Kurdernas ställning i Mellanöstern är på väg att förändras i efterföljden av den amerikanska invasionen av Irak och omvälvningarna i delar av arabvärlden. Som följd av Irakkriget har den kurdiska regionen i Irak fått en position som en egen nation i allt utom namnet.
Kurderna finns främst i sydöstra Turkiet, nordöstra Syrien, norra Irak och nordvästra Iran. En del kurder drömmer om ett stor-Kurdistan, vilket fram till nu mest liknat en avlägsen dröm. Inbördeskriget i Syrien ser ut att välta tidigare antaganden över ända.
Men många hinder återstår för att en sådan nation skulle kunna ta form. I det pågående skeendet i Syrien har mycket snabbt förändrats sedan Turkiet vek av från Syriens sida. Tidigare fanns det en slags överenskommelse mellan länderna att Syrien skulle hålla främst PKK i schack. Turkiet, som å ena sidan har ett blomstrande affärsutbyte med den kurdiska regionen i Irak, är å andra sidan helt oförsonlig i sin kamp mot PKK. Detta är bara möjligt att förstå i ljuset av ett nationalistiskt perspektiv i Turkiet. Kurderna utgör en stor minoritet i landet, och får inte utmana den turkiska nationsbygget. Handla med kurder som inte hotar Turkiet är inga som helst problem.
I Syrien har kurderna levt i olika konjunkturer de senaste decennierna. I takt med regimens ökande svårigheter att bekämpa upproret har centralmaktens närvaro blivit allt osynligare. I praktiken har man nu släppt kontrollen till olika grupperingar, vissa understödda av regionspresident Barzani från norra Irak som försökt mäkla en överenskommelse i den delen av Syrien. På vissa håll i norra delen av Syrien sägs dock PKK tagit över. Det är svårt att verifiera vad som sker, men den turkiske premiärministern Erdogan gjorde häromdagen klart att Turkiet inte kommer sitta stilla, om landet hotas från den kurdiska delen av Syrien. Det indikerar att det finns någon substans i uppgifterna om att PKK i samarbete med andra kontrollerar delar av området de-facto.
Det förefaller rimligt att Assad räknat med en sådan utveckling. Han har gått i sin fars skola och fått lära sig om hur man balanserar minoriteter och yttre krafter. Han torde också ha kunskaper om det turkiska resonemanget i frågan om området sedan tidigare. Att dra trupper ur området stärker ju också regimen på annat håll som Aleppo och Damaskus.
Assad kan också komma tillbaka till området i sina kalkyler. En del kurder i Syrien ser sig som syrier. Så länge man får ett stort självbestämmande, så kan dessa acceptera en syrisk centralmakt. Den syriska regeringen har också deklarerat att ett turkiskt inträngande på syriskt territorium kommer att möta ett hårt svar. Det skulle kunna betyda en insats med C-vapen mot Turkiet, men detta är mindre troligt eftersom detta sannolikt skulle utlösa en dynamik i NATO. Däremot skulle Iran kunna hjälpa Syrien i detta fall. Så sent som igår påminde den iranske utrikesministern om den syrisk-iranska försvarspakten, vilken substans det nu finns i denna.
Turkiet aspirerar också på att bli ett viktigt transitland för energiexport från den centralasiatiska regionen. I Iran finns exempelvis en slags kusinorganisation till PKK som heter PJAK. Genom att tillämpa samma teknik som Assad antagligen gjort i Syrien, så skulle Iran kunna släpa kontroll/självbestämmande till de iranska kurderna i nordväst temporärt. Det skulle i så fall innebära att transitledningar som har betydelse för Turkiet skulle bli sårbara för sabotage, både i Iran och i Turkiet.
En annan osäkerhet är hur den kurdiska regionen i Irak skulle reagera på ett turkiskt inträngande i norra Syrien. Kurdiska krigare i Irak, Peshmerga, skulle kunna skrida in för att hjälpa sina kurdiska fränder i Syrien. Peshmerga är en ganska effektiv organisation som byggts upp under nästan hundra års tid. I dag har man stridsvana och kan genomföra konventionella operationer i större förband.
