Det finns i 1900-talets diplomatiska historia ett antal välkända dokument som haft stort inflytande på den politiska utvecklingen. Man kan tänka på Woodrow Wilsons 14 punkter från januari 1918 som angav den ideologiska basen för Versaillesfreden och Nationernas Förbund och på 1941 års Atlantdeklaration, signerad Franklin Roosevelt och Winston Churchill, som på ett liknande sätt utmålade fundamentet för en ny värld efter andra världskriget.

Dessa båda dokument skrevs av naturliga skäl i generella politiska termer och innehöll inte så mycket konkreta politiska anvisningar. Annorlunda förhåller det sig med två andra dokument som inte sällan åberopas i historieböckerna. Det första författades i London på nyårsdagen 1907 av den brittiske UD-tjänstemannen Sir Eyre Crowe, det andra den 22 februari 1946 av andremannen vid den amerikanska ambassaden i Moskva, George Kennan, just då chargé d´affaires eftersom ambassadören inte var på plats. Sir Eyres analys hade en bestämd tendens, nämligen att understryka den fara som enligt hans mening hotade imperiet från Tyskland. Han tillskrev kejsar Wilhelm II vida storpolitiska ambitioner, både i vad avsåg den europeiska kontinenten och globalt genom koloniala förvärv och utbyggnad av flottan. Problemen mellan Storbritannien och Frankrike respektive mellan Storbritannien och Ryssland var enligt Crowe definierbara och kunde därför bli föremål för diskussioner. Tysklands politik tedde sig däremot systemhotande. London hade i detta läge inget alternativ till att alliera sig med Frankrike och Ryssland. Sir Eyres memorandum skulle med andra ord utgöra basen för den brittiska politik som 1914 – inte utan diskussion – skulle bli regeringen Asquiths; det fanns de i kabinettet som ännu i början av augusti 1914 tvekade om det var i den brittiska regeringens intresse att helhjärtat stötta Frankrike och om man hade några alliansgrundade skyldigheter att göra detta.

Det andra diplomatiska dokumentet, det s k långa telegrammet – texten omfattade 8000 ord, ca 30 A 4-sidor – avfattades således för i dagarna 75 år sedan. Det har ända sedan det avsändes blivit föremål för otaliga referenser i den omfattande litteraturen om det kalla kriget. Men det kan med tanke på dess faktiska betydelse vara skäl att erinra om innehållet och dess inverkan på den amerikanska efterkrigspolitiken. Detta bör man också göra med tanke på att relationerna mellan USA och Putins Ryssland efter Bidenadministrationens tillträde ånyo diskuteras. Både presidenten och den nye utrikesministern Anthony Blinken har signalerat en stramare linje mot Moskva än den Donald Trump följde.

Bakgrunden till det långa telegrammet var att ambassaden i Moskva fått en fråga från State Department om varför Sovjetunionen ställde sig avvisande till tanken på att ansluta till Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Kennan tyckte att det nu skulle bli ett bra tillfälle att redovisa en grundlig analys av sovjetisk utrikespolitik. Och eftersom han var ambassadens tillfällige chef bestämde han formen för hur man skulle svara på utrikesdepartementets fråga. Att han valde att skicka ett långt telegram snarare än en mera traditionell rapport hängde nog inte samman med att svaret brådskade. Kanske hoppades han att ett telegram, särskilt om det var uppseendeväckande långt, skulle läsas snabbare än en vanlig skrivelse.

George Kennan var i början av 1946 säkert hyggligt känd i de inre kretsarna i Washington som en framstående kännare av Ryssland, landets kultur, språk och politik. Han hade flera år studier i ryska bakom sig, främst i samband med tjänstgöring i Tallin, Riga och Berlin i slutet på 1920-talet och början av 1930-talet. Merparten av åren 1933-1937 arbetade han vid ambassaden i Moskva; USA upprättade först 1933 officiella förbindelser med Sovjetunionen. Sensommaren 1944 återkom han, efter poster i Prag och Berlin till krigsutbrottet i december 1941, till Moskva som ambassadören Harrimans – en av Roosevelts förtrogna – närmaste man. Kennan hade under krigsåren blivit alltmera kritisk mot den Sovjetpolitik som Roosevelt förde och som ofta tycktes vilja ge Stalin ”the benefit of the doubt”. Franklin Roosevelt hoppades ju länge att det skulle gå att hitta en gemensam bas med Stalin och var enligt George Kennan alltför naiv i sin syn på den sovjetiska diktatorns agerande och alltför benägen att tro på att samarbetet skulle kunna fortsätta efter kriget. Denna skepsis delade Kennan med Winston Churchill. Förhållandet mellan de tre krigsledarna kan numera studeras i den utgåva av deras telegramväxling 1941-1945, redigerade av den brittiske historikern David Reynolds och hans ryske kollega Vladimir Pechatnov, som kom ut för ett par år sedan.

