Klimatförändringar, stormaktskonkurrens, rubbningar i världsekonomin, upprustning och ett ökat antal regionala krig skapar global instabilitet och riskerar totala och partiella systemkollapser. Den regelbaserade världsordningen försvagas. Den globala maktbalansen rubbas.
Sverige står fortsatt inför allomfattande hot och säkerhetspolitiska utmaningar som i viktiga avseenden är tidskritiska. Sveriges läge i norra Europa skapar höga förväntningar från andra medlemmar i EU och Nato. Sverige väntas ta en regionalt ledande roll i försvars- och säkerhetspolitiken. Inom Nato är förväntningarna höga, beroende på vår geografiska storlek, ekonomi och industriella kapacitet. I enlighet med Natos mål kommer totalförsvarets andel av BNP att öka till 5%.
De geostrategiska osäkerheterna med närheten till Arktis och det ryska kärnlandet innebär nya utmaningar och kräver svåra avvägningar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Då vi nu är en integrerad del av både EU och NATO krävs också ett vidare perspektiv, än den tidigare fokuseringen på vårt närområde.
Utvecklingen i de olika världsdelarna påverkar starkt varandra. Utvecklingen i Arktis, det Indopacifiska området, Mellanöstern och Afrika påverkar direkt handel och ekonomi i Västeuropa. Säkerhetspolitisk instabilitet, kampen mellan stormaktsblock och regionala krig får direkta konsekvenser för oss. Det säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen är bara en del av en global maktkamp som pågår här och nu.
Ryssland ser de västerländska demokratierna som sin huvudmotståndare. Därför utgör Ryssland ett militärt hot mot Natos säkerhet och mot fred och stabilitet i det euroatlantiska området[1]. Även om Ryssland försvagas kommer landet ändå att utgöra ett tillräckligt stort militärt hot mot Norden och Baltikum.
Ryssland rustar i väster
Samtidigt som Ryssland för krig i Ukraina, förbereder landet en omfattande reform av de väpnade styrkorna. Målsättningen är att utöka med 350 000 till 1,5 miljoner soldater och därmed kunna organisera nya förband och ledningsstrukturer. Styrketillväxten sker främst inom armén.
I Leningrads- och Moskvas militärområde bedöms 2030 att en till två fristående armékårer och fem arméer vara utgångsgrupperade. Detta styrkeförhållande på marken bedöms vara tillräckligt för att genomföra en markoffensiv mot de baltiska länderna. Detta under förutsättning att stora styrkor inte är bundna i Ukraina.
Den ryska Norra marinen och Östersjömarinen är intakt. Marinens stridsfartyg är bestyckade med olika typer av långräckviddiga vapensystem för bekämpning i alla arenor. Vissa kan nå sina mål på hundratals mil bort. Ryssland bedöms fortsatt utveckla sin undervattensförmåga med olika typer av sensorer, drönare och torpeder. Specialförband för marina uppdrag är enligt uppgift intakta och operativa.
Det ryska flygvapnet har i Ukraina visat brister på förmågan att skapa eget luftherravälde. De ryska sjö- och markbaserade luftvärnssystemen är många och av varierande slag. I luftkriget mellan Israel och Iran har de ryska luftvärnssystemen visat på brister, eftersom det israeliska flygvapnet på kort tid och till begränsade förluster kunnat upprätta totalt luftherravälde i regionen. Mot Ukraina visar ryssarna på en drastisk ökad förmåga att genomföra långräckviddig bekämpning mot civila mål med robotar och drönare av olika slag.
Vad gäller markstriden har Ryssland visat brister då det gäller att genomföra fullskalig manöverkrigföring. Bland annat beror det på brister i samordning av olika vapensystem på marken samt brister i samordningen mellan mark- och flygsystem. Ledningssystemen har troligen också fallerat i förmåga. De ryska stridsfordonsystemen har visat sig kvalitetsmässigt underlägsna de västerländska, avseende såväl skydd, eldkraft som rörlighet. I stället har frontlinjerna stelnat och ett ställningskrig har utvecklats. Det har i sin tur inneburit att nya vapensystem har utvecklats i form av olika typer av taktiska drönare som uppträder självständigt eller i svärmar flera mil från konfrontationslinjen mellan de stridande. Vidare är den elektroniska störningen kompakt längs hela frontlinjen. Ryska försök till genombrottsanfall genomförs som massanfall i vågor med stora personalförluster som följd.
