Teknikområdet i stort
I flera tidigare inlägg på denna blogg har vi berört området Drönare/UAS (Unmanned Aircraft System), kopplat till vår bok Drönare/UAS – teknik och förmågor som behandlar både militära och civila aspekter på drönare som företeelse. När boken publicerades våren 2023 hade Ukrainakriget ökat intresset för detta teknikområde, som genom den stora exponeringen i media blivit känt även för den breda allmänheten, från att tidigare ha haft en stämpel som verksamhet för (beroende på storleken) stormakter eller hobbyflygare. På ett par år har nu obemannade farkoster, parallellt med den oerhört snabba utvecklingen inom AI (artificiell intelligens), blivit ett samtalsämne i riksdagens debatter, för militär strategi-, taktik- och stridsteknikutveckling samt universitetens forskning och de har samtidigt blivit kärnan för ett stort antal nya företagsbildningar, såväl i Sverige som utomlands.
Drönare/UAS i Ukrainakriget
Den dagliga medierapporteringen från kriget i Ukraina har inneburit att begreppet drönare (en ofta använd men inte helt idealisk benämning på obemannade flygande farkoster) har blivit ett vanligt samtalsämne, som samtidigt har medfört en stor oro hos allmänheten. Den ökande ryska användningen av stora drönare med sprängmedel ombord, i kombination med glidbomber och kryssningsrobotar, har drabbat inte minst civilbefolkningen i flera större städer i Ukraina. Trots envetet förnekande från rysk sida att man bekämpar civila mål är det alltmer uppenbart att deras syfte är att försöka skapa uppgivenhet hos befolkningen, efter mer än tre års krig. I den fortsatta texten pekar vi på några faktorer som är utmärkande för drönarkriget i Ukraina och som fått Sverige och övriga NATO-länder att skyndsamt initiera UAS-relaterade förmågor – såväl för egna insatser som för skydd mot en angripares användning mot oss, s k Counter-UAS.
I september kom så hotet plötsligt ännu närmare, genom de överflygningar av ett flertal danska och några norska flygplatser som någon aktör genomförde i skydd av kvällsmörkret. Spekulationerna om vem som ligger bakom har riktats mot Ryssland. Inte osannolikt, men (i skrivande stund) har inga tekniska bevis kunnat framläggas. Det är i sig en del av det troliga syftet – att skapa osäkerhet och splittring. I kombination med de mera påtagliga kränkningarna av nationellt luftrum i ett par andra NATO-länder, pekar allt på en upptrappad hybridkrigföring.
Vi vill i detta inlägg peka på tre faktorer som Sverige och alla alliansens medlemmar behöver analysera och agera efter.
-
Den snabba teknikutvecklingen
I krigets inledning använde Ukraina det då redan väl beprövade turkiska systemet Bayraktar medan Ryssland främst använt olika versioner av det iranska Shahed-systemet. Många angrepp lyckades, men många enheter blev eliminerade genom luftvärnsinsatser. Dessa system var dyra och blev allt dyrare när efterfrågan ökade. I Ukraina började grupper vid fronten då pröva små kommersiella drönare för att spana på ryska framryckningar och de skickliga ukrainska teknikerna applicerade granater som kunde släppas på ryska stridsfordon eller flygas rakt in i ledningscentraler mm. De navigerade vanligtvis med GPS-stöd, styrdes genom FPV (First Person View) och kommunicerade ofta via satellitkommunikation som tillhandahölls från Starlink. Många ryska stridsvagnar slogs ut genom att de, framförda med luckan öppen, angreps från låg höjd med överraskande drönaranfall.
När Ryssland satte in massiv GPS-störning och båda sidor även använde annan störning av kommunikationen krävdes snabb utveckling av taktik och teknik. Båda sidor började använda fibertrådar, varvid hela kommunikationen kan ske genom denna tunna fiber som finns i en liten spole under farkosten och rullas ut under färd. De är ofta 10-20 km långa, men när drönaren når sitt mål och exploderar ligger fibern kvar i naturen och utgör hinder/plåga för både människor, fordon och djurliv. Genom fibern går både kamera- och styrsignaler och dessa innovativa lösningar har medfört att drönarhotet mot frontlinjen är omfattande och mentalt påfrestande för manskapet på båda sidor.
En annan teknikutveckling är samordnade attacker av svärmar av drönare. Det är svårare att bekämpa en samtidig svärm än en enskild farkost och även när det ”bara” är spaningsdrönare så kommer vetskapen att motståndaren har kunnat lokalisera ditt värn eller din bunker framtvinga snabb förflyttning, med ökad risk för bekämpning.
För att mätta luftvärnet har Ryssland satt i system att också skicka mängder av attrapper i form av skumgummifyllda drönare. Eftersom motor m m är av metall som syns på radar är det svårt att skilja dem från de skarpa varianterna och de skapar oro och drar på sig onödig eld. Försvararna vågar inte chansa utan skickar motmedel mot dem och förbrukar därigenom sina luftförsvarsresurser i onödan.
Ukraina satsar idag mycket kraft på att ta fram motmedel och nyligen presenterades en kvalificerad och innovativ försvarsdrönare, benämnd Sting. Den är ca en halvmeter lång, relativt billig att framställa, startar vertikalt och flyger snabbt (bedömt minst 300 km/tim) mot angripande attackdrönare och spränger sönder dem vid kollisionen. Intresset för denna nya variant är stort hos NATOs medlemsnationer och Ukraina framstår allt tydligare som en ledare avseende produktutveckling inom drönarområdet.
