Förord

Den 22 juni för 80 år sedan inledde Tyskland Operation Barbarossa och Finland anslöt sig formellt den 25 juni efter omfattande sovjetiska bombanfall på rad finska orter. I Finland har kriget allmänt kommit att kallas fortsättningskriget, den naturliga följden av att vinterkriget 1939 – 1940 för Sovjetunionens del hade blivit på hälft och för att man i Moskva inte hade gett upp sina ambitioner att fullfölja de avsikter visavi Finland som Stalin hade bakat in i sitt avtal med Hitler i augusti 1939 (Molotov-Ribbentropavtalet).

Efter att Tyskland hade ockuperat Danmark och Norge i april 1940 var Finland i praktiken inringat och utsatt för de två ledande stormakternas utpressning och godtycke. Finlands existens och folkförsörjning stod på spel. Eftersom Sovjetunionen var utesluten som samarbetspartner – de baltiska ländernas förfärliga öde var skäl nog för en sådan ståndpunkt – återstod endast att söka samarbete med Tyskland. Olikt Sverige var finsk neutralitet eller status som icke krigförande stat inget alternativ utan en ren chimär. På den punkten rådde fullt samförstånd i Moskva och Berlin.

I Ryssland har historien numera ”militariserats” för statsledningens syften. Historikern, professor Timothy Snyder beskrev utförligt vad det rör sig om i en angelägen essä i New York Times Magazine, The War on History Is War on Democracy, den 29 juni 2021:

Russia has turned the original logic of memory laws upside down. It is not the facts about the vulnerable but the feelings of the powerful that are to be protected.”

I Finland har de senaste åren förts en märklig kampanj att skriva om historien på ett sätt som främst för tankarna till motsvarande fenomen i Ryssland. I det narrativet framstår Stalin som en till Finland rätt välvilligt inställd statschef medan Finland i sin tur tveklöst var Hitler-Tysklands allierade.

Professor emeritus Ohto Manninen har redan länge betraktats som en av Finlands absolut ledande krigshistoriker. Han höll ett föredrag i Berlin i oktober 1995 som handlade om det tysk-finska samarbetet under fortsättningskriget. Det hade rubriken: Die deutsch-finnische ”Waffenbrüderschaft” – Realität oder Mythos?

Trots att föredraget är ett kvartssekel gammalt är det alltjämt högaktuellt och har även relevans som ett exempel från historien med bäring på Finlands nuvarande försvarspolitik med landet som en alliansfri partner till olika länder. Professor Manninen har samtyckt till att en svenskspråkig översättning publiceras på KKrVA:s blogg.

Stefan Forss. Kallad ledamot av KKrVA.

Föredrag i Berlin den 16 oktober 1995

Die deutsch-finnische ”Waffenbrüderschaft” – Realität oder Mythos?

av Ohto Manninen

”Waffenbrüderschaft” var den benämning som finländarna och tyskarna använde för att beskriva deras gemensamma krig mot Sovjetunionen. Finländarna ville med denna karakterisering betona att Finland i teorin förde ett separat krig mot Sovjetunionen och att detta krig inte hade något att göra med stormakternas världskrig. Finland ville inte hamna på kant med England och USA. Målet var att hålla bakdörren öppen ifall västvärlden i sinom tid skulle få ett avgörande inflytande på de kommande fredsförhandlingarna.

Den valda benämningen vapenbrödraskap var lyckad. Den hade en positiv anknytning till broderskapets idé och betonade finländarnas jämställdhet utan att förolämpa Tyskland.

Waffenbrüderschaftets verklighet behandlas i det följande på olika nivåer: på statsledarnas, arméernas ledarskaps, på frontsoldaternas och även på civilbefolkningens nivåer.

Under fortsättningskriget försökte den finska statsledningen agera ytterst realistiskt. Visserligen påverkades inställningen självfallet av en upplevd motiverad misstro mot de sovjetiska avsikterna och till och med en överdriven uppfattning om Tysklands militära makt. Västmakterna däremot upplevdes som avlägsna. President Rytis grundtanke i krigspolitiken var att Finland skulle sträva till att förbli icke ockuperat och att landets militära potential inte skulle åderlåtas så mycket att Finland på något sätt skulle kunna stå på egna ben ännu i slutet av det stora kriget. Han sa att i det skedet skulle enbart idealism vara till föga hjälp.

