Tiderna är onda, skrev den framstående svenska analytikern Patrik Oksanen till mig nyligen. Problemets dimensioner verkar inte ha sjunkit in tillräckligt i väljares och beslutsfattares medvetande. Ledarna i väst har haft otaliga möten med varandra och med president Zelenskyj om hur Ukraina ska kunna segra i kriget mot Ryssland, egentligen mot en allians bestående även av Kina, Nordkorea och Iran. De auktoritära diktaturerna har i praktiken omkullkastat världsordningen som föddes efter andra världskriget. Paradoxalt nog bidrar nu även USA, som haft rollen som västs ledande stormakt och försvarare av den demokratiska ”fria världen” till dess förfall.
Det är fatalt att ledarskap saknats i Europa. Planer har offentliggjorts och snabbt fallit platt till marken. Resurser saknas och ingen större aktör har i slutändan varit villig att ta risken att hamna närmare en öppen konflikt med Ryssland.
Herrn i Vita huset är känd som ”deal-maker”, hans agerande styrs inte av ideologi, sägs det, utan av ett business-likt tänk, där den förda politiken på den globala arenan handlar om transaktioner. Hans turer kring relationerna till Ryssland och Ukraina är ombytlig. Nu verkar han igen antyda att trycket på Ryssland skulle öka och att Ukraina ska få militär hjälp av USA. Det är inget att lita på, särskilt som man i USA anser att det är Europa som ska betala räkningen. USA vänder sig inåt och vill inte ta något ansvar för Ukrainas kommande öde utan vältrar över den bördan på Europa. USA:s finansminister Scott Bessent intervjuades den 7 september av Fox News. Mest olycksbådande var att han i praktiken ifrågasatte att USA skulle tillämpa Natos artikel 5 ifall Ryssland anföll ett Natoland. “Vad jag kan säga är att USA inte kommer låta sig involveras med militära styrkor eller dylikt. [Men] vi kommer att sälja vapen till européerna.” Men president Trumps tonläge var ett helt annat då finska statsledningen besökte Vita huset den 9 oktober. På en direkt fråga om USA skulle försvara Finland ifall landet blev angripet av Ryssland svarade presidenten entydigt ja och fick en tilläggsfråga – på vilket sätt? Han preciserade då sitt svar till ”vigorously” (kraftfullt). Än så länge är det presidentens sista ord som gäller, men det förefaller klart att åsikterna är delade inom administrationen.
Några dagar efter Bessent sa vicepresident J.D. Vance utan omsvep att USA inte vill isolera Ryssland utan lätta på sanktionerna och ha ekonomiskt samarbete med landet. Man ser Ryssland som en lukrativ marknad och självfallet är Putin beredd att ge USA och Vita huset stora ekonomiska fördelar för att få den giriga amerikanska statsledningen att nappa på betet. Då retoriken igen ”skärptes” mot Ryssland satte USA in kraftfulla sanktioner i form a tullar, inte mot Ryssland utan – mot Indien, som sedermera har beslutat att betala för oljan inte i dollar utan yuan.
Den 22 september träffade jag två erfarna amerikanska försvarspolitiska analytiker i Helsingfors. Den ena hade natten innan följt med minneshögtiden för Make America Great Again (MAGA) rörelsens mördade influerare Charlie Kirk och var nu verkligt skakad. Han upprördes särskilt av presidentens nära rådgivare och talskrivare Stephen Millers renodlade fascistiska brandtal. Det byggde på Joseph Goebbels tal 1932 som denne höll till minne av nazisternas unga martyr Horst Wessel. ”Folket reser sig och stormen bryter ut” (”Das Volk steht auf, und der Sturm bricht los!”, s. 47). Millers samröre med nynazister och företrädare för extrem vit överlägsenhet (”white supremacy”) är väl dokumenterad.
