Detta är inte en artikel om Försvarsmakten

Det är en artikel om hur vår strävan efter effektivitet riskerar att bli vår svaghet.

I maj 2025 beslutade Försvarsmakten att undanta totalförsvarspliktiga från det tidigare kravet på obligatorisk säkerhetsprövningsintervju, i de fall befattningen är placerad i säkerhetsklass 3. Istället ska självskattningsformulär bli ny standardmetod. Intervju kan fortfarande genomföras – men först efter granskning, och endast vid behov. Syftet, enligt Försvarsmakten, är att ”effektivisera och förenkla” samt ”hitta en balans mellan krav, effekt och stöd”. Förändringen har drivits fram av bland annat ett förändrat hotläge, långsamma processer, bristande Nato-harmonisering och otydligt verksamhetsansvar.

På ytan kan det framstå som en praktisk justering – men i grunden markerar det ett skifte. Inte bara i metod, utan i synsätt. Samtidigt fasas årliga uppföljningssamtal ut och personkännedom reduceras därmed till självrapportering. Det mellanmänskliga samtalet – själva kärnan i säkerhetsprövningen – förlorar sin roll som norm. Detta är inte bara en administrativ förändring. Det är ett systemskifte. Ett system som byggts upp under decennier, där människan stått i centrum, byts gradvis ut mot ett dokument. Från tillitsfull dialog till kryssrutor. Från säkerhetskultur till blankettlogik. Det är inte en effektivisering – det är ett systemfel.

Varför blev det så här?

Det är lätt att döma. Men vi måste också försöka förstå. Försvarsmakten står inför ett enormt rekryteringstryck där tusentals nya medarbetare ska in i organisationen– snabbt. Samtidigt ska de som redan är inne genomgå förnyad prövning och personalen är hårt belastad. Ledtider pressas och systemet går på högvarv och i det läget kan det verka rationellt att kapa det som tar mest tid: samtalet. Men om säkerhetsprövning av totalförsvarspliktiga inför placering i säkerhetsklass 3 upplevs som orimligt betungande – då är det kanske inte intervjun det är fel på. Då måste vi gå till roten av problemet: befattningsanalysen. Kanske har man placerat befattningar i säkerhetsklass 3 som i realiteten inte alls borde vara där. Kanske har man inte gjort den kraftsamling som krävs för att identifiera vilka befattningar som faktiskt har bäring på Sveriges säkerhet. Det finns redan goda möjligheter till effektivisering – och vissa är helt rimliga. I den nya tillämpningen framgår exempelvis att ingen ny grundutredning krävs vid befattningsbyte inom samma säkerhetsklass, så länge skyddsvärdena är desamma. Det är en klok och mycket välkommen justering – men det kan inte jämföras med att slopa samtalet. Det ena effektiviserar, det andra urholkar.

Har man överhuvudtaget förstått hantverket?

Det är inte bara säkerhetsprövningsintervju av totalförsvarspliktiga i säkerhetsklass 3 som påverkas. I Försvarsmaktens nya tillämpning ser vi också att de årliga uppföljande samtalen för personal i säkerhetsklass 1, 2 och 3 håller på att ersättas med skriftlig självrapportering.

Det väcker två avgörande frågor: har man överhuvudtaget förstått vad säkerhetsprövningen bygger på? Vet man vad man gör när man avskaffar den kanske mest centrala delen i det systematiska personalsäkerhetsarbetet? Försvarsmakten kommer sannolikt hävda att ”uppföljningen sker i vardagen” – genom linjechefer, medarbetarsamtal och organisationens normala kontakt med individen. Men hela grunden i modernt evidensbaserat insider risk-arbete säger något annat. Det är ofta kollegor och närmiljö som först ser tecknen – men bara om de vet vad de ska titta efter. Awareness, engagement och tidig upptäckt genom indikatorer uppstår inte av sig självt. Det kräver utbildning och träning. Det kräver systematik. Det kräver uppföljning – riktig uppföljning om man vill förebygga, identifiera och motverka infiltration och insiderproblematik. Har Försvarsmakten verkligen investerat i det – brett, djupt, metodiskt? Kan man, med hedern i behåll, verkligen hävda att allt är på plats?

Alla vi andra då?

Vi skulle aldrig agera så här i andra delar av samhället. Att ersätta en säkerhetsprövningsintervju med självrapportering är mer än en metodförändring – det är ett tankefel. Och det blir tydligt när man drar paralleller:

Som att bedöma en fastighets stabilitet genom att granska fasaden.
Som att utfärda körkort baserat på ett självtest, istället för att låta personen köra upp.
Som att bygga en IT-säkerhetsarkitektur – och skippa penetrationstestet, för att i stället låta leverantören självskatta sin cybersäkerhet.