Gentemot Tyskland innebar realismen militärt samarbete, men gränserna för detta samarbete blev tydliga under pressen från storpolitiken och riskerna att förlusterna skulle stiga till ödesdigra mått för den lilla nationen. Redan i början av fortsättningskriget signalerade finländarna till tyska ledningen att det vore lönlöst att pröva någon quislingregering i Finland, och här lyckades man övertyga tyskarna. Det fanns bara några hundra nationalsocialister i Finland. Inte förrän hösten 1944, efter att krig utbrutit mellan de två länderna, gjorde Tyskland försök i denna riktning. Då utnyttjade man gamla vapenbrödrakontakter och finländarnas rädsla för sovjetisk ockupation.

Samarbetet mellan Tyskland och Finland var relativt lätt att etablera 1941, eftersom många gamla förbindelser fanns kvar. Tyskland hade av tradition haft inflytande på finsk vetenskap och kultur. Tyska var det mest lästa främmande språket i finska skolor. Traditionellt ansågs tysk militärmakt vara Rysslands motvikt i Östersjöområdet. Av ideologiska skäl hade de politiska relationerna svalnat på 1930-talet, men finska officerare hade trots det försökt upprätthålla kontakterna. Många av dem hade fått sin grundutbildning under första världskriget i Tyskland. Men Molotov-Ribbentrop-pakten och det tyska stödet till Sovjetunionen ledde dock till att officerskårens relationer hade nått fryspunkten, men på grund av de gamla förbindelserna blev detta inte bestående utan glömdes snart bort.

Finlands president Ryti och överbefälhavaren, sedermera även president Mannerheim var över hela världen kända som anglofiler och det är känt att även Hitler noterade detta. Men även marskalken trodde trots detta på ländernas sammanfallande intressen. Redan 1940 ansåg han det klart att Finland skulle delta i den framtida operation som kom att kallas Barbarossa.

Mannerheim hade behandlats illa av Tyskland 1918. Mannerheim och den politik han föredrog – till exempel samarbete med vitryska kretsar – hade fått ge vika. Tyskland hade velat hålla relationerna till bolsjevikerna lugna. Molotov-Ribbentrop-avtalet visade att Tyskland var redo att använda Finland som handelsvara, precis som Mannerheim hade fruktat 1918.

Misstron från 1918 påverkade Mannerheim alltjämt, men hans misstro mot bolsjevikerna och Sovjetunionen var ännu större. I den nya situationen på 1930-talet, när Mannerheim ledde Finlands försvarsråd, gjorde han sitt bästa för att upprätthålla lika förbindelser till både Tyskland och England. Han besökte till och med Göring i Tyskland och gick på jakt med denne.

Den tyska och finska militärledningens samarbete var t.o.m. steget före det politiska. Mannerheims sändebud, generalmajor Paavo Talvela, sökte kontakt med tyska militärledningen redan i oktober 1940 och i december samma år ställde generalöverste Halder via Talvela en första förfrågan om Finlands operativa planer, vilka senare ledde till gemensamma planer. Dessa kontakter ledde till att Finland i juni 1941 förberedde sig för krig tillsammans med Tyskland.

Då operation Barbarossa inleddes var situationen den att någon överenskommelse om att Finland skulle gå med i kriget inte hade gjorts. Både Finland och Tyskland hade funnit ett dylikt dokument oklokt. I stället fanns det en samarbetsplan för kriget, visserligen obekräftad, men både finska och tyska officerare ansåg det klart att planen skulle följas. Marskalk Mannerheim verkar ha ansett det vara en hederssak för finska armén att utföra de uppgifter som reserverats för den. Således började den finska arméns offensiv mot floden Svir precis vid rätt tidpunkt när tyskarna närmade sig Leningrad. Men tyskarnas frammarsch i Tichvin-riktningen misslyckades och det handslag vid Svir som man före kriget talat om blev aldrig av. När tyskarna började begära mer av finnarna än vad som före kriget hade diskuterats, vägrade finnarna.