Med en hänvisning till ”ett berömt uttryck” – förmodligen Goebbels – sa Miller utstuderat teatraliskt:
“Stormen viskar till krigaren, du kan inte stå emot min styrka, och krigaren viskar tillbaka – ”Vi är stormen. Våra fiender kan inte begripa hur starka vi är, inte vår beslutsamhet, inte vår passion”, sa han. ”De kan inte begripa vad de väckt till liv, inte fatta vilken armé de skapat av oss alla.” Men eftersom Miller retoriskt delade upp folket i oss och de, vände han sig även direkt till motståndarna: ”Ni kan inte besegra oss, ni kan inte bromsa oss, ni kan inte stoppa oss, inte avskräcka oss. Ni är INGENTING, … ni har ingen idé om vilken drake ni väckt till liv. … Vi kommer att slutföra arbetet, vi kommer att besegra mörkrets och ondskans makter, … vi kommer att gå till seger för våra barn, för våra familjer, för vår civilisation och för varje patriot som står vid vår sida.” Victory! Sieg!, skrev en framstående pensionerad finländsk diplomat privat.
Kontrasten till Charlie Kirks änka Erikas budskap kunde inte ha varit större. Som troende kristen ville hon visa makens mördare barmhärtighet och förlät honom. Det ville inte presidenten, inte heller Miller vars anförande saknade de empatiska, reflekterande minnesord man normalt hör vid begravningar. Kirk blev endast ett redskap för direkt konfrontation med den stora majoritet amerikaner som är motståndare till MAGA. Det var en krigsförklaring mot alla som inte vill ha en fascistisk, segregerad vit-nationalistisk diktatur.
Den 30 september höll USA:s ”krigsminister” Pete Hegseth tillsammans med presidenten en slags ordergivning för 800 generaler och amiraler som flugits in från alla världens hörn till marinkårens högkvarter i Quantico, Virginia. Motivet för denna särskilda demonstration kan diskuteras. Formellt avkrävdes de höga officerarna inte lojalitet till Ledaren på samma sätt som Hitler gjorde med sina generaler. Amerikanska soldater svär sin ed till konstitutionen, inte till någon enskild person.
Generalernas uppträdande var väl avvägt. De reste sig då deras chefer intog scenen, men satt sedan med uttryckslösa ansikten under den över två timmar långa pinsamma tillställningen och applåderade mycket avmätt först efter talen, helt enligt regler för korrekt beteende. Presidenten var uppenbart irriterad över att han inte alls fick det entusiastiska mottagande han brukar få vid politiska möten med sina anhängare. Tvärtom var det tyst i salen då han steg in. Han försökte vara skämtsam och sa att de som inte gillar budskapet kan gå ut och därmed även förlora sin militärgrad och karriär. Ett kort krystat skratt från publiken som reaktion, men något skämt var det inte.
USA:s president vill få slut på krig och ser sig som en stor fredsmäklare. Paradoxen vid mötet i Quantico var hur fokus på fred utomlands snabbt blev en diskussion om ett krig på hemmaplan var möjligt och vilken militärens roll då skulle bli.
Presidentens prat om ”den inre fienden” och övningar i krigföring i stadsmiljö är särskilt olycksbådande. Vita huset synes nu vilja eskalera de inrikespolitiska spänningarna. Nationalgardet har redan varit insatt i städer under demokratiskt styre, till exempel i Los Angeles och Washington D.C. Näst i tur står Chicago och Portland (Oregon)? Det är valår 2026 och avsiktligt provocerade oroligheter och kravaller kunde vara ett sätt att legitimera institutionaliserat våld från ”den annalkande stormen”. Stormningen av Capitol Hill den 6 januari 2021 visade redan vad Vita husets stormtrupper förmår. Motsvarigheten till nazisternas Kristallnatt har vi kanske ännu inte sett.
En kolumnist i brittiska The Guardian konstaterade berättigat den 2 oktober att USA:s demokrati kanske inte överlever ett år till och frågade om Europa är redo för det. Erfarna amerikanska republikanska observatörer av den gamla stammen inser farorna, men ställer sin förhoppning till att två guvernörsval nästa månad ska leda till demokraternas seger och ange riktningen för mellanvalet nästa år. Andra renommerade observatörer anser att USA redan är förlorat, i alla fall tills motsatsen är bevisad.
För de europeiska medlemsländerna i Nato har USA varit den oumbärliga allianspartnern. Det gäller nu även Finland. För den historiskt intresserade kan det vara skäl att reflektera över vilka val Finland ställdes inför några månader efter vinterkriget. Vi blev tvungna att välja Hitler-Tyskland som bundsförvant. Nu bör förstärkningen av det nordiska försvarssamarbetet få högsta prioritet. En nordisk allians som kan stå på egna ben ifall stödet från USA slutgiltigt krackelerar. Onda tider minsann.