Den senaste tidens rapporter kring drönarobservationer i Danmark, Norge och Tyskland har återaktualiserat diskussionen kring det skydd som finns, eller snarare inte finns, vid Europas flygplatser. I Sverige förekommer det årligen rapporter om olika former av fjärrstyrda farkoster nära samhällskritisk infrastruktur. Avvikelserapporter från Luftfartsverket pekar på att fjärrstyrda farkoster som upprätthåller sig invid flygplatser är ett reellt hot ur såväl flygsäkerhets- som säkerhetsskyddsperspektiv. Luftfartsverket fick under 2024 in 23 rapporter om drönare som befann sig inom kontrollzonen vid sina flygplatser, i huvudsak vid Arlanda och Visby. Transportstyrelsen, som samlar information från samtliga flygplatser i Sverige, uppger att det skett 46 händelser med drönare eller liknande föremål som bedömts haft en påverkan på säkerheten för bemannade flygplan. Antalet rapporterade händelser har successivt ökat sedan 2020.[1] Larmen vid Kastrups flygplats och dess påverkan på flygtrafiken visar på hur stora konsekvenser förekomsten, eller blotta misstanken om närvaro, av drönare kan få.
Vid en nordisk drönarkonferens i Oslo presenterades en ögonblicksbild över drönaranvändandet i de nordiska länderna. Resultatet pekade på att det vid tillfället för undersökningen fanns 795 000 drönare för näringsmässigt och privat bruk i Sverige. En hög siffra i jämförelse med antalet registrerade drönaroperatörer som är strax över 42 000. Vilket för övrigt är högst antal bland de så kallade N8-länderna.[2] Diskrepansen mellan antalet drönare och antalet operatörer kan till del förklaras med att alla drönare inte kräver att individen är registrerad operatör och att en operatör kan vara ägare till flera drönare. Det är samtidigt sannolikt att ett stort antal användare i Sverige flyger utan vare sig det lagstadgade ”drönarkortet” eller som registrerad drönaroperatör. Det senare kan bero såväl på okunskap som ett medvetet agerande då risken för att ”åka fast” är låg, samt att påföljden för att exempelvis flyga utan drönarkort i skrivande stund är oklar.[3]
Civilsamhällets behov av skydd mot drönare, så kallad ”Counter-Unmanned Arial Systems (CUAS)”, har varit ett ämne som diskuterats under lång tid. Framför allt i samband med drönarobservationer vid stora internationella flygplatser såsom brittiska Gatwick (2018) och Heathrow (2019) som medförde stora störningar i flygtrafiken. Ämnet har därefter återaktualiserats i en vidare bemärkelse efter Rysslands angrepp mot Ukraina. Diskussionen har gått från att handla om icke-kinetiska och passiva medel i form av system för detektion, till att numera behandla en bred arsenal av verktyg som sträcker sig från störning till traditionella luftvärnsresurser. De återkommande attackerna mot ukrainska städer med rysk/iranska-drönare tillsammans med drönarattacker som slår mot räddningsinsatser visar på hur skydd mot drönare inte bara är en militär fråga utan även av vikt för civilsamhället, och därmed totalförsvaret, där behovet av skydd sträcker sig hela vägen från att förhindra fientliga underrättelseoperationer till att rent fysiskt skydda dem från angrepp från obemannade farkoster. Spektrumbredden av potentiella hot skapar en utmaning i sig, men den största utmaningen ligger i vilka åtgärder som civilsamhället kan, och enligt lag får, vidta här och nu samt i ett pågående krig.
En växande marknad med ett ökat intresse bland allmänheten för att flyga den här typen av farkoster innebär också en trolig ökning av falskvarningar. Vilket i sin tur kan påverka benägenheten att rapportera och agera på upptäckta farkoster beroende på i vilken omgivning observationen sker. Där svensk säkerhetstjänst i årtionden har kämpat med att få befolkningen att känna en hälsosam misstänksamhet mot allt okänt, läggs nu en ny dimension med drönare som normalbild. För att inte tala om att det inom EU är möjligt att ta med sin drönare till ett annat EU-land och flyga. Vilket troligtvis i framtiden kommer bli lika naturligt som att köra en bil eller moped utomlands.
