Frågor och synpunkter på stam- och klansamhällen har ju blivit mycket aktuella på senare tid och eftersom jag har deltagit i en grupp som sponsrat och besökt skolor i den västra delen av Gambia i ganska många år, så tror jag att det finns synpunkter att förmedla på hur stamsamhällen kan fungera. Afrikanska stammar är mycket utspridda och till och med i det lilla landet Gambia finns det tre fast boende stammar som är representerade, men också en boskapsdrivande halvnomadisk stam, som mera följer betestillgången för sina kor.

Då man ska göra åtgärder eller insatser i det subsahariska Afrika bör man som en förberedelse inleda med att studera den traditionella afrikanska samhällsstrukturen och hur denna fungerar. Risken är annars påtaglig, att vi betraktar de afrikanska samhällsbildningarna med västerländska värderingar som grund och enbart ur ett västerländskt perspektiv. Om vi gör så kommer vi dessvärre lätt fel i våra överväganden och åtgärder, vilket i värsta fall faktiskt kan åstadkomma en förvärrad situation i stället för den förbättring som man trodde sig verka för. Det betyder förstås inte att den traditionella afrikanska samhällssynen alltid är grundläggande eller styrande i alla afrikanska konflikter. Det betyder snarare att stamsamhällets grunder bör prövas om de till del eller helt är giltiga för den aktuella bedömningen.

Det traditionella afrikanska samhällets grund är alltså stammarna och klanerna, som stammen oftast är uppdelad i. Det betyder att människornas trygghet och därmed deras lojalitet i främsta rummet riktas mot klanen eller byn som styrs av en klanledande byhövding. Det är alltså inte ”samhället” i västerländsk mening, som står för individernas säkerhet och lojalitet, vilket alltid bör beaktas i alla kontakter även med nutida afrikaner. Det är förvånande ofta som hövdingen personligen äger klanens samtliga tillgångar, inte bara pengar utan också marken som man odlar. Det betyder att det är han som beslutar om byns tillgångar och att enskilda familjer eller klanmedlemmar oftast inte äger något av större värde, utan står i ett tydligt beroendeförhållande till hövdingen. Det betyder också att enskilda klanmedlemmar många gånger är undergivna sin hövding på ett sätt som är förståeligt från den grundsatsen, men verkar ganska svårbegripligt för en västerlänning. Det traditionella afrikanska stamsamhället finns förvånansvärt ofta kvar som en del i den afrikanska tankevärlden, trots att det numera existerar stater som till det yttre kan likna västerländska s k ”Westfaliska” statsbildningar. Den skenbara likheten kan lätt lura en icke insatt bedömare, vilket ibland kan leda helt fel. Många år av s k u-landshjälp erbjuder härvid ett rikt fält att studera.

Det är viktigt att konstatera att ett stam- eller klansamhälle ofta innehåller konflikter på olika nivåer. Motsättningen till andra stammar är ju på sitt sätt den drivande kraften för stammens eller klanens sammanhållning. Utan fiender, motståndare eller andra stammar kan det till och med vara svårt för en hövding att hålla samman sin stam eller klanen. I värsta fall kan betydande svårigheter uppstå för stammen eller klanen, vilket i sin tur kan innebära att enskilda klanmedlemmar uppfattar sig stå inför en betydande risk. En annan och mycket primitiv följda av stamsystemet kan vara att segrande stamkrigare utsätter kvinnor från besegrade stammar för mer eller mindre systematiska våldtäkter.

En mera märklig ingrediens i stamsystemet är att det är underförstått att vissa stammar klassas som förnämligare eller mera betydelsefulla än andra. Att ett sådant synsätt alltid finns i den stammen som anses vara överlägsen är kanske inte så egendomligt, men att stammedlemmar från de lägre stammarna godtar detta utan protest är kanske mera förvånande. Under en äldre epok, före kolonialismen, förekom det på den afrikanska kontinenten tidvis stora men löst sammansatta riken eller kungadömen, som till del grundades på språklig gemenskap, Wolof eller Jolofriket är ett exempel på detta och wolof talas även idag på många håll i Västafrika. Man ska då samtidigt observera, att de olika språken inte talas inom sammanhållna geografiska entiteter, utan de är spridda över stora områden och blandade med andra språk och språkgrupper. Vissa folkslag som exempelvis fulani är dessutom nomadiska eller halvnomadiska, vilket ytterligare komplicerar den redan splittrade etniska bilden och gör att stamkonflikter praktisk taget alltid finns. Som en parentes kan nämnas att fulanifolket omfattar mer är 10 miljoner människor och finns i hela Västafrika bort till Sudan och har en gång i tiden också bildat ett kungarike.