Hur man skulle ställa sig i det aktuella fallet beror på president Barzanis värdering av situationen. Han har inte stuckit under stol med att hans politiska gärning handlar om ett självständigt Kurdistan. Frågan är bara om det skulle vara rätt tillfälle att satsa hela sin tyngd på ett sådant äventyrligt projekt. Det finnns ett par saker som talar emot detta.
Det ena är att den irakiska centralmakten med den shiitiske premiärministern al-Maliki har börjat höja rösten mot både sunniter och kurder. Igår anklagade källor i den irakiska säkerhetstjänsten Barzani för att ha ingått avtal med främmande makt om vapenleveranser av rysk materiel till norra regionen utan tillstånd från Bagdad. Vågar Barzani i ett sådant läge avdela egna resurser för att stötta kurdiska vänner i Syrien?
Den andra faktorn är hur en framtid utan Assad skulle gestalta sig. Hur skulle den nya syriska regimen agera i kurdfrågan, om Assad faller och om landet inte störtas in i kaos? Här är det intressant att exempelvis se den avhoppade syriske generalen Manaf Tlass agerande senaste veckan. Först gjorde han en umrah, liten pilgrimsresa, till Mecka och förde samtal med saudierna. Därefter åkte han till Ankara för diskussioner med den turkiska ledningen. Vad tror ni budskapet därifrån var? Oddsen torde vara låga på att han fick ett klart budskap om villkorat stöd från Turkiet. Gärna kurdiskt självbestämmande i nordöstra Syrien, men inget PKK, om han ska få turkiskt stöd i maktkampen i ett post-Assad-Syrien. USA:s försvarsminister Panetta talade också igår om vikten av att inte repetera misstaget från Irak, nämligen att upplösa de syriska säkerhetsstyrkorna om/när regimen faller. Med den syriska nattväktarstaten någurlunda intakt blir det förstås lättare att återfå kontrollen över norra Syrien.
Sammantaget så talar faktorerna för att drömmen om ett stor-Kurdistan blir svår att infria den närmaste tiden, men att ett steg i den riktningen har tagits i vilket fall som helst. Splittringen mellan olika grupper i Syrien, den irakiska centralmaktens konflikt med norra regionen som tvingar Barzani att ta det försiktigt liksom den turkiska positionen visavi alla potentiella tronpretendenter i Syrien väger just nu tyngre än de positiva faktorena på kort sikt. Men rörelsen mot ett självständigt Kurdistan har startat. Om det sedan blir två, tre eller fyra nationer som så småningom tvingas acceptera detta är svårt att avgöra idag. Mycket turbulens återstår i regionen innan bilden klarnar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Det finns inget som heter ”Kurdistan”! Området har de kort och gott stulit från den kristna befolkningen som genom av åratal av etnisk rensning tömts på sin ursprungsbefolkningbefolkning.
Till och med ordet Mesopotamien har de stulit. Mesopotamien syftar till det land som beboddes av assyrier och babylonier, som var ett helt annat folkslag än de mongoliska barbarer turkar oich kurder var/är.
Kurderna är, likt turkarna, ett mongol-folk som invaderade området och började föra krig mot de kristna assyrierna och armenierna.
Sedan dess har kurderna genom decennier av mord, trakasserier, hot och våld lyckats decimera de kristna assyrierna från hela regionen. Detta tillsammans med en demografisk krigföring (muslimer som har åtta fruar X 10 barn osv).
Genom det som bäst kan beskrivas som etnisk rensning har de effektivt rensat sydöstra Turkiet och Irak på den kristna befolkningen. Allt detta med västmakternas goda minne. Dessa horribla händelser är väldokumenterade.
Från att de kristna har varit en majoritetsbefolkning i området har de decimerats till en liten obetydlig befolkningsgrupp. Det enda som återstår endast en liten spillra, tack vare den aggressiva islamistiska agendan.
Kurderna är sunniter och tvärt emot vad som sägs om dem så är de fanatiska islamister. De var utförare av folkmordet av armenierna och assyrierna under första och andra världskriget. Turkiet och araberna var arkitekterna medan kurderna var de som utförde rensningen i sydöstra delarna av Turkiet.
Innan du romantiserar kurdernas ”kamp för frihet” så borde du läsa på lite om vilka illdåd de begått och vilken agenda de verkligen har. Du borde även läsa på lite om den vidriga vardag de fortfarande utsätter den kristna för.
