av Ingolf Kiesow
Överste av första graden Per Blomquist påtalar i ett blogginlägg i denna spalt att det ter sig ogenomtänkt att i samband med KV21 hävda ”att det endast är Ryssland som kan utgöra ett hot mot vårt lands suveränitet och självbestämmande”. Det är både sant och ett understatement.
Som exempel kan anföras att handelskriget mellan USA och Kina höjer intensiteten i de pågående tvisterna i Västra Stilla havet och kan dra in NATO-området i väpnade konflikter. I ett sådant läge kan såväl Ryssland som en normalt vänligt sinnad nation kräva tillgång till delar av svenskt territorium eller stöd för sin krigföring i andra former. Det sammanhanget kräver en närmare förklaring.
Ryssland och Kina var under det kalla kriget djupt oense och stod tidvis på gränsen till krig mot varandra. Efter Sovjetunionens upplösning lyckades de båda länderna bilägga sina gränstvister, inleda samarbete och skapa nya former för regionalt samarbete såsom Shanghai Cooperation Organisation samt organisationen för internationell samverkan mellan de större ”icke-västländerna” Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (BRICS). Sedan trycket från USA mot Kina och Ryssland började hårdna och ta sig uttryck i sanktioner har de båda länderna enligt principen ”min fiendes fiende kan bli min vän” utvecklat det redan inledda strategiska samarbetet och givit det nya former.
Rysk-kinesisk samverkan
Redan innan USA den 22 mars 2018 kungjorde sina avsikter att införa sanktioner mot varor från Kina i ett begynnande handelskrig hade Ryssland och Kina bedrivit samarbete på de politiska, ekonomiska och militära områdena. Det hade intensifierats alltsedan Kinas president Xi Jinping tillträdde sitt ämbete 2013. Med en travestering på ett gängse talesätt om Barack Obama´s säkerhetspolitik, nämligen ”pivoting to Asia” kallades Rysslands närmande till Kina för ”Putins pivoting to China”.
På det politiska området märktes det i närmare samordning av uppträdandet i internationella organ såsom FN. På det militära området bedrev man militära samövningar till lands, till sjöss och i luften. Enligt en amerikansk underrättelserapport hade en lång rad överenskommelser ingåtts för att stärka Kinas militära förmåga och föra Ryssland närmare Kina. Det handlar om
- försäljning av den senaste versionen av stridsflygplanet S-35 samt luftförsvarssystemet S-400 till Kina,
- gemensam produktion av nästa generation tunga stridshelikoptrar och
- gemensam utveckling av en ny generation avancerade ubåtar, nya motrer till stridsflygplan, satellitnavigeringssystem och nya materialslag för användning i rymden.
På det ekonomiska området hade Kina bl a räddat det stora ryska gas- och oljeutvinningsprojektet på Yalu-halvön från kollaps, när sanktionerna mot Ryssland för dess annektering av Krim-halvön såg ut att äventyra finansieringen.
Snart efter att USA den 22 mars hade kungjort de första sanktionerna mot Kina i det begynnande handelskriget besökte Kinas försvarsminister Moskva och deklarerade att detta möte var en varning om att ”låta amerikanarna få kunskap om de nära förbindelserna mellan Kinas och Rysslands väpnade styrkor.” Några veckor senare besökte Rysslands försvarsminister Kina.
Upptrappning av samverkan
Som ett resultat av de strategiska samtalen deltar den 11-15 september kinesiska styrkor med både egna vapen, 3200 man och 30 flygplan i den stora ryska militärmanövern ”Vostok 2018”. Den hålls enligt kinesiska media i både Rysslands centrala och östliga militärområden för att ”stärka det militära partnerskapet… och ytterligare stärka de båda ländernas gemensamma förmåga att möta hot mot säkerheten.” Det är den största ryska militärmanövern sedan 1981 och omfattar omkring 300 000 man och över 1000 flygplan.
På det ekonomiska området har Ryssland denna sommar erbjudit Kina att få odla sojabönor på en miljon hektar i östra Sibirien för att kompensera ett bortfall av amerikanska sojabönor, som harförorsakats av handelskriget med USA. De båda länderna har också kommit överens om att reglera sin gränshandel i Sibirien genom elektronisk hantering utan användande av amerikanska dollar. Det ses som en visserligen blygsam men dock början på en process för att ersätta dollarn med andra valutor som betalningsmedel i världshandeln.
USA ser å sin sida långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland
USA har i sin försvarspolitik återgått från den inriktning på att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en offentligen deklarerad militär konkurrens mellan stormakter. I årets ”National Defense Strategy” heter det om det amerikanska försvarsdepartementets målsättning att ”Långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland är de principiella prioriteringarna för departementet, och kräver både ökade och fortsatta investeringar på grund av storleken av de hot som de utgör mot USA:s säkerhet och välstånd och möjligheten för dessa hot att växa i framtiden.” Utan att det sägs uttryckligen i strategin finns det fog för misstanken att Rysslands svaga ekonomiska utveckling och Kinas fortsatt snabba tillväxt gör att Kina på sikt kommer att bli den viktigaste medtävlaren ifråga om militär styrka, i synnerhet som det är med Kina som USA har mest akuta militära motsättningar. Donald Trump´s regering har begärt successiva ökningar av försvarsanslagen – från 767 miljarder dollar år 2016 till 886 miljarder dollar år 2019 – trots en ofta uttalad strävan att skära ned de övriga federala utgifterna.