George Kennans tidigare försök att indirekt genom sin rapportering ifrågasätta presidentens analys av Stalins politik hade givetvis noterats men inte slagit an. Så länge Roosevelt levde fanns ju egentligen inga förutsättningar för att ta upp en större diskussion i ämnet. Nu hade man en ny president och motsättningarna mellan de båda västliga stormakterna och Sovjet hade, inte minst om Polen och Tyskland, blivit allt tydligare. Kennan såg sin chans att nu kanske få gehör för en, enligt hans uppfattning, mera realistisk syn på Moskvas agerande. Denna gång skulle han bli bönhörd. Inte minst försvarsminister James Forrestal såg till att Kennans rapport fick vid spridning. Presidenten och utrikesministern läste telegrammet. Det var givetvis inte bara författarens avsevärda stilistiska talanger som övertrumfade telegramstilen. Det var innehållet som fick läsarna att spärra upp ögonen. Det George Kennan skrev hade formulerats tidigare, av honom själv och andra. Men denna sammanfattning av Sovjetunionens ambitioner och drivkrafter kom till stånd i alldeles rätt tid när Harry Truman och kretsen kring honom blivit alltmer övertygade om att den politik som bar Franklin Roosevelts signum inte fungerade. Telegrammet tycktes ge svar på frågan om vad man skulle kunna vänta sig från Stalin – och varför.

För George Kennans egen del skulle livet snart te sig annorlunda. Hans karriär tog snabbt en ny vändning. Forrestal såg till att telegrammets författare stationerades som biträdande chef/rektor och ansvarig för säkerhetspolitiken på National War College. Men redan året därpå rekryterades Kennan av den nye utrikesministern George Marshall till att sätta upp departementets planeringsavdelning, ett slags intern tankesmedja. Där skulle Kennan komma att syssla med vad som kom att bli Marshallhjälpen och förarbetena till Nato. Samma år skulle han under pseudonym publicera en artikel i den ansedda tidskriften Foreign Affairs, ”The Sources of Soviet Conduct”, som blivit bekant som X-artikeln. Artikeln kan ses som en stilistisk bearbetning av det långa telegrammet. Det blev ganska snart känt att Kennan var mannen bakom den ovanliga, anonyma texten.

Den otålige diplomatens självmedvetenhet steg av naturliga skäl allt eftersom hans syn på Ryssland efterfrågades av statsapparaten, på universitet och i media. Efter ett par år lämnade han planeringsavdelningen. Missnöje med hur den amerikanska politiken utformades under den nya utrikesministern Dean Acheson bidrog till detta beslut. Acheson, som tyckte att Kennan var väl akademisk, utnämnde 1950 honom dock till den prestigefyllda posten som departementets ”Counsellor” men lämnade samma år diplomatkarriären för att bli gästforskare vid det ansedda Princeton Institute for Advanced Studies. Under Harry Trumans sista år som president, 1952, utsågs dock George Kennan till ambassadör i Moskva. Detta borde tett sig som den logiska kulmen på hans karriär och svårt för honom att avböja. Men för Kennan skulle hans tid som sändebud komma att omgärdas med vemod. Han fann redan snart att atmosfären i Moskva under en av det kalla krigets värsta skeden gjorde det besvärligt för honom att uträtta ett seriöst arbete. Hans rörelsefrihet blev mycket begränsad. Under en resa till Berlin sommaren 1952 jämförde han i ett uttalande arbetsvillkoren i Moskva med dem i Berlin under hans tjänstgöring där 1939-1941, vilken jämförelse inte utföll till Moskvas förmån. Efter detta synnerligen odiplomatiska och ganska oprofessionella uttalande var det för George Kennan naturligtvis inte möjligt att stanna i den sovjetiska huvudstaden.

Resten av sitt långa liv – Kennan dog 2005 101 år gammal – skulle det långa telegrammets författare tillbringa som professor i Princeton  (där författaren till dessa rader besökte honom 1976) och i rollen som en av USA:s ledande s k public intellectuals, historiker, eftersökt talare, författare av talrika vetenskapliga och debattböcker m m. I och med att George Kennan blev så gammal, var en lysande stilist, och behöll sin intellektuella spänst långt upp i 90-årsåldern skulle han sätta rätt stora avtryck i den offentliga diskussionen.

Vilket var då det egentliga budskapet i det långa telegrammet? Vad Kennan inledningsvis slog fast var att Sovjetledningen såg den internationella politiken som en kamp mellan kommunism och kapitalism, ett nollsummespel där inga kompromisser egentligen var möjliga. Denna syn s a s byggdes ovanpå den osäkerhet som ryska härskare alltid lidit av och som konfirmerats av de frekventa försök som omgivande makter gjort att invadera det väldiga riket. Synen på den oförsonliga kampen mellan kapitalism och kommunism innebar inte att krig mellan Sovjet och de västallierade var oundvikligt. Sovjetledningen var inte äventyrligt lagd. Man försökte dock hela tiden flytta fram sina positioner, med hjälp av sina väpnade styrkor, sin diplomati och olika frontorganisationer i de västliga staterna. Men man insåg samtidigt att om man råkade in i krig med väst måste man – Kennan skrev ju detta i början av 1946 – förstå att man riskerade att åsamka den kommunistiska rörelsen allvarliga skador och försena övergången till det nya politiska systemet. Eftersom denna var oundviklig kunde man i Kreml med tillförsikt se tiden an.