-
Den psykologiska aspekten
Vi tror inte att drönare kommer att ersätta konventionella mark-, sjö- och luftstridskrafter, de har fortfarande viktiga roller. Men i ett utnötningskrig – skyttegravskriget under första världskriget som nu upprepas i den ganska fastlåsta frontlinjen mellan Ukraina och Ryssland – är vetskapen om att motståndaren genom drönare och även från satellitbilder kan se dig från ovan oerhört stressande. Lägg till vittnesmålen från ukrainska marktrupper (de ryska får vi sällan rapport från, men ryska krigsfångar har talat om samma sak) om stressen när det även nattetid surrar i luften av drönare som man inte vet vad de har för uppdrag. Kommer det regna ner granater eller spanar de in mig för att sedan skjuta artillerield?
Eftersom Ryssland inte följer folkrättsliga principer utan så tydligt riktar sina anfall mot vanliga bostadshus, förskolor, sjukhus m m, är risken påtaglig för att denna stress sprider sig till befolkningen i stort. Osäkerheten och tröttheten efter mer än tre års krig är monumental. Det är imponerande att trots detta höra beslutsamheten hos de ukrainska förbanden, men även civilbefolkning, som intervjuas i de reportage som t ex SvT nyligen har gjort från fronten.
En skrämselattack från andra hållet som fick stor uppmärksamhet var ”Operation Spider’s Web” den 1 juni 2025, då man smugglat in en mängd drönare gömda i civila lastbilar som ställdes upp på strategiskt valda platser runt om i Ryssland och samordnat släpptes ut och bekämpade flygbaser ända uppe i Murmansk och Sibirien, som mest 4300 km från ukrainska gränsen. Ryssland hade helt bortsett från risken att bli angripen så långt från gränsen och hade sina stora specialflygplan stående oskyddade utomhus.
-
Produktionskapaciteten
I början av kriget anskaffades, utöver de militära halvstora varianter man redan köpte från Turkiet resp. Iran, mängder av kommersiella små multirotor-drönare, primärt från Kina och den där dominerande leverantören DJI. Dels användes de för kameraspaning, men man modifierade dem också och monterade på hemgjorda konstruktioner som kunde hålla en granat med en enkel fällningsanordning. Det gjordes också flera insamlingar av pengar och/eller drönare i länder som Sverige, vilka skickades till Ukraina. Svenska aktörer stöttade även med utbildning av drönarpiloter mm.
Men eskaleringen var mycket snabb och i Ukraina startade tidigt en omfattande verksamhet i kök och källare, där teknikintresserade soldater/medborgare och deras anhöriga byggde små drönare, allt oftare med komponenter producerade av lokala 3D-skrivare. Verksamheten svällde och man etablerade ”drönarfabriker” i lämpliga lokaler, om möjligt i skyddad miljö, för serieproduktion av nya drönartyper som togs fram av ukrainska ingenjörer. Inte minst för att få längre räckvidd, störningsresistent kommunikation och förmåga att bära mera sprängmedel. Idag består arsenalen av många Ukraina-tillverkade drönare, i storlekar från små multirotordrivna till stora vingförsedda vapenbärare med en räckvidd på upp till ca 1000 km.
Men även i Ryssland ökade produktionen snabbt. Från att tidigare ha importerat stora mängder kvalificerade ”fixed-wing”-drönare från Iran, främst av typen Shahed som flyger ner i sitt mål med stor sprängkraft, har man de senaste åren själva börjat masstillverka en modifierad variant av Shahed, kallad Geran. Denna drönare är knappt 4 m lång och väger ca 200 kg. Den nyaste varianten, Geran-3, är jetmotordriven och kan nå en hastighet av 600 km/tim. Dessutom finns nu, trots tydliga sanktioner, bekräftade uppgifter om rysk tillverkning i Kina av en liknande långräckviddig drönare, Garpiya-3.
Det totala antalet producerade militära drönare har snabbt ökat till mer än en miljon om året i vardera landet. Eftersom flertalet är patrullrobotar, eller s k kamikaze-drönare som förstörs vid nedslaget, och vi läser om ryska anfall med mer än 500 drönare per natt mot ukrainska städer, byggs ständigt nya fabriker och man talar om en produktion av 4-5 miljoner drönare per år.
För att tillverka de stora mängder ”falska” drönare som nämndes ovan har Ryssland enligt uppgift satt upp hela fabriker som spottar ur sig tusentals drönare fyllda med skumgummi, en del dock även kameraförsedda för spaning.
Slutbudskap
Drönare/UAS kommer inte totalförändra behovet av mera traditionella vapensystem, men de har avsevärt ökat komplexiteten i modern krigföring. Här har vi bara belyst UAS, dvs de flygande varianterna, men obemannade farkoster utvecklas och används även till havs, under vattenytan och på land.
Ordet innovation används ofta idag och vi och andra ”västländer” ser Ukraina som ett föregångsland för att anpassa sig till rådande läge och pröva nya system i fält utan långa testserier. Produktion behöver förberedas så långt det går utan administrativa eller andra hinder. Orsaken är förstås krigets snabba förlopp och behovet att inte komma i efterläge. Kopplingen mellan civil och militär teknologi är påtaglig och viktig och det är också ett mantra som allt oftare framförs i vårt land, av politiker, industrirepresentanter och oss debattörer.