I Kina talar man om ett nytt kallt krig
I Kina har man också på sin sida dragit slutsatsen att det råder början till ett nytt kallt krig, en term som återkommer i kinesiska media. I statliga media som China Daily och nyhetsbyrån Xinhua sägs att man har dragit slutsatsen att USA under Donald Trump har som målsättning att hålla tillbaka Kina och att det nyligen inledda handelskriget är ett försök av USA att stoppa Kinas tillväxt och framför allt dess ansträngningar att bli en ledande nation ifråga om teknisk utveckling.
Det skall i sin tur ses mot bakgrund av Kinas syn på förhållandet mellan USA och Kina. Det beskrivs i Kina ofta som en ”hundraårskapplöpning”. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. Vid den nittonde partikongressen i november 2017 sade Xi Jinping om försvaret att i mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass”. Mitten av det århundradet anges också som riktmärke för en rad lika ambitiösa målsättningar på andra centrala områden.
Vid det sedvanliga hemliga möte med kommunistpartiets högsta ledning, som äger rum i badorten Beidahe varje år för att utarbeta riktlinjer för arbetet under det närmaste året, tilläts i år inga nyheter komma ut om de beslut som fattades där. Ett givet ämne måste dock ha varit vilka påfrestningar på den egna ekonomin man skall vara beredd att tåla under det nyligen inledda handelskriget med USA och med vilka metoder man skall vinna det. Det hade förekommit en tidvis öppen debatt i medierna – vilket är sällsynt ifråga om så centrala frågor – om man inte hade gått för långt genom att inta en så avvisande hållning till de amerikanska kraven, eller med andra ord om man inte hade gått för hastigt fram i hundraårskapplöpningen med USA.
Kina antar utmaningen till handelskrig
Efter mötet i Beidahe har Kina satt in egna motsanktioner mot varor från USA som ett svar på de första amerikanska sanktioner som börjat omsättas i praktiken. Frågan är tills vidare avgjord – man går in för en hård linje, och media kommer med uppmaningar om ståndaktighet och beredskap att tåla påverkningar på levnadsstandarden.
Sedan Donald Trump kom till makten har utvecklingen tyvärr gått i fel riktning, och kineserna intar nu en kompromisslös attityd i handelsfrågorna. Det tyder i sin tur på att de militära frågorna kan bli svårare att hantera och att det lättare kan uppstå en tändande gnista, som kan resultera i väpnade konflikter.
Möjliga tändande gnistor
Mellan USA och Kina finns framför allt tre risker för att en tändande gnista kan utlösa vapenhandlingar. De ligger i det Sydkinesiska havet, Nordkorea och Taiwan. Allvarligast är förmodligen Taiwan, därför att den frågan representerar den sista av de föresatser som Trump förkunnade före valet och som han ännu inte har försökt att förverkliga. Han lovade då att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina till önskade eftergifter rörande handelsvillkoren och sättet att förvärva teknisk kunskap från ”Väst”. Detta är ett område där Kina har en glasklar och ofta uttalad politik; en taiwanesisk självständighetsförklaring eller likvärdig händelse skulle göra att Kina tar till vapen för att ta Taiwan.
Så länge som Trump inte avstår från att vilja infria sin föresats fortsätter risken för en väpnad konflikt om Taiwan att medföra risker för Europa. Det finns inte någon försvarsallians mellan Kina och Ryssland, och det finns fortfarande mycket ömsesidig misstänksamhet mellan dem. Genom det allt närmare samarbetet mellan de båda länderna har det dock blivit rätt sannolikt att en konflikt om Taiwan också skulle dra in Ryssland, liksom varje annan konflikt i Asien mellan Kina och USA. I Europa är de flesta länderna sammanbundna med USA i någon form av försvarssamarbete, de flesta i NATO. Ett angrepp på ett av medlemsländerna i NATO skall enligt traktatens artikel 5 betraktas som ett angrepp på samtliga övriga medlemsstater. USA har rätt enligt stadgan att kräva stöd från övriga medlemmar i händelse av en väpnad konflikt med Kina om konflikten berör Europa eller Nordamerika.
Perspektivet bör vidgas
En konflikt i Asien lämnar större utrymme för Ryssland att flytta fram sina positioner i Europa, när USA är engagerat på den andra sidan av den eurasiska kontinenten. Hur kommer då USA under Trump att agera i Europa? Risk för hot mot Sverige kan uppstå i en sådan situation. Sammanhållningen mellan NATO-länderna blir allt lösligare under Trump och den ömsesidiga tilliten minskar. Tanken på försvarspolitiskt samarbete inom EU fortsätter att vara mera dröm än verklighet. Kina och Ryssland går däremot samman i ett allt närmare strategiskt samarbete. Det är ett exempel på händelser som inte utgår från Ryssland men som bör tas med i ett säkerhetspolitiskt perspektiv under det arbete som förestår i uppföljningen av KV21.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