I Finland utkämpades 1941 – 1944 ett koalitionskrig där förband från de två länderna underställdes varandra, ibland finska förband under tyskt kommando, ibland tyska förband under finskt kommando. Finlands överbefälhavare, marskalk Mannerheim, stod däremot som högsta chef för finska armén utan tvekan aldrig i något underställt förhållande till tyska militärledningen. I norra Finland stred tyska Armeeoberkommando Norwegen (AOK Norwegen), senare reducerat till AOK Lappland, d v s 20. Gebirgsarmee, under Tysklands högsta militära ledning, Oberkommando der Wehrmacht (OKW). Det stod därför inte under tyska arméns kommando, Oberkommando des Heeres (OKH). Före kriget hade man inom OKW dryftat om Mannerheim också skulle leda tyskarna i Lappland under OKW:s allmänna ledning, men det är inte känt att detta faktiskt skulle ha föreslagits ens för Mannerheim, i motsats till vad general Warlimont skrivit i sina memoarer.

Till OKH underställdes å andra sidan alla övriga styrkor som kämpade mot Sovjetunionen söder om Finland, med vilka finnarna skulle samordna sina operationer, bl.a. i Leningradriktningen. Således kunde tyskarna i söder ha andra uppfattningar än tyskarna i norr. Den ena handen visste inte vad den andra gjorde.

På lokal nivå hade finska förband underställts den tyska bergsarmékåren i Petsamo och den 36. Armékåren i Salla, och tyskarna återigen till den finska III Armékåren i Kajanaland-Kuusamo.

Tyska Lapplandsarmén i norr var ca 200 000 man stark. Men det fanns också vissa tyska förband i södra Finland, den s k Engelbrecht-divisionen i Svir-riktningen 1941 – 1942, dessutom ca 6 000 man i olika hamnar och städer, sambands- och logistikpersonal.

Samarbetet mellan finska och tyska arméerna underlättades av ett system med sambandsofficerare. Vid finska högkvarteret leddes Verbindungsstab av infanterigeneralen Erfurth, en gammaldags officer vars kunnighet och taktfulla uppträdande avstyrde många potentiella konflikter. Erfurths militära expertis har emellanåt ansetts ha haft betydande inverkan på finska militära operationer.

I november 1941, när general Siilasvuo, som var underställd tyskarna, var på väg med fart mot Murmanskbanan, började den högsta finska ledningen bromsa. Ryti skrev till Mannerheim att Siilasvuos operationer ”verkar med hänsyn till tidpunkten mindre lämpliga och de förvånar mig.” Mannerheim informerade sedan Siilasvuo i ett hemligt direktiv att det inte vore i rikets intresse att fortsätta anfallet mot Murmanskbanan. På så sätt kringgick Mannerheim den egentliga kommandovägen som skulle ha gått via general von Falkenhorst. För tyskarna förklarade Mannerheim att även om anfallet hade framskridit, skulle styrkorna inte ha varit tillräckligt stora för att permanent avskära Murmanskbanan.

Ur det finska separatkrigets synvinkel var det dubiöst att finnarna i norr var underställda tyskarna. Försök gjordes att bli kvitt arrangemanget, även om det inte gick an att säga det till tyskarna direkt. Således måste man förklara att trupperna behövdes någon annanstans. Men slutligen innebar det likväl att man var tvungen att be att de skulle dras bort från norra Finland helt och hållet. Det lyckades först våren 1944, och även då blev finska Avdelningen P, en styrka av bataljons storlek, kvar under tyskt kommando.

På hösten, redan i september 1941, fastställdes en linjedragning vid finska Högkvarteret att finnarna skulle fortsätta anfallet i en enda riktning, nämligen norrut från Petrozavodsk, efter att man nått Onega och Svir. Detta skulle också vara villkorat av adekvat flygstöd från tyskarna och även att tyskarna lyckats erövra Leningrad. Samma linje gällde fram till sommaren 1942, då tyskarna för sista gången på allvar bad finnarna fortsätta offensiven. Den politiska idén bakom Mannerheims ståndpunkt var att om tyskarna var i Leningrad, skulle situationen i hela regionen ha förändrats i så avgörande grad att man ute i världen knappast hade noterat om Finland hade avancerat ytterligare ca hundra kilometer i ödemarken.

