I följande inlägg kommer vi att diskutera det fria kriget som begrepp och vad som ligger till grund för att lyckas. Det fria kriget omfattar i stora drag avskurna förband på djupet som övergår till att på eget initiativ störa motståndaren. I anslutning till begreppet finns “fortsatt motstånd”, vilket dock kommer att avgränsas bort i detta inlägg.

Det fria kriget beskrivs i Försvarsmaktens Arméreglemente Taktik som när avskurna förband, utan kontakt med sin högre chef och som inte längre kan lösa sin ordinarie uppgift övergår till störstrid på motståndarens djup där förbandet befinner sig. Vidare beskrivs att störstriden genomförs i mindre enheter med en låg grad av risktagning i områden som är bebyggd, betäckt och starkt kuperad terräng med resurser som tagits från motståndaren. Målvalet för striden är bland annat motståndarens chefer, ledningsförmåga, indirekta bekämpning och logistik.

AR Taktik definierar inte det högre syftet med det fria kriget utan är mer normativ i sin formulering. Om de avskurna förbanden fortsätter striden tvingas motståndaren att ta hänsyn till dessa. Motståndaren måste då antingen genom risktagning ignorera de avskurna förbanden, kraftsplittra för att kunna bevaka viktiga punkter eller avdela förband för att skydda sig. Detta kan leda till kulmination i motståndarens offensiva kraft och därmed kan kriget dra ut på tiden. Desto längre krigföringen fortsätter, desto mer tid skapas för manövrar och politiska beslut. Syftet med fria kriget som det beskrivs i AR Taktik är således mer ett taktiskt syfte kopplat mot motståndarens vilja att slåss – motståndaren ska hela tiden känna sig hotad. Det fria kriget ger även andra effekter på en angripare och ger möjligheter på andra nivåer. Det fria kriget understödjer sammantaget den militärstrategiska och operativa nivån genom att ta tid och kraft från en motståndare.

Tidsaspekten skulle kunna gynna ett litet land som Sverige genom att den starke aktören har en tendens till övertro på förmågan att snabbt uppnå sina militära eller politiska mål samt vill i det längsta minimera kostnaderna. Vid en utebliven snabb seger ökar de moraliska och fysiska kostnaderna för en angripare. Detta framhävs av bland annat Arreguin-Toft i teorierna om hur svaga aktörer vinner krig.

För att belysa denna tidsaspekt kan man studera anfallet mot Norge den 9 april 1940. I inledningen av stridigheterna finns det några exempel där olika agerande hade kunnat ändra det taktiska utfallet av det tyska överraskningsanfallet.

Oscarsborgs sänkning av Blücher i Oslofjorden skapade tid för statsledningen att evakuera från Oslo. Detta gav tid till att förstå att ett anfall var på gång och ledde till att den strategiska nivån inte blev tillfångatagen och därmed kunde fortsätta motståndet. Men genom att fortet redan senare samma dag kapitulerade kunde de ganska svaga fallskärmsförbanden förstärkas från havet och detta medförde att mobiliseringen i Osloområdet inte kunde genomföras ostört och styrkeförhållandena ändrades. Här hade de norska styrkeförhållandena antagligen kunnat förbättras om fortet hållit ut ytterligare. Man skulle kunna argumentera för att ett fort som gör motstånd inte är fria kriget, men det var ett fort som utan order gjorde motstånd och det skapade tid för statsledningen. Med ytterligare motstånd hade det kanske förbättrat styrkeförhållanden för norrmännen i Osloområdet.

Den strategiska nyttan av att förband genomför fria kriget bygger på hur förbanden som är avskurna uppträder på den taktiska och stridstekniska nivån.

Fria kriget kan anses ligga mellan manöver- och gerillakrigföring. Kortfattat syftar båda typerna av krigföring att verka mot motståndarens svaga delar och kompensera för underlägsenhet i personal eller materiel. Den logiska slutsatsen är att detta även gäller i det fria kriget. Till en operationalisering av vad som är framgångsrikt, är indirekt metod gemensamt mellan teoriområdena. Den svage ska ta initiativet och utnyttja underrättelser samt rörlighet för att kunna slå där motståndaren är som svagast. Klassiskt svensk stridsteknik för detta är eldöverfall med och utan minor.

