av Tommy Jeppsson
Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister Alexander Stubb.
Frågan har tidigare varit uppe i Nordiska Rådet och där tillbakavisats av både den svenska och finska politiska ledningen. Den underbara logiken är således att Finland och Sverige tillsammans inte behöver utreda frågan om ett medlemskap i Nato eftersom båda länderna inte har några planer på att ansluta sig till den västliga alliansen.
Samtidigt ökar i vårt land stödet för medlemskap i Nato vilket borde innebära reducerade risker för en inrikespolitisk Canossavandring. För säkerhets skull ska tilläggas, kanske. Rådande parlamentarisk situation gör sannolikt att frågor som handlar om fördjupat säkerhetssamarbete med andra länder bedöms ha måttlig prioritet. Detta oaktat en ökad spänning i Östersjöregionen samt publiciteten kring de senaste incidenterna till sjöss och i luften och i samband därmed en uppblossad diskussion om bristerna i Försvarsmakten. Något som rimligen borde renderat Bertelmans utredning rollen som startskottet till ett vidare förutsättningslöst arbete med alliansfrågan. Icke så. Samtidigt som frågan kan ställas vilka ytterligare faktorer av betydelse som kan framvaskas av ett ytterligare studium av ämnet.
Det nuvarande försvaret kan försvara en begränsad del av landet under kortare tid. Vilken statsminister skulle i rådande läge prioritera en annan del av landet än huvudstadsregionen med riksstyrelsen, innehållande viktiga produktionsresurser liksom ett betydande befolkningscentra. Alltså ett område av största betydelse för Sveriges fortbestånd som fri nation. För övriga delar av landet återstår då inte mycket av substantiell försvarsförmåga.
En utbyggnad av Försvarsmakten, med markstridskrafter omfattande sex brigader, en i vardera syd, väst, öst och norr samt två i reserv, en allsidigt sammansatt stridsgrupp på Gotland, en förstärkning av luftförsvaret och då främst luftvärnet samt något fler ytstridsfartyg och ubåtar, har överslagsmässigt beräknats kosta cirka 100 miljarder. Vi talar här om ganska modesta volymer som realistiskt sett är en utopi givet konkurrensen med andra samhällsområden, särskilt den sociala välfärdssektorn.
Nordiskt försvarssamarbete som lösning? Geostrategiskt så handlar det om tre småstater, Finland, Norge och Sverige med närhet till stormakten Ryssland. Det är illusoriskt att tro att en tillräckligt existentiell försvarseffekt skulle kunna byggas utifrån ett utgångsläge där två av dessa tre länder, Norge och Sverige, kraftigt minskat sin militära förmåga. Lika illusorisk är tron på att Norge i rådande situation skulle växla ett väletablerat Nato-samarbete mot en nordisk försvarslösning. Den senare får effekt endast inom ramen för ett säkerhetssamarbete som utgår ifrån den atlantiska dimensionen. Och dit är vägen lång.
Ovanstående förslag med sex brigader, stridsgrupp på Gotland mera fartyg mm tycket jag är tillräckligt svar på frågor om hur vårt försvar bör se ut för att vara trovärdigt. Skulle kunna vara ingångsdata för kostnadskalkyler, utbildningsplanering, rekryteringsmål, upphandling/beställningar mm. Jämfört med kapitalförstöringen när vårt tidigare försvar raserades är 100 miljarder ”nålpengar”. Dessutom skapar de sysselsättning i Sverige om det hanteras rätt. När agerar någon i denna riktning? Det har pratats tillräckligt.