Nato Summit
Vid Nato Summit i Haag 24 och 25 juni i år beslutades att senast 2035 ska 3,5% av respektive nations BNP avdelas för militära satsningar och ytterligare 1,5% till infrastruktursatsningar, försörjningsberedskap och civilt försvar. Med dessa satsningar bedöms att de nya regionala försvarsplanerna kan effektueras, under förutsättning att USA fortsatt avdelar väsentlig militär styrka för Europas försvar.
Vilka intentioner bedöms Ryssland och Putin ha förutom att vinna kriget i Ukraina? Natos generalsekreterare Mark Rutter uttalade nyligen att Ryssland kan inleda en militär operation mot ett Nato-land inom de närmaste fem åren. Flera underrättelsetjänster och militära chefer inom alliansen instämmer. Det ryska hotet mot Nato bidrar till att iscensätta den största europeiska upprustningen sedan kalla krigets slut. Men enbart ökade försvarsutgifter kommer inte att lösa hotet från Ryssland. Alliansens medlemmar måste också övertyga Ryssland om att de har den politiska viljan att försvara sig, samtidigt som de snabbt uppgraderar sina respektive försvarsmakter.
Nato operativa förmåga
Flera välrenommerade strategiska institut bedömer att Nato med dagens kapacitet har förmåga att etablera kontroll till sjöss och i luften i ett operationsområde. Däremot måste Nato öka sin kapacitet och förmåga att mobilisera och sätta in kraftfulla markstyrkor. För det krävs tillräckligt stora förbandsvolymer som kan genomföra högintensiva markoperationer. I Västeuropa saknas ett tiotal armédivisioner och därtill fyra till fem armékårsstaber[2]. I Västeuropa saknas inte bara manöverbataljoner utan en stor mängd kvalificerade understöds- och bekämpningsförband. En annan identifierad sårbarhet är luftförsvarsförmågan över det västeuropeiska territoriet. Ryssland har i dag förmåga att bekämpa de flesta större städer i Västeuropa med konventionella robotar och drönare. Uthålligheten i form av tillräcklig vapen- och ammunitionsproduktion är också en identifierad brist.
Rysk hybridkrigföring
För att Ryssland ska vinna på marken krävs eget luftherravälde. Till sjöss krävs att de ryska atomubåtarna kan utgångsgrupperats och hota med sin andraslagsförmåga. Vidare krävs att den ryska Östersjömarinen kan skapa kontroll över Östersjön och dess utlopp. Om det råder osäkerhet från rysk sida att detta inte kan uppfyllas, vad kan då Ryssland göra i stället för att uppnå sina syften?
Från ett ryskt perspektiv kan den rådande osäkra säkerhetspolitiska situationen uppfattas som exceptionellt gynnsam, eftersom det finns utrymme att nå framgång med hybrida metoder. Det kan ifrågasättas om Trump-administrationen har en genuin vilja att utan förbehåll försvara sina Nato-allierade i Europa. Även om alliansen ökar sina försvarsutgifter, saknas fortfarande en känsla av brådska i processen. Budgetmålen ska vara uppnådda först 2035. Under den tiden går det att påverka väljarna och den politiska viljan bland européerna till rysk fördel. Vidare finns andra närliggande konflikter som kräver uppmärksamhet och stör ut det ryska hotet, Mellanöstern som ett exempel. Ett annat närliggande problem är det uppseglande tullkriget mellan USA och EU, vilket kan skapa djupa sprickor i det transatlantiska samarbetet. De inrikespolitiska spänningarna som råder i flera allierade länder möjliggör för Ryssland att påverka samhällsklimatet genom att understödja politiska ytterligheter och därmed skapa splittring.
Ryssland kan välja mellan en rad alternativ som inte leder till ett fullskaligt krig samtidigt som det tjänar ryska intressen. För närvarande är Rysslands initiala mål att splittra alliansen för att på sikt få den att bryta samman. Samma gäller troligen även EU. Detta kan uppnås genom att dra nytta av alliansmedlemmarnas ovilja att riskera ett öppet krig med Ryssland, och genom att dra nytta av alliansens långsamma upprustning av sin gemensamma militära förmåga. En splittrad uppfattning och minskat stöd från EU till Ukraina ligger också högt på agendan.
Alliansländerna måste därför vara beredd på att i närtid försvara sig mot en eskalerad hybridkrigföring, inklusive cyberattacker, informationsoffensiver, sabotageoperationer (på land och till havs) och ävenledes riktade mord m m[3].
