Alltsedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes den 24 februari 2022 så har vi alla fått lära oss mycket om drönare och deras användning i kriget. I februari kom kriget mot Iran där iranska motangrepp med svärmar av billiga medeldistansdrönare förde kriget till de arabiska Gulfstaternas territorium.

Vi har kunnat se att drönarna har genomgått en snabb teknisk utveckling, det taktiska nyttjandet av dem har blivit mer sofistikerat och mängden insatta drönarvapen har ökat dramatiskt. För 2026 planerar Ukraina att tillverka inte mindre än 7 miljoner enheter, vilket innebär att det under året kommer att finnas ett antal ukrainska drönare att sätta in mot varje enskild rysk soldat.

Den nya teknikens uppträdande på stridsfältet har väckt debatt. ”Kan stridsvagnen verkligen överleva det nya vapnet?” eller ”Se på Ukraina som inte har en egen flotta att tala om men ändå kan tillfoga den ryska Svarta Havsflottan svåra förluster”. Kampen mellan medel och motmedel har med drönarvapnet fått en ny arena. Det som knappt fanns för några år sedan är närmast självklart idag – men behöver inte alls vara det i morgon.

En annan teknik som utvecklas väldigt snabbt är artificiell intelligens, eller AI. Från det att Chat GPT först av alla introducerades brett på marknaden i november 2022 har antalet AI-användare, möjliga användningsområden och verktygets tekniska förmåga växt närmast explosivt och lär antagligen även fortsätta växa.

Dessa två teknikområden för tankarna till en rad olika nyheter som vi har kunnat ta del av hittills under 2026, vilka i hög grad hänger samman, till exempel:

Ukrainska reflektioner

Vi börjar med den sista punkten. I det stora nyhetsflödet har vi kunnat observera bland annat följande:

  1. Den skarpa men relativt smala frontlinjen har utvecklats till en avsevärt bredare och mer diffus ”kill zone”, inom vilken all verksamhet kan utsättas för drönarattacker. Flera uppfattningar har uttryckts om hur vidsträckt denna kill zone är bakom fronten; man talar om 20 km, 30 km eller mer.
  2. Den ökande transparensen. Varje truppsammandragning kan i realtid upptäckas av fienden, vilket ökar risken för bekämpning redan innan truppen satts in i strid.
  3. Drönartrycket har gjort mekaniserad krigföring svårare och farligare
  4. Offensiver, både ryska och ukrainska, sker i ökad omfattning till fots! Dessutom i små utspridda enheter.

Allt detta kan naturligtvis komma att påverkas när kampen mellan medel och motmedel driver den kommande utvecklingen av drönarvapnet. Mekaniserade förband är helt enkelt lite för bra för att världens krigs- och försvarsmakter utan vidare ska bedöma dem som verkanslösa på det nya stridsfältet. Aktivt och passivt skydd kommer därför fortsätta att utvecklas parallellt med hotet från luften/land/havet.

Men en kvalitativ skillnad som nog ingen kan bortse från är den ökade transparensens betydelse. Tack vare drönarna blir det stridsekonomiskt betydligt billigare att kunna övervaka alla delar av stridsfältet, dessutom med större noggrannhet än tidigare. Drönarnas svagheter i att kunna operera under mörker eller dålig sikt kommer med ny teknik successivt att minska i betydelse och fiendens markförband kommer under överskådlig tid att förflytta sig långsammare än den egna sidans drönare. Även om fienden kan förbättra skyddet mot specifikt drönares vapenverkan, blir det svårare att skydda sig mot dem som underrättelsekällor.

DN-artikeln beskriver hur Södra skånska regementet (P7) på Revingehed inför Natoinsatsen i Lettland valde att rata Försvarsmaktens tekniska lösning för ledning och i stället utveckla en egen. Jag ska inte trötta ut läsaren med att återge texten här, DN:s artikel är i sig upplysande, men jag vill lyfta fram två egna slutsatser.

Den första slutsatsen är att P7:s lösning imponerar, den förefaller vara intelligent utformad. Värdet ligger inte bara i minskad användning av arméns radiostationer (varje tryck på radions S/M-omkopplare ger fienden möjliga underrättelser om egen position) eller förbättrad interoperabilitet med allierade, utan även att systemet stärker förmågan till decentraliserat beslutsfattande. Ledning och underrättelser når lägre förband i realtid, vilket ger grunden för bättre beslutsfattande på plutonsnivå och lägre. Utan att veta, antar jag dessutom att plattformen i sig är lämplig för att förstärkas med AI för avsevärt snabbare analys och beslutsfattande. Vi kan här ana konturen av en OODA-loop på steroider.

Den andra slutsatsen är att FM har ett kulturkrig att utkämpa och det är bråttom. Ett citat från DN:s artikel lyder:

– Det folk sa till mig när vi började med detta var: ”Ger du dig in i det där ska du veta att din karriär är över.”

Detta är förstås oroväckande, men jag är tacksam för att såväl ÖB som Arméchefen förefaller stödja P7:s initiativ.

ÖB:s tal i Sälen

Slutorden var följande:

”…jag måste betrakta varje medvetet motstånd mot att utveckla våra interna processer och att göra upp med vår byråkrati… Allt motstånd mot detta måste jag betrakta implicit som en fientlig handling, och agera därefter”.

Bra. Bra att FM:s ledning förstår. Men ett digert arbete kvarstår. Vi vill inte gå in i nästa konflikt med längre, starkare vassare lansar än fiendens.

Sammanfattning

Ukrainakriget för med sig ett starkt omvandlingstryck på militär verksamhet och därmed på Försvarsmakten. När detta tryck möter en fast etablerad svensk myndighetskultur lär friktion uppstå.

Omvärldsläget/vår brådska, i kombination med hastigheten med vilken tekniken utvecklas, torde öka risken för att vissa av våra framtida anskaffnings- eller doktrinbeslut blir fel. Vi kommer att behöva orädda och frimodiga chefer, inköpare och utvecklare och dessa behöver ledas av högre chefer som i vissa lägen kan ha en förlåtande sida.

När det gäller drönare bör vi göra en åtskillnad på hur de kan användas för vapeninsats respektive underrättelseinhämtning. Utvecklingen av medel och motmedel för dessa två typer av insats kan komma att skilja sig åt.

Drönare som underrättelsekälla kan vara svårare att skydda sig emot. Dessa, i kombination med AI-stöd för analys, är kanske långsiktigt en ännu viktigare fråga än små propellerstyrda farkoster som jagar och bekämpar enskilda fordon eller t o m soldater på stridsfältet.

Analogt med vad som ovan skrivits om mekaniserade förband, är underrättelseinhämtning och analys via obemannade luftfarkoster lite för bra för att inte fortsätta att utvecklas. Det är något vi måste lära oss att hantera.

P7:s initiativ pekar på en väg framåt. Minskat avtryck i etern och i andra avseenden minskar risken för upptäckt och för identifiering. Ett ”blixtsnabbt” ledningssystem förbättrar förutsättningarna för ett decentraliserat beslutsfattande. Digitaliseringen av informationsflödet öppnar upp för integrerat AI-stöd. Mot detta står en inbyggd tröghet och vad som synes vara en ovilja mot att tänka nytt. Kulturkriget måste vinna!

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.