av Stefan Forss
Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:
Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.
Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.
Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet. Detta är ett klart trendbrott särskilt i relation till Niinistös företrädares Tarja Halonens åsikt. I en intervju för Helsingin Sanomat före nyår menade hon att situationen i Östersjöområdet inte är särskilt spänd och att medierna överdriver saken. Hon är rätt ensam om sin åsikt.
Finska försvarschefen general Jarmo Lindberg uttryckte däremot en klart avvikande uppfattning i Helsingin Sanomat den 29 januari:
Än kommer den dag då det förs krig på finländsk mark. Det är en förfärlig tanke, men i historiskt ljus är det rätt säkert.
Att kriget återkommit även i finska politikers vokabulär gav också utrikesminister Timo Soini uttryck för nyligen i en intervju för Wall Street Journal, sjävfallet utan att nämna Ryssland vid namn:
I år firas Finlands 100-åriga självständighet. Vi kommer att försvara oss, vi kommer att sköta om vårt försvar och vi har en värnpliktsarmé. Om vi behöver något mer – till exempel vapen – så kommer vi att köpa dem. Men vår säkerhet grundar sig främst på en klok utrikes- och säkerhetspolitik vars mål är att alla slags militära konflikter ska undvikas. Men om någon angriper oss, så kommer vi att försvara oss ”så in i helvete”.
Grundorsaken till dessa dystra målningar finner man naturligtvis i den starkt negativa politiska och ekonomiska utveckling som satt sin prägel på Europa under de senaste åren. Denna trend är svår att vända. Ryssland har varit en huvudaktör som ”spoiler state”, men efter Brexit och särskilt efter valet av Trump till president i USA har farhågorna rörande framtiden ökat dramatiskt.
I Rysslands nya utrikespolitiska koncept tar man avstånd från landets ambition i motsvarande dokument från 2013 att avseende relationerna till EU vara ”en integrerad och oseparerbar del av den europeiska civilisationen och att skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Atlanten till Stilla havet. Det handlar om en radikal förändring i den ryska grundsyn som varit giltig under merparten av Putins tid vid makten. Redan vid sitt statsbesök i Storbritannien i juni 2003 sa den ryska presidenten att Ryssland är en del av den europeiska kulturen, som vore ofullständig utan Ryssland. Ryssland är en del av Europa. Han påpekade då även att Europa även fortsätter bakom Ural och att Schengen-avtalet inte ska få tillåtas bli en ny Berlinmur.
Hur långt Ryssland lämnat dessa målsättningar bakom sig beskrev utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens den 17 januari då han gav sin uppfattning om Rysslands nuvarande värdegrund:
Då vi talar om västliga och europeiska värden, som ständigt serveras oss som exempel [för efterlevnad], är det sannolikt inte samma värden som farföräldrarna till dagens européer omfattade, utan något nytt och modernare, fritt fram för alla, skulle jag säga. Dessa värden kan kallas post-kristliga. De skiljer sig radikalt och fundamentalt från de värden som överfördes från generation till generation i århundraden i mitt land och som vi vill omhulda och föra vidare till våra barn och barnbarn. När vi och många andra i utrikespolitiska duster ställs inför kraven att acceptera dessa nya post-kristliga västliga värden, innefattande tolerans och universaliteten av den västerländska individens livsinställning, anser jag personligen att det är oanständigt. Men för professionella [utländska] diplomater är detta ett kolossalt misstag och en helt oacceptabel överskattning av ert inflytande på internationella relationer.
Vad Lavrov alltså hävdar är ”de gamla goda tidernas” legitimitet; en auktoritär, despotisk och rättslös samhällsordning med få fri- och rättigheter för medborgarna och där makteliten kan röva åt sig allmän egendom likt feodaltidens herrar. Just detta samhällskoncept synes vara attraktivt på flera håll i Europa där demokratin inte rotat sig ordentligt. Där kommunismen misslyckades som exportvara synes girighet och kleptokrati ha större framgångar.
I sitt sista tal som USA:s ambassadör i FN riktade Samantha Power den 17 januari all energi på analys av Ryssland. Det var ett kraftfullt tal som inte oväntat försvann snabbt från USA:s officiella hemsidor efter maktskiftet och Trumps tillträde. I det talet försvarade ambassadör Power hårt den säkerhetsordning som byggdes upp efter andra världskriget och särskilt inom ramen för det som numera kallas OSSE. Hennes maning om västerländsk sammanhållning kan inte nog understrykas.
