Geopolitiken och den internationella diplomatins ”Cajsa Varg”-agerande – att man tager vad man haver, i ofta asymmetriska processer av action-reaction, exempelvis som i det brännheta fallet Ukraina-Ryssland-Belarus (invationshot versus ”förödande” ekonomiska sanktioner) – handlar i dessa ofärdstider om diplomatins möjligheter och tillkortakommanden, i lägen med tal om ”röda linjer” och frågor där förhandlingslösningar förefaller ouppnåeliga, där stor eskalations- och spridningsrisk finns, där involverade parter helst vill slippa storkrig och där likväl tickande klockor omöjliggör långtidsparkering som utväg. Eller, där det handlar om att förmå en motpart att avbryta en aggression. Mycket handlar i dagarna om Ukraina-krisen, men glöm inte att även Iran-krisen utgör ett fortsatt reellt krigshot, regionalt men med globala ringverkningar. Trump efterlämnade ett svårhanterat arv, bl a Afghanistan och Iran. Avhoppet från kärnavtalet JCPOA var ett stort misstag.

Det lider mot jul och snart är det 2 år sedan Trump beordrade drönaravrättning av två ledande iranier, chefen för revolutionsgardet/Quds Qasem Soleimani och, sittande i samma bil, vicechefen för de pro-iranska PMU-styrkorna Abu Mahdi al-Muhandis. Mordet/avrättningen skedde den 3 januari, intill Baghdads flygplats. Kvarvarande 2 500 man US-styrkor – som i dagarna skall minska till 2000 – oroar sig nu över att 2-årsminnet av Soleimani ska innebära ytterligare milisattacker i den osäkra irakiska miljön – som komponent i den stora och riskabla konflikten Iran-Israel-USA.

Nära ögat, den gången för snart två år sedan

Det höll som vi minns på att gå riktigt illa då för snart två år sedan. Trump hade dessförinnan, därtill övertalad av främst Israels Netanyahu, begått vad som idag rätt allmänt betecknas som ett av de större diplomatiska misstagen i USA:s historia; det ensidiga avhoppet från kärnavtalet JCPOA och ersättandet av detta med en policy av ”maximum pressure” mot Iran, med destruktiv oklarhet huruvida politikens mål var ”regime change” i Teheran eller ett frampressat ”bättre” avtal. Att i det uppskruvade läget militärt avrätta motpartens de facto nummer två i den iranska hierarkin uppfattades förstås som en veritabel krigshandling, en krigsförklaring. Hur skulle Iran vedergälla, och var och hur? Det skulle i sin tur avgöra hur Trumps USA skulle vedergälla vedergällningen. Ett regionalt storkrig tycktes hotande nära, med globala ringverkningar.

Skulle Iran t ex välja att rikta vedergällningen mot USA:s allierade, arvfienden Israel, förslagsvis med användande av alla de missiler som Iran under åren försett shia-partnern Hizbollah i Libanon med – hur skulle de facto kärnvapenmakten Israel respondera på det? Här inrymdes otäcka scenarios.

Men värsta-fallet inträffade aldrig, inte då. Iran, plågat av vådanedskjutningen av ett civilt flygplan vid Teherans flygplats, valde – tills vidare, underströk man – en begränsad vedergällning, ett antal missilattacker mot två amerikanska baser i Irak, varvid inga dödsoffer krävdes: ett hundratal amerikanska soldater fick dock traumatiska hjärnskador av smällarna. Uteblivna dödsoffer möjliggjorde sedan för Trump att i en högtidlig ceremoni, flankerad av den säkerhetspolitiska ledningen, förkunna att ytterligare amerikansk vedergällning inte (längre) var aktuell. Världen kunde andas ut. Särskilt Gulfstaterna som länge känt sig som sannolika primärmål för iransk vedergällning vid äventyr av amerikanskt – och/eller israeliskt – angrepp.

Man kan reflektera över hur illa det kunde ha gått, då för snart två år sedan, i en kedja av action-reaction, om inte Iran valt att vedergälla med politiskt minsta möjliga styrka, så att Trump gavs politiskt maximal möjlighet att backa.

Irans kärntekniska ambitioner – åter, eller fortfarande, en krigshotande fråga; Trumps avhopp från JCPOA ett stort misstag

Det var då, för bara drygt två år sedan, och åter – eller snarare fortfarande – framstår Iran-frågan som näst Ryssland-Ukraina (och Taiwan?) det största hotet mot världsfreden. Denne författare har flera gånger under året tagit upp temat med det svårartade och svårhanterade arv som Trump i och med den tumultartade maktväxlingen efterlämnade till efterträdaren Biden, nämligen dels det omöjliga avtalet med talibanerna i Afghanistan våren -20 (som bäddade för evakueringskaoset i augusti), och dels just detta att han, Trump, ensidigt frånträdde JCPOA, det som nu alltså brett betecknas som ett katastrofalt dåligt beslut som skapat enorma svårigheter, för amerikansk diplomati och säkerhetsstrategi. Detta eftersom, i sammandrag, avhoppet och utpressningsstrategin bevisligen inte fått Iran att falla till föga utan snarare föranlett en förnyad acceleration av de nukleära satsningarna – som i sin tur väcker ramaskri i Israel.