Och ändå öppnar vi dörren på glänt till en urholkning av personalsäkerheten inom en av våra största myndigheter och samtidigt lämnas resten av civilsamhället att bära ansvaret – alla som varje dag kämpar för att efterleva säkerhetsskyddslagen, leva upp till tillsynsmyndigheternas krav och skydda Sverige.

Hur kan man ta risker – efter det som redan hänt?

Det är högst rimligt att fråga sig: varför är Försvarsmakten villiga att ta sådana genvägar – just nu? Vi befinner oss i ett säkerhetsläge där hotbilden är förhöjd. Påverkanskampanjer, insiderhot och främmande underrättelseverksamhet är en realitet – inte ett teoretiskt scenario, och det sker bara ett par år efter att bröderna Kia dömdes för grovt spioneri – ett av de mest allvarliga brotten mot rikets säkerhet i modern svensk historia. En av dem arbetade dessutom vid ett av Musts mest känsliga kontor. Förtroendekapitalet borde vara förbrukat och försiktighet borde vara ledstjärna. Det blir därför svårt att förstå hur man – med ena handen – talar om behovet att stärka arbetet mot insiderproblematik och säkerhetshotande verksamhet, samtidigt som man – med den andra – monterar ner själva grunden i det systematiska personalsäkerhetsarbetet. Skulle Peyman Kia också fått årliga självskattningsdokument att fylla i?

Ambitionssänkning med öppna ögon

Alla seriösa aktörer som arbetar med personalsäkerhet vet att säkerhetsprövning bygger på mer än dokument. Samtalet är inte ett tillval – det är fundamentet. Att Försvarsmakten nu väljer att slopa det mellanmänskliga samtalet för totalförsvarspliktiga i säkerhetsklass 3 är därför inte bara en metodförändring. Det är ett paradigmskifte. Formellt sett finns kravet på intervju i Försvarsmaktens egna föreskrifter – inte i själva säkerhetsskyddslagstiftningen – och det framstår i beslutet som att det är just detta man nu lutar sig mot. Det är en medveten fultolkning: juridiskt möjlig, men säkerhetsmässigt tveksam. Bara för att något är lagligt – betyder det att det är klokt? Med andra ord: Försvarsmakten lutar sig mot lagens miniminivå – trots att man vet bättre. Även om förändringen juridiskt ryms inom regelverket, kvarstår den centrala frågan: varför genomdriva en förändring som medvetet sänker skyddet? Försvarsmakten blir därmed den första myndigheten i Sverige som, trots en förhöjd hotbild, med öppna ögon nedmonterar säkerhetsprövningens mest grundläggande inslag. Att detta beskrivs som en ”acceptabel risktagning” i säkerhetsklass 3 säger kanske mer om prioriteringar än om verklig riskmedvetenhet. Vad blir nästa steg?

Behöver vi tänka helt nytt – snarare än förenkla det gamla?

Om målet är att frigöra tid, minska administration och skapa tydligare processer – då finns det bättre vägar än att skära bort det mellanmänskliga samtalet. Ett alternativ vore att införa ett tydligare klareringssystem, liknande det som används inom NATO och USA. Där får individen en nivåbaserad säkerhetsklarering – confidential, secret, top secret – kopplad till systematiska kontroller, återkommande prövningar och särskilda behörighetsbedömningar inför tillgång till viss information eller miljö. Ett sådant system skulle sannolikt kunna skapa större förutsägbarhet, bättre resurshantering – och faktiskt ett mer rättvist skydd. Men det kräver ett annat angreppssätt: att se säkerhetsprövningen som en process, inte som ett dokument – som en investering, inte som ett hinder. Det är inte osannolikt att beslutet togs i hast, alternativt är politiskt, utan att konsekvenserna fullt ut har förståtts – och att det nu troligen får ringar på vattnet långt utanför myndighetsvärlden. När Försvarsmakten gör så här – innebär det att vi då också kan?

Från säkerhetskultur till symbolhandling

Vår tids säkerhetsprövnings-gate speglar en bredare tendens i Sverige – att vi pratar mer om säkerhet än vi faktiskt bygger den. Vi säger oss värna säkerhetskultur, men skalar samtidigt bort det som i praktiken skapar den. Vi formulerar policys, men minskar resurserna för att tillämpa dem. Vi betonar vikten av personkännedom – men tar bort det enda strukturerade tillfälle där vi faktiskt möter personen. Det ska alltid sparas tid, sparas pengar, sparas resurser och ”effektivitet” låter alltid bra på pappret. Men ibland måste man fråga sig vad det är vi egentligen gör mer effektivt – och till vilket pris. För varje riskfaktor och potentiellt utfall som kunde ha fångats i ett samtal, men som i stället leder till en incident, en skada eller ett förlorat förtroende, är kostnaden långt större än vad hundra intervjuer någonsin skulle ha inneburit.