I sitt bisarra och bombastiska installationstal (enligt uppgift var det skrivet av presidentens kontroversiella strategichef Stephen Bannon och en annan medarbetare) poängterade Trump med eftertryck ”America first” gång på gång. Samtidigt var det en ren krigsförklaring mot Washington, dess politiska och juridiska institutioner och samhälleliga elit. Han försöker förändra det amerikanska politiska beslutfattningsmaskineriet i grunden, föra det närmare ”folket”.
Trump avslöjade väldigt litet om substansen i USA:s kommande utrikesrelationer och deklarerade kort att man söker vänskap och goodwill med världens nationer, men att man utgår från alla nationers rätt att sätta sina egna intressen främst.
Olikt sina företrädare försvarade Trump alltså inte den europeiska säkerhetsordningen över huvud taget. Har han ens hört talas om den? Efter två veckor vid makten uttalar sig Vita huset och USA:s OSSE-ambassadör helt olika om det åter uppflammade kriget i östra Ukraina.
I installationstalet talade Trump om att förstärka gamla allianser och forma nya, men inte för att försvara utsatta allierade utan för att förena den civiliserade världen mot den radikala islamistiska terrorismen. Särskilt upplyftande för de baltiska länderna, Polen eller andra små nationer är detta inte. Hotet om ett Jalta 2.0 försvann definitivt inte, Trump ser ju sig själv som en suveränt begåvad ”dealmaker”.
Dr Eliot A. Cohen (chef för Strategic Studies Program vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies) målar upp en pessimistisk framtidsbild.
Grundproblemet är [president Trumps] temperament och karaktär, som inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer förmodligen att sluta i katastrof med betydande inhemska protester och våld, med kraschande internationella ekonomiska relationer, stora alliansers kollaps och kanske med ett eller flera nya krig (även med Kina) utöver de vi redan har. Det kommer inte att förvåna det minsta om hans period vid makten inte slutar om fyra eller åtta år, utan tidigare med riksrätt, eller att han avlägsnas från sin post med stöd av konstitutionens 25:e tillägg. Ju förr amerikanerna vänjer sig vid dessa möjligheter, desto bättre.
Efterhand som mera uppgifter inkommit, verkar det som om Bannon är den verkliga operativa makthavaren i Trumps administration, tillsammans med den likaså kontroversiella säkerhetsrådgivaren generallöjtnant Flynn. Han har upprättat ett informellt ”säkerhetsråd” med sina närmaste likasinnade och berövat nationella underrättelsechefen och ordföranden för försvarsgrenschefernas råd (Joint Chiefs of Staff) general Dunford deras ordinarie plats som medlemmar i nationella säkerhetsrådet. Mera sansade personer som vicepresident Pence och försvarsminister Mattis kommer att ha svårt att få sin röst hörda.
Hur kongressen kommer att reagera på dessa okonventionella schackdrag är ännu oklart. Hur länder med en liberal värdegrund ska kunna samarbeta med en administration som representerar en sådan nidbild av USA återstår att se.
Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.
Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre.
Två framstående brittiska militärer, generalerna Sir Richard Shirreffs (Natos tidigare Deputy SACEUR) och Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.
I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?
Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:
Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.
Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.
En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.
Vart allt detta försätter oss nordiska länder vete gudarna. Inget under att beslutsfattarna står villrådiga efter att den ledande västliga stormakten synes ha tappat sin moraliska kompass och svikit det som vi med Mannerheims ord betraktar som dyrt och heligt.
I den utveckling som nu verkar skena i väg utan kontroll bör även försvarsledningen i våra nordiska länder som bistår sina respektive regeringar visa ledarskap rörande nödvändiga nationella vägval och tillhörande åtgärder. De nordiska försvarschefernas övergripande lägesbild är nära nog identisk och deras samsyn hög. Den innefattar bedömningen att inget av våra länder skulle lämnas oberörd vid en konflikt i närområdet, utan vi alla skulle komma att dras in. Försvarsledningarna bör kunna vara de politiska beslutsfattarna i våra länder till starkt stöd och förhoppningsvis leda till anmärkningsvärda beslut redan i närtid med målet att öka allas vår säkerhet.
En nordisk försvarslösning är ett slags Plan B, det är som att utlösa den första lilla fallskärmen för att vi ska kunna invänta att en större och mer hållbar fallskärm vecklar ut sig. Dags för ett ambitiöst Stoltenberg 2.0!
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.