Djungelboken är historien om Mowgli, människovalpen som uppfostras av vargar assisterade av panthern Bagheera och björnen Baloo. Mowgli växer snabbt upp från ett försvarslöst barn till en listig krigare som besegrar den fruktade tigern Shere Khan. Vargungen tar sin plats som ledare av flocken. Bild: Teckning från Rudyard Kiplings förstautgåva av Djungelboken 1894.

”Jag ska lära honom allt jag kan!”. Sedan 1969 har svenskar kunnat sätta sig tillrätta på julafton för att se Björnen Baloo lära människovalpen Mowgli djungelns lag. Filmen bygger på Rudyard Kiplings tidlösa bok med samma namn som kom redan 1894. Filmen saknar som så ofta bokens djup. Men historien är tidlös: Den klena ynglingen som avfärdas av världen men fostras av goda mentorer och möter sitt elddop som en segerviss krigare.

Djungelboken innehåller flera berättelser ur varierande berättarperspektiv, men den mest centrala är berättelsen om pojken Mowgli. Efter att ha övergivits adopteras han och uppfostras av vargar. Stammen är skeptisk till om pojken kan klara sig hos dem men björnen Baloo och pantern Bagheera går i god för att hjälpa till med att inviga människovalpen i djungelns lag. Efter att den onde och fruktade tigern Shere Khan upprepade gånger krävt Mowgli som offer återbördas den nu halvt vuxna valpen till människobyn. Mottagandet där är dock allt annat än välkomnande och Mowgli upptäcker att vara som en människa inte alltid är något positivt. Eller som Baloo uttrycker det i filmen: ”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”. Snart tvingas Mowgli åter till djungeln där han leder vargarna i att besegra Shere Khan och återtar sin rättmätiga plats. Människovalpen tar sin plats som flockledare.

När Kipling använder ”Djungelns lag” är det inte i den Darwinistiska betydelsen att endast den starkaste överlever. Snarare tvärtom. Det är de grundläggande principerna för socialt samarbete. I berättelsen används djuren för att predika mänsklig visdom. De är de moraliskt dygdiga som lever i harmoni med varandra i ett reglerat system där även rovdjur och dess byten följer en hederskodex. Lagen skall läras, djungeln är klassrummet och björnen Baloo den tålmodige läraren. Exempelvis är det belagt med dödsstraff att döda vid vattenhålet och människor får absolut inte angripas. Den Djungelns lag som Kipling beskriver är ett väl fungerande samhällssystem. Shere Khan bryter mot djungelns lag när han utan förvarning byter sina jaktmarker, och hans brott bestraffas med döden av Mowgli som leder vargflocken som en rutinerad befälhavare.

I kontrast är människorna i berättelsen både egoistiska, fördomsfulla och falska. I djungeln råder det lag och ordning, men i människobyn näst intill laglöshet. Med Mowglis egna ord ”de äro lata, dumma och grymma; de leka med sina munnar och de döda den svagare, icke för födans skull, utan för ro skull”. Storjägaren Buldeo tvekar heller inte att försöka ta på sig äran för Shere Khans död eller stjäla pälsen att säljas för profit. Han besegras i sin tur av Mowgli och tigern Akela (de följer djungelns lag och skonar hans liv) varpå han väljer att sprida elaka rykten om trolldom för att få Mowgli stenad eller förskjuten från byn. I Kiplings berättelse representerar djuren allt som människorna borde vara och människorna själva står för de mörka delarna av begreppet ”mänsklighet”. Enklare uttryckt: Djuren är bättre människor än människorna själva.

Men förutom lärdomar om mänsklighet innehåller Djungelboken värdefulla lärdomar för alla militära befälhavare. Att bli upptagen i vargflocken förutsätter (liksom livet i en armé) att man accepterar lydnad och hierarki. Flockens styrka är vargen och vargens styrka är flocken! Det kräver även att man inte bara lever efter djungelns lagar utan även eftersträvar kardinaldygder som tapperhet, klokhet och måttfullhet. Endast den som bevisat sig värdig kan leda andra och att ta någon annans liv kan bara accepteras om man lever efter en hederskodex.

Djungelboken påminner oss också om att alla stora befälhavare någon gång varit en tanig människovalp där äldre skeptiskt skakat på huvudet och suckat ett ”Störtlöjligt!”. Men den understryker också att utveckling kommer med ihärdighet, att mod aldrig kan finnas utan rädsla och att de svåraste situationerna tenderar att ta fram det yttersta i varje person. Den personliga utvecklingen drivs heller inte alltid inifrån vargflocken utan även från sidan av goda mentorer. Björnen Baloo är urtypen för den militära befattningen som handledare yngre befäl (HYB). De som blivit tagna i örat av en erfaren HYB vet att de ofta är fryntliga, oerhört erfarna och inte sällan stora och starka som björnar. Men framförallt fyller de en ovärderlig roll i att leda yngre krigare in på rätt stig. Även om det inte rekommenderas att knocka sina elever (hur ska de då minnas vad du lärt dem?) så kan de ofta med en fin blandning av personlig omtanke och fast hand lära ut djungelns lag till den mest vilsne människovalpen.

Jag är inte den förste att göra en militär tolkning av boken. Kipling var nära vän med Robert Baden-Powell som grundade scouterna. Denne använde tidigt Djungelboken som lektyr i sin verksamhet och spåren av det är tydliga. Än idag är ”vargungarna” ett begrepp som används för juniora scouter. Några av de vargungar som finns i rörelsen idag är sannolikt de som med rätt vilja och fast handledning kommer att växa upp till starka flockledare.

Trivia: Den som har en tidig utgåva av Djungelboken kan hitta ett hakkors på framsidan. Kipling använde ofta symbolen tillsammans med en elefant som bär på en lotusblomma. Hans användning av hakkorset bygger på den indiska solsymbolen som ger lycka. Efter att det tyska nazistpartiet anammat symbolen tillsåg Kipling att den togs bort från alla tryckmallar av hans böcker. Som engelsman uttalade han sig även offentligt redan 1935 om den framväxande fara han ansåg att nazisterna utgjorde för Storbritannien.

Författaren är major, doktor i psykologi och ledamot av KKrVA

Mer av samma skribent