Den svenske officeren Gösta Benckert, som anslutit till de norska styrkorna mer eller mindre direkt efter hans hemkomst som finlandsfrivillig, ledde förband i södra Norge. I det som skrivits om hans bedrifter i Norge, förmedlas bilden av en officer som använder indirekt metod och använder eldöverfall när möjligheterna att verka reguljärt blev omöjliga. Det som ofta saknas i det skrivna är analysen hur motståndaren påverkas av förband som bedriver det fria kriget. Att tyskarna påstås ha satt in en bataljon mot Benckers plutonsstyrka antyder att den var besvärlig för deras krigföring. Studier av effekterna när förband i Sovjetunionen,  bedrev fria kriget under inledning av Barbarossa, visar att det som framförallt påverkade tyskarna var sabotage mot järnvägar. Sabotagen påverkade försörjningen och tvingade tyskarna att avdela säkerhetsstyrkor från frontförbanden. Sammanfattningsvis medförde effekterna av de sovjetiska partisanaktiviteterna under operation Barbarossa påverkan på de tyska styrkornas framryckning.

Den hänvisning i AR Taktik som finns till gynnsam terräng och användande av motståndarens resurser kan sammanfattas som anpassning eller det moderna uttrycket – flexibilitet. Det är en anpassning utifrån rådande situation. Utöver det som framförs i AR Taktik behöver anpassningen även vara avseende ledning och stridstekniska metoder då avskurna förband inte har tillgång till det övriga systemet som de normalt är dimensionerade att verka i.

Under striderna i södra Norge 1940 hade den norska militärledningen i praktiken mycket begränsade möjligheter att styra styrkorna, förutom norr om Oslo mot Sør-Trøndelag. I striderna hade norrmännen stora fördelar av terrängen men då de inte hade order mer än till deras förstahandsuppgift gav de flesta förbanden efterhand upp. Särskilt efter att de nåddes av beskedet att britterna blev evakuerade från södra Norge. Här missade norrmännen möjligheten att fortsätta kampen och binda styrkor i södra Norge och ytterligare försena den tyska planen. Den tyska utvärderingen av striderna i Norge gav vid handen att de norska soldaterna var  duktiga skyttar och skidåkare som kunde försvara sig segt i små grupper men inte anfalla  i större förband. I beskrivningarna av striderna är det ofta norska förband som försvarar vägar eller broar där tyskarna anfaller. Tänk om norrmännen hade väntat på att de tyska tätstridsvagnarna åkt förbi och verkat mot underhållet istället? Särskilt eftersom den norska pansarvärnsförmågan var minst sagt undermålig.

Genom att inte ge upp striden, utsätter man motståndaren för ett taktiskt dilemma med ett konstant hot på djupet, oavsett var det uppstår. Då kan tid skapas för den egna strategiska nivån genom motståndarens kraftsplittring eller kulmination. Indirekt metod ska användas för att kompensera för asymmetrin i styrkeförhållandena. Att slå mot identifierade svaga delar och kommunikationer skapar möjligheter till att nå lokal överlägsenhet. Dessa svaga delar påverkar motståndarens förmåga till krigföring och det är det som tvingar motståndaren att hantera hotet på djupet. Därmed kan tid tas från motståndarnas tidslinjal och tillföras den egna.

Tidlöst är att alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska. I framtidens armé behöver alla utbildas i att fortsätta strida även om systemet runt omkring kan vara kraftigt påverkat. Fortsatt strid ger tid till alla de egna nivåerna och tar tiden från motståndaren som vill använda denna för att nå sina uppsatta mål i strid.

Det är således av vikt att de prestationsövningar som brukar innefattas i den grundläggande officersutbildningen inte bara riktas mot fysiskt stridsvärde utan, likt för många officerare i efterkrigsgenerationerna, också genomförs med fria kriget som ramverk. Eldöverfall, sprängtjänst, stridsvärde och överlevnad är viktiga ingredienser i officersutbildningen för att ge kunskaper till de officerare som ska leda de avskurna förbanden. Värnpliktsutbildningen behöver innehålla liknande moment oavsett vilket vapen- eller truppslag soldaten är tänkt att utbildas mot.

Vi menar utifrån ovan även att det fria kriget är en viktig del i krigföringen och är i sig en del av svensk tröskelförmåga. Den nu gällande militärstrategiska doktrinen menar att vi ska undvika att förlora och vinna med stöd av andra. Första steget i undvika att förlora – är att inte ge upp. Om vi inte ger upp ser vi till att tiden tas från motståndarens tidplan och ges till oss själva samt de som kommer och hjälper oss.

Författarna är jägarbataljonchef vid Norrlands dragonregemente K 4 respektive ställföreträdande avdelningschef vid Högkvarteret.
Foto: Antonia Sehlstedt, Försvarsmakten.

Rekommenderad litteratur

  • Försvarsmakten, Arméreglemente Taktik, (Försvarsmakten: Stockholm, 2013).
  • Arreguín-Toft, Ivan. How the Weak Win Wars; A theory of Asymmetric Conflict. (Cambridge University Press, New York, 2005).
  • Tamelander, Michael och Zetterling, Niklas, Den nionde april, (Historiska media, Falun, 2000)