Inte enbart ett hot i krig
Säkerhetshot delas in i fem olika kategorier: främmande underrättelseverksamhet, terrorism, subversion, sabotage och kriminalitet. Den sistnämnda är troligtvis lite bortglömd när vi diskuterar drönarhot. Det kan hamna lite i skymundan bakom hotet från främmande underrättelseverksamhet som kan vara svår att särskilja från kriminalitet, särskilt när främmande underrättelsetjänster utnyttjar kriminella element för att utföra olika handlingar.[4] Vi ser idag hur mexikanska karteller använder drönare på samma sätt som i Ukraina för att bekämpa konkurrenter eller för att slå tillbaka mot staten och ordningsmakten. Att knarkkarteller använder olika former av fjärrstyrda farkoster för att smuggla droger är inte heller ett okänt fenomen. Detsamma pågår i Ukraina över landsgränsen. I Sverige har det förekommit fall där man, likt som i USA, använt drönare för att smuggla in såväl droger som mobiltelefoner på landets fängelser samt att drönare använts för att spana mot polisen.[5] I irländska Dublin användes en drönare beväpnad med en granat i en förmodad gänguppgörelse.[6] Även om Polisen i Sverige har växlat upp och byggt egen drönarförmåga såväl som CUAS kräver den att det finns ett insteg till var förmågan behövs. Om kriminella aktörer, som hitintills visat väldigt lite intresse för att inte skada oskyldiga, börjar anamma samma taktik som syns i Mexiko riskerar samhället att hamna i en ny våldsspiral likt tidigare med skjut- och sprängdåd.
I hybridkriget är scenariot med kriminella aktörer som på en främmande underrättelsetjänst vägnar använder drönare för såväl spaning som sabotage eller, i värsta fall, direktriktat våld mot personal inom totalförsvaret fullt realistiskt. I synnerhet med ett Ryssland som på olika sätt visat en ökad riskaptit för att nå sina mål.[7] Det är viktigt att hela civilsamhället förstår att hotet inte enbart är avgränsat till det militära försvaret och därmed några avlägsna förråd i en skog. Hotet är i allra högsta grad riktat mot hela samhället och den infrastruktur som vi alla förlitar oss på dagligen för att kunna ta oss till jobbet, lämna våra barn till förskola eller handla inför helgens filmmys.
Lagrummet
Allt eftersom små drönare har blivit vanligare ute i samhället har även behovet av olika regleringar ökat. Framför allt för att minska risken för att oskyldiga ska skadas av drönare som faller ner över en folksamling eller att bemannade luftfarkoster kolliderar med en hobbydrönare. Regelverket som fanns tidigare som främst reglerade flygning med fjärrstyrda modellflygplan var inte tillräcklig i sammanhanget, och det fanns dessutom flera exempel på hur drönarpiloter helt enkelt inte visste eller förstod hur och var de fick lov att flyga. Detta är inte på något sätt ett exklusivt svenskt problem.
EU införde 2020 en rad bestämmelser som reglerar hur drönare av olika viktklasser får lov att flyga.[8] I reglerna ställs det en rad krav på farkosten för att exempelvis få lov att flyga över människor eller bortom visuell räckvidd. Generellt innebär reglerna att civila drönarförare som flyger som en hobby får som högst flyga 120 meter ovanför marken. Detta är i sig inget hinder för att få en kommersiell farkost likt DJI Mavic att flyga högre om operatören så önskar genom att modifiera mjukvaran eller använda äldre farkoster.[9] Genom att nyttja en ”hemmabyggd” FPV är det också möjligt att komma runt begränsningen och kunna flyga utan begränsning i höjd.
Reglerna är även utformade på ett sådant sätt att farkoster som väger under 250 gram inte kräver att så kallat ”remote id”. Syftet med ”remote id” är att en farkost kontinuerligt ska sända ut sitt unika ID-nummer och position i etern så länge den är i luften. Därtill sänds även operatörens position ut. Detta innebär att en privatperson med en applikation i sin telefon, eller en polisman med en särskild mottagare, kan läsa varje luftburen farkosts unika ID-nummer och var dennes operatör befinner sig. På så sätt är tanken att en person som flyger utan tillstånd över exempelvis en folksamling eller skyddsobjekt snabbt ska kunna omhändertas och flygningen avbrytas. Problemet är att det enbart gäller för farkoster som väger 250 gram och uppåt. I samband med att EU:s regelverk infördes började marknaden saluföra farkoster som vägde 249 gram och således inte alls berördes av kravet på ”remote id”.