En kontinuerlig sovjetisk politisk och ibland militär offensiv således, men inga äventyr. Men denna analys i bakhuvudet fanns ingen anledning för västmakterna att förtvivla. Det fanns emellertid inga skäl att ge sig in i olika samarbetsprojekt med Moskva som förespeglat Roosevelt. FN skulle Moskva endast betrakta som ett instrument för att främja snäva sovjetiska intressen. Den amerikanska politiken borde rikta in sig på vaksam ”containment”(tillbakahållande) gentemot Sovjet. Genom en lika vaksam tillämpning av ”counterforce” skulle detta tillbakahållande på sikt leda till att Sovjetregimen föll sönder.

Detta resonemang blev vad som sedan under det kalla kriget kom att kallas ”the policy of containment”. Denna kom till Kennans irritation att tolkas så att tyngdpunkten i den amerikanska politiken borde bli på det militära fältet och uppbyggandet av det västliga allianssystemet som 1949 blev Nato. Författaren hade i telegrammet och dess uppföljare, X-artikeln, betonat vikten av att de västliga samhällena borde stärka sin motståndskraft mot kommunismen. På så sätt skulle man på sikt stoppa denna läras lockelser. Kennan motsatte sig bildandet av Nato. Han ville i stället att USA skulle utfärda bilaterala garantier till de västeuropeiska staterna. I sina memoarer medger George Kennan dock att hans sätt att uttrycka sig lånade sig till missförstånd.

Men med Kennans ”containment”-politik som inspiration gick Trumanadministrationen vidare med Nato. Året därpå, 1950, skulle hans gode vän, trätobroder och efterträdare som chef för State Departments planeringsavdelning, Paul Nitze, för det nationella säkerhetsrådet (NSC) sätta samman det dokument, NSC-68, som skulle förorda en rejäl amerikansk militär upprustning. Då insåg Kennan att det var dags att lämna utrikestjänsten. President Kennedy ville gärna efter sitt tillträde ha honom åter i diplomatisk tjänst och utnämnde honom till ambassadör i Belgrad, då en mycket viktig post. Kennan etablerade sig snabbt i Jugoslavien men tyckte sig inte få gehör för sina förslag att främja förbindelserna med Tito och säkra hans oberoende gentemot Moskva. Efter ett par år på posten lämnade han ånyo utrikesdepartementet. Hans självmedvetenhet och ovilja att kompromissa stod på nytt i vägen för en framgångsrik diplomatverksamhet.

Hur skall man då 75 år efteråt se på det långa telegrammet och dess betydelse för det kalla kriget? Det kan knappast ifrågasättas att detta och X-artikeln spelat en avgörande roll för innehållet i den amerikanska efterkrigspolitiken. George Kennan skulle alltså under resten av sitt liv således hävda att man missförstått det operativa innehållet i telegrammet och att ”containment”- politiken fått en militär accent som han inte avsett. Marshallhjälpen blev givetvis ett viktigt fundament för att rida spärr för de kommunistiska partiernas möjligheter att på laglig väg vinna makten i främst Italien eller Frankrike. Men samtidigt måste ju Kennan, som ju också kände Europa väl från tjänstgöring i Estland, Lettland, Tjeckoslovakien och Tyskland på 1930- och början av 1940-talen, ha varit mycket medveten om den oro för ytterligare sovjetiska framstötar som genererades av Pragkuppen i februari 1948 m m. En fortsatt amerikansk militär närvaro i Västeuropa och ett utbyggt allianssystem blev det naturliga svaret. Uppbyggandet av de västeuropeiska staternas motståndskraft skulle ta tid. De militära åtgärderna kunde genomföras snabbare och skänka visst lugn i de aktuella staterna.

George Kennan ses idag som en grundarna till den s k realistiska skolan i internationell politik. Och därtill en av de mest artikulerade. Hans första bok, ”American Diplomacy 1900-1950” (1951) innehöll ett angrepp mot idealismen i amerikanskt tänkande och blev jämte Hans Morgenthaus ”Politics among Nations” (1948) en de mest lästa texterna i ämnet. Det var föga att förvåna sig över att de båda under Vietnamkriget skulle skarpt kritisera det amerikanska engagemanget till nackdel för USA:s ”verkliga” intressen, som oftast definierades som Västeuropa, Mellanöstern och Nordostasien. Debatten mellan anhängarna av den realistiska skolan och de s k liberala interventionisterna har kontinuerligt pågått ända sedan Kennans första inlägg. Med president Biden och den nye utrikesministern Anthony Blinken förefaller den liberala interventionismen fått företrädare i Vita Huset och State Department. George Kennans röst kommer säkert att fortsätta att genljuda  i Washingtons korridorer. Det finns de som idag, när Kinapolitiken diskuteras, hoppas att det skall komma ett långt telegram från ambassaden i Peking där man redogör för ”the sources of Chinese conduct”.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.
Foto: George F Kennan 1947. Källa: Wikimedia Commons

Mer av samma skribent