av Tommy Jeppsson

Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister Alexander Stubb.

Frågan har tidigare varit uppe i Nordiska Rådet och där tillbakavisats av både den svenska och finska politiska ledningen. Den underbara logiken är således att Finland och Sverige tillsammans inte behöver utreda frågan om ett medlemskap i Nato eftersom båda länderna inte har några planer på att ansluta sig till den västliga alliansen.

Samtidigt ökar i vårt land stödet för medlemskap i Nato vilket borde innebära reducerade risker för en inrikespolitisk Canossavandring. För säkerhets skull ska tilläggas, kanske. Rådande parlamentarisk situation gör sannolikt att frågor som handlar om fördjupat säkerhetssamarbete med andra länder bedöms ha måttlig prioritet. Detta oaktat en ökad spänning i Östersjöregionen samt publiciteten kring de senaste incidenterna till sjöss och i luften och i samband därmed en uppblossad diskussion om bristerna i Försvarsmakten. Något som rimligen borde renderat Bertelmans utredning rollen som startskottet till ett vidare förutsättningslöst arbete med alliansfrågan. Icke så. Samtidigt som frågan kan ställas vilka ytterligare faktorer av betydelse som kan framvaskas av ett ytterligare studium av ämnet.

Det nuvarande försvaret kan försvara en begränsad del av landet under kortare tid. Vilken statsminister skulle i rådande läge prioritera en annan del av landet än huvudstadsregionen med riksstyrelsen, innehållande viktiga produktionsresurser liksom ett betydande befolkningscentra. Alltså ett område av största betydelse för Sveriges fortbestånd som fri nation. För övriga delar av landet återstår då inte mycket av substantiell försvarsförmåga.
En utbyggnad av Försvarsmakten, med markstridskrafter omfattande sex brigader, en i vardera syd, väst, öst och norr samt två i reserv, en allsidigt sammansatt stridsgrupp på Gotland, en förstärkning av luftförsvaret och då främst luftvärnet samt något fler ytstridsfartyg och ubåtar, har överslagsmässigt beräknats kosta cirka 100 miljarder. Vi talar här om ganska modesta volymer som realistiskt sett är en utopi givet konkurrensen med andra samhällsområden, särskilt den sociala välfärdssektorn.

Nordiskt försvarssamarbete som lösning? Geostrategiskt så handlar det om tre småstater, Finland, Norge och Sverige med närhet till stormakten Ryssland. Det är illusoriskt att tro att en tillräckligt existentiell försvarseffekt skulle kunna byggas utifrån ett utgångsläge där två av dessa tre länder, Norge och Sverige, kraftigt minskat sin militära förmåga. Lika illusorisk är tron på att Norge i rådande situation skulle växla ett väletablerat Nato-samarbete mot en nordisk försvarslösning. Den senare får effekt endast inom ramen för ett säkerhetssamarbete som utgår ifrån den atlantiska dimensionen. Och dit är vägen lång.

Mer av samma författare