I Sverige har dock regelverket utformats så att alla som flyger en farkost som ”är utrustad med kamera, ljudupptagning eller annan sensor” måste registrera sig som operatör i Transportstyrelsens operatörsregister. Det unika operatörs-ID:et ska sedan klistras fast på drönaren. De farkoster som är undantagna det här kravet i dagsläget drönare som enbart flygs inomhus, drönare som är fjättrade med kabel eller farkoster som klassificeras som leksaker. Kostnaden för individen att vara registrerad som operatör är i dagsläget 250kr årligen. Det är troligtvis så att en individ som köper en kommersiell drönare för att kunna filma snygga semesterfilmer har låg motivation att registrera sig som operatör och dessutom betala en årlig avgift. Det är dessutom osannolikt att den personen ansöker om spridningstillstånd hos Lantmäteriet innan bilder eller filmklipp publiceras på sociala medier.[10] I synnerhet när handläggningstiden är över två månader.
Den svenska lagstiftningen kring spridning av geografisk information syftar till att skydda information som är av vikt för totalförsvaret. Det är en lagstiftning som få människor antagligen känner till då den i huvudsak har påverkat de som fotograferat från flygplan eller från båtar ute på sjön. En drönare räknas i lagens mening som ett luftfartyg och således innebär det att foton eller film som tagits med drönaren därmed också berörs av lagstiftningen. Vilket i förlängningen innebär att när krigsfara råder i Sverige, så får regeringen besluta om förbud mot fotografering från luften. Den typen av förbud kan även fattas vid höjd beredskap inom utpekade restriktionsområden, vilket i sin tur innebär utökade befogenheter att bemöta okända luftfarkoster för de som är satta att bevaka och försvara de här områdena.
Regelverken kring drönare befinner sig däremot i ett tidigt stadie och det kommer dröja innan exempelvis lagföring av individer som inte följer regelverket hinner i kapp, vilket innebär att det är förenat med låg risk idag att flyga utan såväl drönarkort som operatörs-id. Det kommer således dröja innan det blir naturligt för någon som köper en drönare att även förstå att denne behöver ta ett drönarkort, eller åtminstone registrera sig och därigenom lära sig om gällande lagstiftning.
Skydd mot UAV:er, mer än enbart störning
En missuppfattning som vi behöver bemöta direkt är den att CUAS handlar om att köpa en teknisk produkt (oftast en störsändare) för att lösa problemet med exempelvis drönare. Det må inte vara en uttalad eller medveten missuppfattning, däremot är inställningen återkommande i exempelvis nyhetsrapportering där förmågan att verka mot drönare sammankopplas med de tekniska system som kan störa ut fjärrstyrda farkoster. Möjligen är det just det narrativet som också medfört att det blivit svårt för den civila delen av totalförsvaret att bygga en CUAS-förmåga. Störning är en metod bland flera för att påverka obemannade farkoster.
Det behöver finnas en rapporteringskedja som omhändertar observationer och som bekräftar rapportören. En återkommande kritik mot säkerhetsrapportering är att en rapport upplevs försvinna in i ett ”svart hål” och ingen återkoppling ges till rapportören överhuvudtaget. Detta riskerar att motverka rapporteringsviljan i framtiden eftersom den som rapporterar sällan upplever sig uppskattad och kanske istället väljer att uppsöka media. Ibland räcker det långt med att höra av sig och tacka för rapporten samt meddela att den blir omhändertagen och att ingen mer information kan meddelas i fallet. Effektiva CUAS-förmågor bygger på att det finns flera olika typer av källor till varning, däribland människor som observerar avvikande beteenden. Detta är inte att underskatta samtidigt som det också innebär en sårbarhet då kvalitén på observationer kan nedgå i takt med att nyhetsrapporteringen går upp. Något som blev väldigt tydligt i samband med de misstänkta drönarobservationerna vid Arlanda 2024. Antalet rapporter om misstänkta drönare steg i takt med den ökade nyhetsrapporteringen. Bland annat rapporterades flyg och stjärnor som misstänkta drönare vilket medförde en ökad belastning för Polisen.