Biden, som redan under valrörelsen deklarerat avsikten att efter en valseger söka nå en diplomatisk uppgörelse med Iran om ömsesidigt återinträde i JCPOA, kunde redan konstatera att denna ambition skulle bli riktigt vansklig att realisera, givet allt motstånd mot det ursprungliga kompromissavtalet, hemma och i delar av omvärlden, och givet svårigheterna att kunna motstå och diplomatiskt hantera konsekvenserna av det trumpska avhoppet i form av väntade iranska krav att varje avtal förutsatte att USA först måste häva Trumps nya sanktioner och dessutom en formell amerikansk förpliktelse att ett avtal skulle honoreras också av efterkommande amerikanska administrationer. (Man kan förstås här jämföra med Putins aktuella krav på allehanda bindande amerikanska garantier.)

Om detta och annat har Wien-förhandlingarna om JCPOA mellan avtalsparterna, de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna plus Tyskland och (de facto) EU sedermera ohjälpligen kört fast. Därav, återigen, betecknandet av Trumps avhoppsbeslut som katastrofalt illa genomtänkt. Iran leds sedan valet i somras av en avsevärt tuffare regim (Ebrahim Raisi), och intensiv är nu den nya israeliska statsledningens internationella kampanj med hot om att ta saken i egna händer, militärt, och varningsord om att iranierna bedriver ”nukleär utpressning”, drar samtalen i Wien i långbänk för att skynda på sin nukleära utveckling och nu kommit farligt nära ”break-out” mot närtida kärnvapenanskaffning.

Har diplomatin – en förhandlingslösning – nått vägs ände?

Så har diplomatin i Iranfrågan kommit – återkommit – till vägs ände? Och vad återstår i så fall? Storkrig med globala ringverkningar, särskilt som både Ryssland och Kina ju omfattas av JCPOA och delar målet att bibehålla Iran kärnvapenfritt, även om de numera må vara oense med USA och västvärlden i stort om det mesta annat? Är det möjligt att USA, trots dagens allvarliga spänningsstegring i förhållande till både Ryssland och Kina, kan hitta ett sätt att samverka med dessa motparter just i Iranfrågan? Hur tungt väger det nukleära icke-spridningsintresset i respektive stormaktshuvudstäder i förhållande till geopolitiken och rivaliteten i övrigt? Hur tungt väger strävan, i Washington, Beijing och Moskva (och Bryssel m fl), att undvika ett regionalt storkrig som riskerar vidare spridning?

Alltså nej, diplomatin har ännu inte kommit till vägs ände? Alternativen till diplomati som metod att kanalisera intressemotsättningar och undvika svårhejdade våldsspiraler förskräcker rimligen alla involverade i tillräcklig grad? Ja, kanske. Men historien visar att diplomati ibland – ofta – är en prekär dilemmahantering, där i den verkliga världen nödvändig, effektiv ”leverage” förutsätter demonstrerad och trovärdig förmåga att sätta (militär- eller ekonomisk) makt bakom (de diplomatiska) orden.

Det handlar i en del lägen om att förmå, ibland försöka tvinga, en annan stat att ändra sitt beteende – såvida det inte rör sig om ett mer jämbördigt partsförhållande där givande och tagande och kompromiss är naturligt och nödvändigt, med eller utan tredje parts medling. Krig uppstår ju, historiskt, genom att det visat sig hart när omöjligt att på annat sätt än genom (hot om) vapenmakt tvinga en antagonist till eftergifter/beteendeändring/kapitulation. Eller genom fatala misstag. Ekonomiska sanktioner – den ekonomiskt starkares vapen mot en svagare motpart – är vår tids (av väst) prefererade experiment i strävan efter att hantera detta dilemma, offensivt eller defensivt.

Alternativ om diplomatin misslyckas?

Det talas i dagarna, i Wien, Washington, Tel Aviv/Jerusalem, Teheran, m fl metropoler, om vad som ska hända ”om diplomatin misslyckas”, och förutom Israels Naftali Bennet och Benny Ganz talar numera även Biden och Anthony Blinken (m fl) om planer B, eller alternativa ”options” som allmänt tolkas som (hot om) militära insatser, av USA och eller Israel. Frasen ”och/eller” här syftar på höstens varierande grad av samsjungning mellan amerikansk och israelisk sida, givet faktum att även idag USA:s officiella politik är att eftersträva en diplomatisk lösning genom ömsesidigt återinträde i JCPOA medan det allierade Israels officiella politik är att aktivt motarbeta just detta. Ändå talar båda nu om alternativa optioner, och försvarsminister Ganz har med kollegan Lloyd Austin nyss t o m diskuterat samövande av militära alternativ, för amerikansk del förmodligen mer som sätt att förekomma ensidig israelisk insatsiver och risker för att ett israeliskt flyganfall skulle insättas i syfte att framtvinga amerikanska stöd- eller uppföljningsinsatser.