@Anonym. Jag har A) inte romantiserat något – utan beskrivit ett skeende med försök till analys om vart det tar vägen och B) aldrig skrivit ”kamp för frihet” – jag undanber mig försök att lägga ord i min mun.
Det finns få exempel på att en etnisk minoritet lyckats karva ut ett territorium från en existerande nationalstat för att bilda en egen stat. Både de lyckade exemplen som Bangladesh, Syd-Sudan och de misslyckade försöken som Biafra och Tamil Eelam har skett genom blodiga inbördeskrig. Om den syriska multi-etniska statsbildningen bryts upp på samma sätt som Jugoslavien finns kanske en möjlighet för de syriska kurderna. Annars tror jag oddsen står mot deras separatistiska ambitioner. Vad gäller de turkiska kurderna, så kan jag inte se något scenario där de kan skapa den militära kapacitet som utan tvivel skulle behövas för att bryta sig ur Turkiet.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
intressan artikel, men likt Tikotzinsky, så tror jag att det till stor del inte kan förverkligas. Turkiet och Iran är på tok för starka både militärt och politiskt för att något sådant skulle kunna på tal. Det enda sett jag kan se som potentiell möjlighet är ett totalt krig, mer eskalerad och utdragen än den i Irak, skulle möjligen Iranska kurder få igenom mer självständighet. Inte ens då är något garanterat, då Iranier har en mer nationalistisk inställning än irakierna. För att Turkiet, som NATO medlem, ska hamna i den situationen krävs nog ett nytt världskrig. Men frågan är trots allt detta, vem skulle erkänna en stat som lagts grunden på terrorism ?
MVH
Emre
Intressant artikel och bra försök till objektivitet i en känslig fråga.
Som vanligt dyker det upp troll i sådana här sammanhang. Såsom i föregående inlägg: Men frågan är trots allt detta, vem skulle erkänna en stat som lagts grunden på terrorism?
Detta är min reaktion: http://1.bp.blogspot.com/-38Or80_CcWg/T2GKmR2YIBI/AAAAAAAAJwE/K2jN2vtuex8/s400/618px-JeanLucPicardFacepalm.jpg
1:a kommentaren; Helt orimligt och galet om ett folkslag som själva är förtryckta och bestulna på sina rättigheter, skulle kunna nästan utrota andra minoriteter….Om det är så att Assyrierna och babylonierna har levt där långt innan turkar och kurder kom dit, isf hur kommer det sig att dem blev minoriteter???Är tacksam och vill mer än gärna att du tipsar mig om de faktaböcker du har läst.Att någons farfars farfars far har sagt det är tyvärr ingen bevis/fakta..
2:a till de som pratar om ”ett land grundad av terrorister” får inget stöd av omvärlden vill jag säga så här: först och främst är vi långt ifrån ett land som heter Kurdistan, och om vi är där så tror jag inte på att du kommer få rätt i din resonemang med tanke på hur mkt stöd de existerande terrorstater får,dock oftast sköts det underbordet..Finns det ekonomiskaband så kommer vilken terrorstat som helst få stöd av t.o.m självaste demokrati guden, resten det där med mänskliga rättigheter och bla bla är bara för att lura oss vanliga medborgare…USA och EU Hade lätt kunnat terrorstämpla Turkiet/Israel om de hade haft ekonomiska vinster att kamma hem med hjälp av en sådan beslut..Eller varför inte stämpla Sverige för landet som stödjer terrorister i Vitryssland, om Vitryssland hade varit deras levebröd..
Vill bara tillägga det att kurder är en benämning på de folk som har levt i de område man kallar kurdistan, man tillhörde oftast en klan dvs släkt som man rellaterade till.
Att kurder är mongoler stämmer inte utan det är dom ursprungliga turkarna som är mongoler, turkarna är i dag en mix utav flertal folkgrupper genom assimilerings processer.
När man talar om att kurder bara är sunni muslimer är helt fel, utan det finns et flertal religioner hos den kurdiska befolningen bla, muslimer, aleviter, yezedier, kristna samt judar. Fast att de två sistnämnda representerar en relativt liten del.
Det är fel att säga att kurder har mördat armenier och assyrer.
Detta kan ha hänt, men när man har läst en del fakta kan man se att i vissa byar och städer så har kurdiska samt armensk släkter levt ihop.