En rapporteringsskedja kan även inbegripa tekniska lösningar i form av sensorer som på olika sätt kan registrera aktivitet i området. Till skillnad från störsändare är det i grunden fritt fram att lyssna i etern. Således finns det möjligheter för alla civila aktörer att bygga tekniska larmsystem som kan upptäcka och lokalisera drönare (och deras operatörer). Dessa kan sedan kopplas samman med skyddsvakter för att försöka avbryta pågående verksamhet. Därtill är det fullt tillåtet att förfoga över radar som kan användas för att upptäcka små flygande objekt eller att bygga akustiska system som kan särskilja en motor på en fjärrstyrd plattform från en motor på andra flygande plattformar. Det senare kan sägas vara en underutnyttjad teknik för att bistå i såväl detektion som klassificering av drönare och om de bär någon form av last.
Åtgärden vid ett larm kan se olika ut beroende på vilka förutsättningar man har. Eftersom det är starkt begränsat i lag vem som får ha en störsändare behöver åtgärderna utformas därefter. Ett ställningstagande som behövs göras vid varje situation är om den egna verksamheten ska avbrytas eller fortsätta. För flygplatser kan det innebära att avbryta alla starter och omdirigera flyg till andra alternativa flygplatser. Arlanda stängde sitt luftrum under ett par timmar vilket medförde förseningar såväl som omdirigeringar.[11] Det kan tänkas att hot från obemannade farkoster får liknande konsekvenser när dessa riktas mot såväl hamnar som järnväg. Det senare har Ryssland fått uppleva när ukrainska farkoster bekämpar ryska logistiktåg på ryskt territorium. Det är också fullt möjligt att låta verksamheten fortgå trots larm och ett nära förestående hot, bland annat för att rädda liv. Något som exempelvis syns i Ukraina där räddningstjänst rycker ut för att släcka bränder och rädda liv efter drönarattacker trots hotet att själva bli måltavlor vid ett uppföljande angrepp.
CUAS kategoriseras inom Försvarsmakten till del som truppluftvärn och de bilder som sprids från Ukraina visar olika former av vapenlösningar för att skjuta ner drönare nära storstäderna. Därför är det enkelt att koppla samman skydd mot drönare med luftvärn och därmed falla i fällan att det enbart är ett militärt ansvar. För att effektivt kunna skydda såväl kritiska installationer som civilsamhället i stort behöver vi däremot tänka bredare i frågan och titta på hur såväl industrin som den kritiska civila infrastrukturen kan skyddas utan att det tar militära resurser från andra operationer. Sverige har ett historiskt arv från Kalla kriget där det fanns så kallade driftvärn för samhällskritisk verksamhet och infrastruktur. I tidigare försvarsberedningsrapporter har det föreslagits ett återinförande av en organisation liknande det dåtida driftvärnet, något som exempelvis Svenska kraftnät ställt sig positivt till.[12] Ett återinförande av driftvärn skulle, om det realiseras, kunna ha förutsättningarna att bli en viktig komponent i totalförsvarets skydd mot obemannade farkoster. Med en utvidgning kring vilka aktörer som tillåts inneha och använda störsändare såväl som ren beväpning (likt den dåtida tanken om driftvärn) skulle förutsättningar skapas för ett försvar på såväl bredd som djup samtidigt som det militära försvaret kan koncentreras till kritiska knutpunkter för exempelvis värdlandsstödet (VLS).
Sammanfattningsvis
Det råder ingen tvekan om att civilsamhället inom flera områden behöver utveckla ett skydd mot fjärrstyrda farkoster och kontinuerligt öva på allt från rapportering till masskadeutfall. För att kunna utveckla ett fullgott skydd krävs däremot en betydligt mer tillåtande lagstiftning där civilförsvaret och aktörer som driftar kritisk infrastruktur kan upphandla samt använda elektroniska motmedel. Skyddet i sig handlar inte bara om flygplatser och kärnkraftverk, det handlar i stort om att kunna skydda samtlig personal inom totalförsvarets när de arbetar. Risken är överhängande att utvecklingen vi ser i latinamerika, afrika och till del i europa även når Sverige vilket innebär att hotet kan komma att bli högaktuellt inom en snar framtid. Ännu finns däremot tid att påbörja arbetet parallellt på flera nivåer med att förbereda civilsamhället så att skyddet ligger i nivå med det militära försvaret. Det vore en högst önskvärd investering i totalförsvaret.