Debattens vågor går fortfarande heta efter SvD-artikeln om de ryska bombflygplanen. Spektrat innehåller allt från satir av tvivelaktig kvalitet, obekräftade rykten och politiska utspel till mer principiellt intressanta och kvalitativa alster som PJ Anders Linders krönika i dagens SvD.
Med titeln ”Håll tyst, vår beredskap är god” får sig regeringens försvarspolitik en rejäl sågning. Han uppehåller sig också kring det han uppfattar som politiska signaler att kväsa debatten kring försvarspolitiken. I princip har han alldeles rätt. Försvaret och dess förmåga skall debatteras, helst högljutt. Men all information kan inte delas, eftersom en del är sekretessbelagd. Ju mer detaljrik, framåtriktad och kopplad till beredskap och uthållighet, desto mer sannolikt att uppgifterna är sekretessbelagda. Det vi ser är en avvägning mellan det offentliga och det hemliga som sällan låtit sig göras.
Journalistikens roll i samhället är att rapportera och kritiskt granska företeelser och människor/organisationer. Ju större makt, desto mer ingående granskning. Uppdraget är glasklart och måste respekteras. De bästa reportrarnas arbete kan man till och med beundra. För dess saklighet och förmåga att få källor att berätta om sådant som få vet.
På samma sätt måste man respektera det arbete som handlar om att skydda information om känsliga områden i exempelvis vår beredskap, men det kunde ju lika gärna gälla förhållanden vid Riksbanken eller andra tyngdpunktcentra i samhället. Här krockar journalistikens krav/önskan på detaljer för att kunna konkretisera, levandegöra och uppnå trovärdighet med exempelvis Försvarsmaktens behov att inte avslöja huruvida en elektronisk störning fick någon effekt eller inte.
Om det skulle vara så att vår underrättelsetjänst på något sätt tagit reda på om man övade ett kryssningsrobotsanfall mot svenska mål, så får en säkerhetstjänst en startpunkt och kan börja kartlägga hur i hela världen Sverige fått reda på detta. Radiokommunikation på egen sida som man trodde var krypterad?
Eller ännu värre, säkerhetstjänsten var någon på spåren och spred ut i en minimal krets att man skulle öva just detta. Besättningarna i flygplanen visste ingenting, utan gjorde bara en flygning för att anfalla mål i den egna övningen i LADOGA-13, medan säkerhetstjänsten övervakade de fyra personer som mottagit den planterade, falska informationen.
Det är detta man som uppgiftslämnare bör betänka när man överväger att lämna ut initierad information. Det är rätt och riktigt att svara på reportrars frågor så gott man kan. Att avslöja missförhållanden eller icke-funktionalitet kan också vara på sin plats, om inget annat hjälper. Här skulle jag vilja påstå att integriteten i motivet är en viktig faktor i beslutet. Varför vill jag som enskild lämna ut känslig information? För att jag är ilsken och det känns bra, eller för att jag tycker att någon gjort ett upprörande fel eller för att upplysa allmänheten om generella förhållanden som beredskap i stort. Det finns inget svart eller vitt, utan bara omdöme.
Tyvärr riskerar en del av diskussionerna att öka misstron emllan den politiska nivån och försvaret, och därmed bli kontraproduktiva. Det gäller att vara noggrann i sina formuleringar, på bägge sidor. Så gör jag exemplevis en distinktion mellan ordföranden i Försvarsberedningens, Cecilia Widegren, uttalande:
”Jag måste säga att jag förväntar mig en större respekt inte minst av Försvarsmakten kopplat till den sekretessbelagda information som kommer ut.”
jämfört med försvarsministerns:
”Jag tycker inte att de här uppgifterna ska debatteras offentligt.”
I det första fallet starka ord, eftersom myndigheten med nästintill 100 %-ig säkerhet inte läckt ut denna information. Karin Enströms citat syftar däremot på något tidigare i TT-intervjun:
”Detaljer i vår försvarsförmåga och detaljer om exakt hur vår beredskap är utformad är något som inte ska talas om öppet.”
Försvarsministern menar alltså just specifik information och knyter den inte heller till någon, utan ger uttryck för en önskan som hon delar med Försvarsmaktsledningen. Det kan finnas ytterligare ett skäl till att försvarsministern, som ju sitter med det politiska ansvaret, är orolig. Våra partners kan bli betänksamma hur vi som nation hanterar hemlig, militär information och detta kan påverka deras beredvillghet att dela med sig av deras sekretessbelagda information på hög stabsnivå.
Saker och ting är alltså lite mer komplicerade än vad ögat först ser. Att offentliggöra hemlig information är att balansera på den vassa eggen.
Ake Eckerwall om Den Vassa Eggen:
Alla är eniga om att risken för krig är nästan noll.
Men det behövs bara några ryska plan med kurs mot Sverige för att `särintressena`, som jobbar hårt för : `mer pengar till försvaret` ska dra på hela demagogi- registret.
Har logik blivit totalförbjuden i försvarsdebatten?
Det är knappast någon hemlighet att Backfire med eskort som dyker i riktning sydväst just övar anfall med tung attackrobot. Vilka mål som övningen avser kan alltid diskuteras, men de ligger knappast i Baltikum. Ingen från KGB eller GRU behöver ”plantera” denna insikt i Sverige för att spåra egna läckor — låter en smula fantasifullt. Viktigt för oss att hålla hemligt är beredskapsförband (storlek, becäpning, basering) samt beredskapstider. Att vi har extremt dålig beredskap på hemmafronten är extremt tydligt, utan att någon behöver ”läcka”. Läs f.ö. Johanna Hildebrandt i dagens SvD.