Finnarnas aktivitet skulle ha motiverats av att tyskarna lovade Finland områden utanför landets östra gräns: Aunus och Vita Karelen (fi. Vienan Karjala) samt Kolahalvön. Eftersom det var känt sedan början av kriget att Tyskland hade planerat ta över gruvområdena på Kolahalvön för eget bruk, och när Quisling i Norge och de norska tyska ockupationsmyndigheterna – ledda av Reichskommissar Terboven – planerade att utvidga Norge över norra Lappland till Kola, hade Finland sina egna intressen att bevaka. Det var alltid nödvändigt att säkra sitt eget territorium – främst Petsamo – och helst också att komma till Kolahalvön. Detta tycktes kräva goda relationer med tyskarna men även en krigsmakt med förmåga. Man skulle inte inbilla sig att tyskarna vore villiga att ge landområden till finländarna om dessa bara stod och tittade på.

När tyskarna lade märke till konkurrenssituationen mellan finnarna och norrmännen började de till och med att för finnarna ställa i utsikt områden från norska Finnmark, vad som helst norr om Trondheim, enligt vad representanter för tyska säkerhetstjänsten förklarade för finska statspolisen Stapos företrädare.

Finlands relationer med väst kom att belastas av det faktum att det tyska utrikespolitiska ledarskapet fick för sig att fira förlängningen av den antikommunistiska s k Antikominternpakten. Även Finland hamnade i blickfånget vid ceremonin för paktens undertecknande av den 25 november. I detta sammanhang lovade Hitler Finlands utrikesminister Kolahalvön. Brittiska samväldets krigsförklaring följde den 6 december 1941. Några egentliga krigshandlingar gav detta emellertid inte upphov till.

Personrelationerna tenderar alltid att bli inflammerade i svåra lägen, och i norra Finland förvärrades de av tyskarnas och finnarnas komplicerade kommandoarrangemang. Således kom AOK Norwegens befälhavares, generalöverste von Falkenhorsts, och befälhavarens för III AK, generalmajor Hjalmar Siilasvuos relationer att prövas allvarligt. Redan i augusti 1941 sägs segrarens vid Suomussalmi och AOK:s relation ha försämrats. Siilasvuo hade begärt att han skulle bli kvitt ansvaret över ett tyskt SS-regemente. SS Division Nord, som stred uppe i norr, hade fått helt otillräcklig utbildning och på finsk sida begrep man inte vad den kunde användas till. I situationen efter att anfallet mot Louhi, d v s mot Muurmanskbanan, hade stoppats överförde Siilasvuo slutligen frontansvaret till de tyska trupperna. När dessa inte lyckades i sitt uppdrag uppstod tydligen gräl. I vilket fall som helst anklagade von Falkenhorst den 21.11. Siilasvuo för ärekränkning och för att ha förolämpat tyska officerskåren. Det ledde dock varken till rättegång eller duell.

Relationerna förbättrades inte trots att von Falkenhorst förflyttades till Norge vid årsskiftet 1941/42 och den frejdade hjälten från Narvik, general Dietl blev befälhavare för nya AOK Lappland. Våren 1942 förklarade Dietl och hans stabschef att förhållandet till Siilasvuo håller på att bli outhärdligt och att en allvarlig konflikt snart skulle kunna uppstå. Siilasvuo fick sedan förflyttning söderut i samband med organisationsförändringen.

Å andra sidan kom Kaarlo Hillilä, landshövding i Lappland, och överste O.J. Willamo, chef för den finska sambandsstaben Roi (d v s Rovaniemi) bra överens med tyska militärledningen. Generallöjtnant Dietl och chefen för 5. Flygvapnet Stumpff förklarade för både finnarna och sina underordnade att de krävde full respekt för Finlands oberoende.

I norra Finland kämpade tyskarna och finnarna sida vid sida och var tvungna att på nära håll bedöma varandras militära prestationer. Fördomarna men även upplevelserna tecknade en bild av vapenbrodern. Det finns riklig information från hösten 1941 om hur tyskarna berömde finländarnas förmåga att strida i lokala terräng. Men utan tvekan inkluderade deras rapporter till Tyskland också kritik. De tyska generalerna uppmärksammade bl.a. hur de finska myndigheterna vid skärmytslingar i Kolaritrakten tvingades att med vapen i händerna få bukt med värnpliktssmitare.