I den mera moderna världen styrs de nu etablerade staterna i Afrika i betydande utsträckning på det traditionella sättet, även om man mer eller mindre framgångsrikt försöker upprätthålla en västerländsk demokratisk profil utåt. Statens politiska ledning består därför i allt väsentligt fortfarande av representanter för samma stam eller stamgrupp. Den valda politiska ledningen eller presidenten utser sina stamfränder till ansvarsfulla och inkomstbringande befattningar samtidigt som konkurrerande stammars företrädare anklagar regimen för vanstyre och korruption. Det är samtidigt viktigt för alla hövdingar att upprätthålla kontakter utåt och även med andra länder och med andra länders företrädare. Hövdingens mål med sådana kontakter är praktiskt taget alltid att kunna berika sig och sin klan. Det handlar mycket sällan om någon utveckling för samhället, även om man vid förberedande förhandlingar kan påskina detta. Man ska då särskilt lägga märke till att denna form av korruption kan framstå som rimlig från ett mera västerländskt perspektiv och anses ofta som en helt normal och rimlig del i det afrikanska samhället. För västerlänningar kan det arrangeras tillställningar och uppvisningar som visar att samhället utvecklas och att alla får del av utvecklingen, men under ytan visar det sig var just uppvisningar.

Eftersom stamsamhället bygger på motsättningar till andra stammar eller klaner, ligger alltid risken för en eskalering nära. Frågan är närmast hur man kan skaffa sig stöd utifrån och från andra stater. En eventuell tillgång på relativt lätt utvunna naturrikedomar i form av guld, ädelstenar eller olja, kan därför försvåra mera fredliga uppgörelser. Det har även förekommit att någon afrikansk ledare har uttalat sitt stöd för Fidel Castro, vilket förstås resulterat i att kubanska styrkor baserats i landet.

Då en stamhövding söker stöd utifrån kan det vara en förenklande åtgärd om man kan identifiera sina stamfiender på ett negativt sätt och som kan verka intressant för tilltänkta partners eller stödstaters företrädare. Om man således försöker skaffa stöd av européer eller andra västliga företrädare kan förstås motståndarna anklagas för att vara muslimska fundamentalister eller bakåtsträvare, vilket en bedömare med en mera västeuropeisk bakgrund kanske kan hålla med om. Om man å andra sida vill skaffa pengar och understöd från Orienten och arabvärlden, så kan samma motståndare i stället anklagas för att driva en anti-muslimsk eller kristen verksamhet. Det är alltså samma motståndare som kan beskrivas på så diametralt olika sätt. Beskrivningarna görs alltså med hänsyn till den man vill liera sig med och oftast har det inte den religiösa bakgrund som man använder sig av och som man använder för att förenklat förklara motsättningarna innebörd för utomstående. Sanningen är väl närmast att det är stammen eller klanen som har betydelse och det kan vara svårare att förelägga exempelvis västerlänningar. Då använder man sig av en omskrivning i religiösa termer och stammen eller klanen anses oftast ha en gemensam religion, även om det i verkligheten nästan alltid finns bakomliggande mera animistiska naturreligioner som under ytan präglar lokalsamhället.

En tydlig slutsats är alltså, att då man överväger någon form av insats på den afrikanska kontinenten, bör alla lokala stammar finnas med och delta i samarbetet, speciellt i fredsbevarande operationer. Inför en planerad insats bör därför en grundläggande etnisk studie utarbetas och där de olika stammarna huvudområden och utbredning kan specificeras geografiskt och inflytandemässigt.

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Foto: shutterstock.com

Mer av samma författare