”Vilken statsminister skulle i rådande läge prioritera en annan del av landet än huvudstadsregionen med riksstyrelsen, innehållande viktiga produktionsresurser liksom ett betydande befolkningscentra.” Tommy Jeppson
Om jag vore statsminister så skulle jag göra just det, på grund av vår begränsade förmåga. Jag skulle, med en förstärkt budget märk väl, prioritera försvaret av Skåne, Gotland, norra Norrland och Göteborgs hamn. Skåne därför att ett angrepp från öst nästan kräver att man kan kontrollera Öresundsinloppet. Gotland av väl debatterade orsaker. Norra Norrland har viktiga råvaruresurser och metallindustrier samtidigt som det är ett strategiskt mål. Göteborgs hamn och omgivande vatten på grund av mineringsriskerna. Men Stockholm går nog fritt från en troligtvis trots allt begränsad partiell invasion, som är det mest sannolika scenariot.
Samtidigt, med vårt högst begränsade luftvärn, så måste det vara ett självändamål att försvara egna deployerade styrkor och materiel samt militära hamnar/flygfält i den mån dessa används, framför att försvara infrastrukturell industri. Säg att vi hinner föra över luftvärn, soldater och materiel till Gotland vid ett fientligt invasionsföretag. I så fall, i synnerhet med tanke på hur lite infrastruktur det finns på Gotland, så försvarar man helst de delar av vårt försvar som ska kasta ut inkräktaren på marken.
Det gäller faktiskt på fastlandet också, för vi är tvugna att prioritera. Jag tror faktiskt att en fiende skulle vara så pass dynamisk att han ser sin chans att angripa försvaret i övrigt, när luftvärnsförsvaret ägnar sig åt att försvara industrier och befolkningscentra i Sverige.
Med vänlig hälsning Roger Klang
Är som det var kommer det nog inte att bli, intressanta tankar dock. Slutsatsen att det är helt utopiskt att förvänta sex brigader mm. bedömer jag som mest sannolik. ”Vård, skola omsorg” slår allt, inklusive politikernas möjliga önskan att ha ett land att föra sin politik i.
Det stora problemet är att våra möjligheter att söka/få stöd från andra är högst begränsat, EU kommer aldrig att bli en robust säkerhetsstruktur, detta då NATO menar att EU som säkerhetsorganisation skulle splittra och försvaga väst-alliansen. Nordiskt samarbete, vid sidan av en förbättrad samverkan med Finland, är inte heller sannolikt. Norge och Danmark är medlemmar i NATO och kommer inte att vara intresserade av lokala alternativ.
Vi får inte glömma att Sverige har ett historiskt dåligt rykte som partner i säkerhetssammanhang. Speciellt i Norge är man närmast misstänksam mot Sverige vilket vi konkret kan se konsekvenser av i såväl i flyg- lastbils- som artillerifrågorna. (Jag har arbetat som chef i nio år i Norge.)
Så det som återstår är att ”laga efter läget” och utgå från det vi har, täcka omedelbara luckor som bristen på medel och långräckviddigt luftvärn, rörliga sjömålsrobotar, närvaro på Gotland, ökad övningsverksamhet samt inte minst transportinfrastruktur med luftkapacitet att flytta stridsfordon 90, luftvärn och artilleri över landet. Ett alternativ med ex. ny fredslokalisering och kompletta stridsgrupper blir nog för dyrt.
Så naturligtvis upprustning av Hemvärnet med tyngre vapen och ökat ansvar. Det skulle öka såväl stridsförmåga som rekryteringsmöjligheter. Det finns gamla värnpliktiga från alla vapenslag fortfarande.
Min käpphäst, tjänsteplikt i vård, omsorg, katastroftjänst eller försvar. För FM ex. 4 månader rekrytskola för en begränsad del av årsklassen, sedan går en del vidare till yrkesförsvaret, en del till Hemvärnet och så faller en del bort men är ändå utbildad och mobiliseringsbar i viss grad. Hela projektet betalat utanför Försvarsbudgeten som ett led i att minska ungdomsarbetslöshet och öka anställningsbarhet. Alla fyra sektorerna har rekryteringsproblem. Vinst för alla, inte minst politikerna som kan fokusera försvarsbudgeten på nödvändig materielförstärkning.
Per Tengblad