I juni 1941 utarbetades instruktioner om tyska soldaters rättsliga ställning i Finland. Tyska förband i Finland åtnjöt s k exterritoriell rätt: de stod utanför finska domstolars jurisdiktion i både civilrättsliga och straffrättsliga frågor. Tyskarna var tvungna att ansvara för sina trupper själva. På finländarnas begäran skulle deras anskaffningar i Finland minimeras och endast små mängder finsk valuta göras tillgängliga för att de tyska soldaterna inte skulle tömma regionens små förråd av produkter. För de tyska soldaterna som skickades till Finland betonades att de skulle vara gäster i ett vänligt sinnat land och att de skulle bete sig därefter. Målet var att ge soldaterna en positiv bild av finländarna. Trots sin tröga natur var finnen intelligent. Att skrika och hojta till honom vore förgäves. Finnarna likställdes dock inte med tyskarna. Till sin ras ansågs finnarna tvivelaktiga, och de finska kvinnorna med sina ”starkt östliga drag”, vore inte lämpliga mödrar till tyska barn.

Det finns många historier om tyskarnas anpassningssvårigheter. Historiska källor inkluderar även en bifogad beskrivning från hösten 1941 om en lärare från Berlin som var beredd att t.o.m. hugga ner äppelträden på sin hemgård ifall han bara kom bort från den finska skogen. I finska högkvarteret förhöll man sig i viss mån nedlåtande till dylika beskrivningar och motsvarande förekom även vid fronten. Snart anpassade sig de tyska soldaterna dock till förhållandena i norr. Färdigheterna blev bättre och mot slutet av kriget finner man berömmande ord i de finska sambandsofficerarnas rapporter om den tyska arméns goda ställning.

Negativa sidor i tysk politik så som judefrågan kom inte till uttryck vid fronten. Nationalsocialisternas ideologiska entusiasm förundrade man sig över, ibland även smålog man åt den, men inställningen till SS-förbanden formades av deras prestationsförmåga. De första resultaten för SS Division Nord, som bestod av polisavdelningar, i norr var svaga vilket ledde till en svag uppfattning om SS-männen som krigare. Å andra sidan förmedlade de finska SS-männen [som stred på tyska östfronten i söder] till Finland en annan bild av tuffa men effektiva soldater.

Tyska armén var hela tiden väl utrustad i Lappland och även underhållet fungerade väl. Tyska utrikesministeriets samlingar innehåller en komplett bunt dokument som beskriver hur en ung man vid namn von Ribbentrop försågs med extra proviant i ödemarken vid Finlands östra gräns. Eftersom den unge mannen som hade tjänstgjort i SS Division Nord råkade vara en nära släkting till tyska utrikesministern, skickades en diplomat vid namn Todenhöfer till Rovaniemi för att representera det tyska utrikesministeriet. I praktiken var han utsänd för att ta hand om den unge von Ribbentrop. Han bekymrade sig bl.a. över att de olika transportlådorna som innehöll cognac och choklad inte ville få plats i båten som behövdes för leverans till slutdestinationen. Förresten, konjak och choklad var tyska specialiteter i Finlands fattiga Norden och garanterade en sympatisk attityd bland lokalbefolkningen som bytesvaror eller gåvor. Det kom man ihåg långt efter kriget.

De tyska förbanden långt uppe i norr var beroende av lokalbefolkningen, och de finska myndigheterna kunde garantera ett funktionerande underhåll och viss arbetskraft. Detta beroende främjade naturligtvis samarbetsviljan.

Generellt sett förblev förhållandet mellan befolkningen och tyskarna goda. Mindre konflikter inträffade samt alienation. Så som i liknande situationer på annat håll väckte tyska soldaters och finska kvinnors sällskapande upprörda känslor. Orsakerna till bråk och slagsmål handlade mestadels om kvinnor och sprit.