Man kan diskutera huruvida detta läge demarkerar slutet på diplomatin eller, för att travestera Clausewitz, om det handlar om diplomatins fortsättning med andra medel, med eller utan karaktären av ett övergångsskede mellan formell fred (diplomati) och ”formellt” krig. Är vi möjligen väsentligen tillbaka till läget för två år sedan då ena sidan (USA/Israel i mer eller mindre tydligt samförstånd) trodde sig kunna bryta dödläget – och iransk ståndaktighet – genom enstaka riktade militära punktinsatser (jfr likvideringen av Soleimani), noggrant avvägt för ge tydlig maktsignal men samtidigt inte bädda för problematiska vedergällningsinsatser med risk för ohållbar eskalering? Samråd mellan USA – som dock är hårt pressat av andra, prioriterade utmaningar (Ryssland/Ukraina, Taiwan, efterbörden av Afghanistan-debaclet, pandemin, den egna politiska krisen, m m) – och Israel (med Irans kärntekniska kapacitetsutveckling upplevd som ett växande, existentiellt hot) försvåras dock dels av skilda synsätt beträffande eventuella militära insatsers mål och medel, dels av all riskfylld överlappning som finns mellan denna och övriga globala krisarenor.

Problemet med Iranfrågan, ont om optioner men klockan tickar

Kanske kunde man konkludera detta varningsord med att travestera ett annat uttryck: diplomati är inte nog (i ofärdstider) men ingenting är nog utan diplomati. Problemet med Iranfrågan är väl, sammantaget, att a) det finns en klocka som tickar och gör frågan extremt svår att långtidsparkera,  b) utsikterna till en fredlig förhandlingslösning – ett återupprättat, ursprungligt JCPOA, ytterst med målet att permanent hindra Irans kärnvapenanskaffning – ter sig extremt små, givet oförenliga ståndpunkter i sak och beträffande timing, och givet de geopolitiska miljöförändringar som skett sedan 2015, särskilt Ukraina-frågans tilltagande hotfullhet, c) det förblir extremt oklart vari en militär ”option” egentligen skulle bestå och vad syftet skulle vara, mer än att kanske bromsa Irans kärnutveckling några år men i gengäld utlösa stora spridnings- och eskalationsrisker, och d) ett regional/globalt storkrig skulle vara katastrofalt.

Situationen är med andra ord svår. Så det var synnerligen dumt av Donald Trump att hoppa av JCPOA. Som det nu är har kompromissmöjligheterna krympt till nästan noll: Ebrahim Raisi och hans team i Teheran kan ställa ultimativa krav som USA omöjligen kan acceptera, framtidsgarantier och sanktionslättnader, och skulle någon form av kompromissutväg likväl skymta så finns risken att Israel ser sig tvingat att slå till, även utan Vita husets införståddhet. Och var står Moskva – och Beijing – i detta? Det är en större fråga som det finns anledning att återkomma till.

En utväg trots allt: multilateralisering via IAEA?

Eller finns det kanske, trots allt ett litet fladdrande diplomatiskt ljus i den geopolitiska tunneln? Den alltid läsvärde David Ignatius i Washington Post tycker sig i sin senaste kolumn (17.12, ”The right Plan B for the moribund Iran nuclear deal”) se ett svagt ljus i tunneln: Irans eftergift i dagarna mot Internationella Atomenergiorganets (IAEA) krav på återinställande av övervakningskameror vid centrifuganläggningen i Karaj. Iran hade i månader motsatt sig IAEA:s krav varefter USA signalerade avsikt att sammankalla organets styrelse (board of governors) för att diskutera Irans olydnad på bl a denna punkt. Och ”poof!” så meddelade Teheran att OK, kamerorna ska återinstalleras. Ett litet steg, förvisso, men dock ett steg, IAEA:s roll skulle, menar Ignatius, kunna förmeras som sätt att mer multilateralt komma runt lösningarna.

Närmaste veckor blir hursomhelst viktiga. Från Irans håll har ju konsekvent framhållits att hämnden för Soleimani ännu långt ifrån utkrävts färdigt. I grannlandet, den fortsatt förlängda regeringskrisens Irak, nu med snart endast 2000 man amerikansk trupp kvar – som skydd och problem – torde man hålla andan inför den 3 januari, dryga 2 år efter drönarattacken och dryga ett år efter 6 januari i Washington.

Till sist ett memento: närmaste veckor, eller vecka (detta skrivet december 19) handlar det också, samtidigt, om fredens vara eller inte vara i Libyen, inför de val som tänkts komma att äga rum nu på julafton.

Författaren är fil dr, tidigare ambassadör och statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.
Bilder: USA:s president Joe Biden (foto: Shutterstock.com) och Irans president Ebrahim Raisi (foto: Wikimedia Commons).

Mer av samma skribent