Tack, men nej tack.
Det var det vänliga men bestämda svaret på Donald Trumps förslag att de europeiska NATO-allierade skulle skicka ner sina flottstyrkor för att hjälpa USA att öppna Hormuzsundet.
Eller ”allierade”, med citationstecken, som en ilsken Trump skrev på Truth Social när européerna inte nappade på idén.
”De vill att vi ska skydda dem men de vill inte göra något för oss i denna nödens stund!” Deklamerade den amerikanske president, sedvanligt upprört, på sitt sociala medium.
För att strax därefter lika argt meddela att någon hjälp behövde USA faktiskt inte längre, vare sig från européer eller några andra, eftersom Irans militär redan ”decimerats” av amerikanerna.
Och sen kom det vanliga gamla hotet: att det här kommer att stå NATO dyrt.
Det har vi hört förut, närmast till leda.
Att USAs president besitter diplomatiskt sagt rätt luddiga insikter om hur det transatlantiska försvarssamarbetet egentligen fungerar har sannolikt de flesta läsare också noterat, både en och flera gånger.
För det är ju just det som NATO är: ett försvarssamarbete.
De numera 32 allierade – utan citationstecken – har med sina signaturer på Washingtonfördraget förbundit sig att försvara varandra mot yttre hot.
Inte att rycka ut till allehanda militära äventyr som övriga medlemsländer på egen hand ger sig in i, utan att det utgör något större hot mot dem själva eller deras territorium.
Som till exempel det pågående kriget i Iran, som inte på något vis kvalar in på definitionen av en NATO-operation – hur innerligt man än skulle se att mördarregimen i Teheran faller och det iranska folket äntligen återfår sin länge eftertraktade frihet.
Eller för den delen Vietnamkriget, de båda Irakkrigen eller franska operationer i Afrika. För att bara nämna några exempel på enskilt stormaktsagerande som inte haft det minsta med den transatlantiska säkerheten att göra.
Detta är inte och kommer aldrig att bli någon NATO-mission, poängterade den brittiske premiärministern, Keir Starmer om Irankriget.
Han fick medhåll från den tyske försvarsministern, Boris Pistorius, som spydigt frågade vad väl några europeiska fregatter i Hormuzsundet skulle kunna uträtta som den mäktiga amerikanska flottan inte klarar av på egen hand.
Och tillade: detta är inte vårt krig och det är inte vi som har startat det. Med andra ord: detta får ni amerikaner fixa på egen hand (tillsammans med Israel som dagligen tvingas leva med det iranska kärnvapenhotet).
Budskapet hade tydligtvis nått fram till Vita huset, för i en intervju i Financial Times i söndags levererade Trump en ny uppsättning hotelser om européernas ”svek” och konsekvenserna för USAs engagemang i NATO, som Trump nu säger sig ”överväga”.
Senatorn Lindsey Graham – Trumps trogne vapendragare som en gång i tiden var en rakryggad, traditionell republikan – förklarade att han aldrig hade sett presidenten så arg som över de arroganta européernas vägran att bistå USA i Hormuzsundet.
Precis som presidenten ifrågasätter han nu om NATO egentligen har något värde för USA – och det är fler i Senaten som gör det, enligt Graham.
Behovet av en upplysningskampanj om försvarsalliansen NATO verkar med andra ord rätt överhängande i Washington, DC.