På landsbygden var relationerna som bäst när invånarna fick anställning. I vissa hamnstäder, som Kotka och Björneborg i söder och Kemi i norr, kändes tyskarna främmande, delvis kanske som resultat även av finska socialisters inflytande. De tyska förbanden stimulerade norra Finlands ekonomi. En tysk logistikcentral eller förläggning erbjöd stora möjligheter för invånarna i norra Finland. Tyskarnas löner var flerfalt högre än de finländska arbetsgivarnas löner för samma arbete. Tyskarna betalade också bra för hyrda rum och hyrd mark. De delade ut mat från sina fältkök till invånarna, lånade hästar och ordnade läkarvård. Trots regleringsbestämmelserna förkom livlig byteshandel mellan tyska soldater och finländare.

Den finska arbetskraften var otillräcklig för tyskarna, särskilt som finländarna satte gränser för användningen av arbetskraft så att mer välavlönat arbete inte skulle ha absorberat Finlands egen arbetskraft. Byggarbeten på vägar, boendeområden och flygplatser kräver arbetskraft. Byggnationsstyrkor från organisationen Todt transporterades från Tyskland till Finland. Krigsfångar och straffkompanier användes även. Från Polen och ännu längre från söder hämtade man så kallade frivilliga arbetare. Av politiska skäl ville man från finsk sida dock inte att invånare från det ockuperade Norge skulle användas.

Efter Stalingrad uttryckte den finska regeringen även för Tyskland sin starka önskan om fred, och från och med mars 1943 ökade spänningarna mellan de två länderna. Friktion förekom också i kulturella frågor. Finska politikers offentliga uttalanden om behovet av fred oroade den tyska ledningen. Tyskland började i hemlighet göra militära förberedelser bakom Finlands rygg. Bland annat planerades erövring av Åland och Hogland i Finska viken. På motsvarande sätt utfärdade Mannerheim order om förberedelser för bekämpning av eventuella tyska försök att ta Helsingfors och Åland.

Det sovjetiska storanfallet i Karelen i juni 1944 ökade med en gång det militära samarbetet mellan Finland och Tyskland avsevärt. Det avtal som Tyskland krävde för att hindra Finland att sluta separatfred med Sovjet undertecknades den 26 juni 1944. Visserligen undertecknade president Ryti i sitt eget namn detta s k Ribbentropfördrag. En ny finsk president kunde därför ogiltigförklara fördraget. Detta blev ett svårt problem för Mannerheim, som valdes till president i augusti 1944. Av hedersskäl ansåg han det inte önskvärt att avstå från löftet till Tyskland. Han drog sig ur avtalet först efter många diskussioner med jurister och efter att ha förberett även Tysklands företrädare. Slutligen sände han ett artigt brev till Hitler.

Hövlighet hjälpte naturligtvis inte. Efter att Finland hade inlett vapenstilleståndsförhandlingar med Sovjetunionen gav Hitler sina tyska styrkor order om att erövra Hogland i Finska viken. Finnarna försvarade sig och avvärjde anfallet. Detta försök gjorde det sedan lättare för finnarna att skrida till militära aktioner mot tyskarna.

[Enligt vapenstilleståndsavtalet med Sovjet] borde tyskarna ha lämnat Finland i mitten av september, vilket inte skedde. [Det var en praktisk omöjlighet.] Tyskarna måste drivas ut. Inledningsvis hade den finska armén ett inofficiellt samförstånd med tyskarna om en tidtabell för finska arméns framryckning i Lappland, som man kallade höstmanövrar. Finnarna kom fram till följande etappmål först efter att tyskarna hade lämnat. Men efter påtryckningar från Sovjetunionen tvingades finska armén genomföra en spektakulär operation i Torneå. Tyskarna övergick då till brända jordens taktik för att hindra finnarna och ryssarna från att avancera norrut. Till viss del var denna aktivitet färgad av ett hämndbegär mot finnarna som förrått vapenbrödraskapet. Förödelsen ökade däremot finländarnas bitterhet mot tyskarna generellt. Lapplands förstörelse förblev länge ett samtalsämne.

Under det senaste året [1994 – 95] har dessa frågor diskuterats mycket. Överraskande visade det sig att man i Lappland faktiskt känner överraskande liten bitterhet över tyskarnas härjningar i Lappland. Desto mer kommer man alltjämt ihåg hur väl vapenbröderna kom överens med varandra under tre år.

Översättning: Stefan Forss

Foto: Helmut Laxin, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1653135.

Mer av samma skribent