Hur bör alliansen agera
Västeuropas strategiska intresse är att Ryssland inte får vinna kriget i Ukraina, även om det kommer att kosta ekonomiskt och kräva stora resurser. Om Ryssland vinner ökar sannolikheten för fortsatt rysk expansion i Europa.
I det västeuropeiska samhället måste det politiska klimatet bli mindre ideologiskt och fragmenterat. Det krävs mer realpolitik över partigränserna, det demokratiska samhället måste enas och sluta sig samman i frågor som berör självständighet, frihet och demokrati.
Den militära upprustningen måste kunna öka i snabbare takt. Förband måste snabbt kunna mobiliseras och sättas in i de farligaste riktningarna för ett ryskt överraskande anfall. Enligt studier som Randinstitutet presenterat krävs till exempel att ytterligare 7 brigader tillförs till de baltiska staterna för att minska risken för att ett ryskt markanfall ska lyckas. Det innebär i sin tur att tillräckligt stora flyg- och sjöstyrkor kan avdelas för att understödja en allierad avvärjning på de baltiska nationernas territorium. I detta sammanhang måste den ryska A2/AD förmågan direkt angripas och slås ut.
Frågan är – hur skapas dessa resurser och förmågor i realiteten. För om resurserna inte finns kommer viljan radikalt minska att försvara de baltiska nationerna när det verkligen gäller. Det finns historiska erfarenheter som pekar i den riktningen. Under andra världskriget tvingades Storbritannien och Frankrike dra sig ur Nordnorge 1940. Ett år senare tvingades Storbritannien göra samma sak en gång till och evakuera sina styrkor vid Dunkirk. Detta berodde på att försvaret var dåligt förberett och den tyska viljan och styrkeöverlägsenheten var för stor. Det behöver inte upprepas en gång till, men då måste det ageras här och nu!
Sveriges strategiska intressen
Det bör ligga i Sveriges intressen att västorienterade länder skapar en adekvat militär kapacitet i Arktisområdet. Det innebär en fortsatt amerikansk militär närvaro i regionen som gynnar de nordiska länderna och binder ryska resurser till det området.
Det bör också ligga i Sveriges intresse att samla de allierade Östersjönationerna och driva och bygga upp avskräckningsförmågan med befintliga resurser och efterhand komplettera och förstärka när nya förband och vapensystem kan tillföras till Finland och Baltikum. Det så kallade NB 8[4] initiativet bör konkretiseras och formaliseras och även inkludera Tyskland som är en strandstat i Östersjön. Nato Forward Land Forces längs gränsen till Ryssland måste tillföras fler resurser i form av direkt gripbara manöverförband och långräckviddiga vapensystem mot mark- och luft- mål.
Fortsatt driva det gemensamma allierade stödet till det ukrainska försvaret. Det binder Ryssland militärt och ekonomiskt. Driva behovet av fortsatta ekonomiska sanktioner mot Ryssland och i samband med detta driva frågan kring reducerad rysk råvaruexport.
Anskaffa vapensystem som snabbt möjliggör bekämpning av mål på ryskt territorium. Ett anfall från Ryssland ska innebära att Ryssland själv blir drabbat. Strategiska och operativa mål ska direkt bekämpas. Vetskapen om detta har en avhållande effekt och binder ryska resurser i sekundära riktningar.
Tillse ett de allierade sjöstyrkorna tidigt kan blockera den ryska marinens förmåga att verka i Östersjön samt redan nu försvåra ryska undervattensoperationer.
Driva utvecklingen av samarbetet inom EU och Nato kring den interna säkerheten bland annat bekämpning av fientliga hybridoperationer. Denna typ av dold och vilseledande krigföring tenderar att vara gränslös och kräver gemensamma motåtgärder.
För att den amerikanska administrationen ska ha ett fortsatt intresse att stödja Västeuropa militärt, måste vi sannolikt avdela resurser till andra konfliktområden som ligger närmare de amerikanska strategiska intressesfären. Det innebär ett givande och tagande.
Östersjön kommer att förbli ett utmanande område för oss och Nato under överskådlig framtid. Även om Rysslands förmåga kan vara begränsad och försvagad på grund av kriget mot Ukraina, måste Nato och dess medlemmar bygga en försvarsförmåga som avskräcker Ryssland. Det får inte råda något tvivel om att Nato vill och kan avvärja ett ryskt anfall, även inne på ryskt territorium. Det måste också visas i ord och handling att alliansens Östersjönationer står enade och fast beslutna att bekämpa en rysk aggression.