtning. Myndigheter har behov av ytterligare kompetens och numerär förtätning varvid samverkan med civila företag kan vara en framkomlig väg. Detta skulle kunna lösas genom etablering av cyberbevakningskompanier i Hemvärnet där de krigsplacerade cybersoldaterna har relevant kompetens, eftersom de till vardags arbetar civilt med det. De kan nyttjas vid behov, en lösning som finns i t ex Estland. Cyberförsvarsförbandets soldater bör knytas till lämplig frivillig försvarsorganisation för att beredas möjlighet till en långsiktig relation med totalförsvaret. På liknande sätt behöver det psykologiska försvaret etableras på bredden och djupet och fungera i fred, kris, gråzon och krig.

När vi nu återuppbygger totalförsvaret så är det av yttersta vikt att dual-use och multi-use beaktas på varje område för att utröna om det är tillämpligt.

Att bygga upp stora beredskapslager liknande de som fanns under Kalla kriget är svårt att motivera. Läser man den aktuella totalförsvarspropositionen är det svårt att se vem som skulle betala för det. Däremot är det rimligt att staten betalar för att företagen i händelse av krig skall klara av att leverera varor som de redan idag producerar, lagerhåller eller distribuerar, kanske även för vissa kriser. Hur mycket de skall lagra är en fråga om beredskapsgrad. Det måste gå att höja nivån på kris- och krigslagren om omvärlden förändras. Det måste möjliggöras att politiskt fatta beslut om höjd beredskap och utökad tillgänglighet utan att för den skull en upplevd konflikt eskaleras. Det bör alltså ske skiljt från den ordinarie beredskapstrappan. På så sätt kan varulager också få dual-use eller multi-use-funktionalitet. Det är synnerligen lämpligt att staten tar tillvara egna befintliga resurser som till exempel företaget Orio Logistics, ett helstatligt bolag som uppstod ur konkursen i personbils-SAAB men som idag är ett fullfjädrat tredjepartslogistikföretag.

Transportsystemet bör präglas av samma tankesätt. Både Volvo och Scania erbjuder idag Försvarsmakten rörlig lastkapacitet snarare än lastbilar. De bygger upp ett system av lastbilar och allt som krävs för de skall hållas igång, inte minst verkstäder som i krig t ex plockar ut GPS och färddator m m som annars riskerar att äventyra operationssäkerheten. Civila åkerier bör kunna krigsplaceras och tas i anspråk, inklusive boknings- och ledningssystem, förare och stödorganisation, verkstäder och reservdelsföretag likaså. Glädjande nog föreslår totalförsvarspropositionen att Motorrepationstjänsten, MRT, skall återinrättas, den bör etableras baserad på den här typen av företag.

Det finns utmaningar kring hur dessa avtal skall skrivas, men mot bakgrund av att till exempel ett välkänt rederi redan idag har lagt till en krigsklausul i sitt avtal med aktörer inom offentlig sektor så bör det kanske inte krånglas till i onödan.

Samma sak med ett antal IT- och telekomföretag som erbjuder säker och krypterad kommunikation och transmission. Företagens tjänster används av Försvarsmakten idag men även av Polisen, Säkerhetspolisen, länsstyrelser och andra myndigheter men också företag som vill vara säkra på att informationen de lagrar eller skickar inte kommer i orätta händer. Dessa företag bör vara en del av totalförsvarsplaneringen och deras roll i fred, kris och gråzon bör beaktas.

Avslutningsvis vill jag understryka vikten av myndigheternas kontroll över PDA i enlighet med internationell lag och svenska regelverk. Det finns risker förenade med okontrollerad dual-use technology. Det förekommer t ex obekräftade uppgifter om att flera länder utvecklar s.k. nanovapen men i nuläget har ingen stat erkänt vare sig utveckling eller innehav. Nanovapen omfattas inte av de internationella konventionerna ännu. Forskare har visat att när man dricker vatten med nanopartiklar, kan de ta sig in i nervsystemet och blodomloppet, möjligen också skada specifika organ i människokroppen^[4]. I framtiden skulle nanopartiklar drastiskt kunna förändra ett krigsförlopp och i värsta fall bli tillgängliga för diktaturer eller terrorister, på samma sätt som massförstörelsevapen. Det finns all anledning att bevaka utveckling av produkter med dubbla användningsområden lika hårt som idag eller hårdare i framtiden.

Mitt budskap är trots det att vi inte har råd att organisera ett nytt totalförsvar för att ”ställa i ett bergrum”. Det blir dessutom betydligt bättre att bygga det nya totalförsvaret på befintliga system och organisationer, inte minst folkförankringsmässigt men framförallt så kortas ledtiderna avsevärt. PDA och multi-use-principerna lämpar sig också mycket väl för internationella samarbeten med vänligt sinnade och allierade länder.