Den amerikanska utrikespolitiken har på senare tid visat tecken på en oroande förskjutning. Istället för att bygga på principer om långsiktigt samarbete och gemensamma värderingar, präglas den alltmer av en transaktionell logik, där allianser och stöd nu ses som förhandlingsbara varor.
Det senaste exemplet på denna trend är USA:s utspel om krav på tillgång till Ukrainas kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller i utbyte mot fortsatt stöd till landet. Hur frågan senare avhandlades i Vita Huset understryker ytterligare USA:s syn på utrikespolitik.
Denna utveckling sker mot bakgrund av ett återupptaget, och sedan december 2024 eskalerande, handelskrig mellan USA och Kina. Som svar på amerikanska exportrestriktioner på såväl halvledare som storskaliga språkmodeller har Kina nu begränsat exportkvoten av kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller som germanium och gallium samt infört ytterligare begränsningar av tungsten, tellurium, vismut och indium. Dessa åtgärder understryker råvarors ökande betydelse som geopolitiska maktmedel, i synnerhet beträffande AI-racet mellan Kina och USA men även för annan teknikutveckling. Exportkontroller av sällsynta mineralresurser har blivit ett centralt kinesiskt handelsvapen i en större kamp om teknologisk och ekonomisk dominans. Det visar att Kina tänker göra sitt yttersta, med strategiskt utvalda punktinsatser, för att besvara det amerikanska agerandet i handelskriget.
USA:s beslut att knyta stödet till Ukraina kring tillgång till kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller bör tolkas i denna kontext. Det är ett irrationellt beteende mot Ukraina på ett hot som kommer från Kina. Det visar tydligt hur geopolitiska spänningar och handelskrig i allra högsta grad är sammankopplade med autokratiska staters illegala anfallskrig. Kina har redan försökt underminera avtalet mellan USA och Ukraina genom att hävda att Ukrainas tillgångar är överdrivna. Detta trots att landet före 2022 var världens femte största producent av gallium och att de har Europas största fyndighet av litium.
Samtidigt går det att förstå vissa av de överväganden som ligger bakom USA:s agerande. Kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller har blivit en strategisk resurs i det globala maktspelet, särskilt i konkurrensen med Kina. USA har under lång tid varit beroende av kinesisk export inom detta område. Det blir därför en säkerhetspolitisk nödvändighet för USA att diversifiera sina försörjningskedjor.
Men frågan kvarstår: till vilket pris? Genom att reducera stödet till Ukraina till en strikt affärsuppgörelse riskerar USA att undergräva förtroendet hos samtliga av sina allierade och partners. Det är också djupt problematiskt för amerikansk diplomati. Istället för att upprätthålla principer om internationellt samarbete och säkerhet, framstår USA:s agerande som opportunistiskt och själviskt. Vilka avtal villkoras härnäst av andra viktiga tillgångar och vad innebär det för Sverige och våra fyndigheter av kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller i Norrland?
För Sverige blir det ytterst en geopolitisk fråga om hur vi hanterar tillgången till våra kritiska råvaror. Det handlar om strategisk säkerhet, där flera myndigheter har en viktig roll. Säkerhetspolisen och Polismyndigheten behöver upprätthålla den fysiska säkerheten och förhindra sabotageförsök, Inspektionen för strategiska produkter (ISP) behöver hantera frågor om etablering och förvärv inom sektorn, medan Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) måste bevaka hur främmande makter försöker påverka narrativen kring våra tillgångar
Avseende USA:s förhållningssättet till Ukraina så är det inte heller första gången som Trumps transaktionella utrikespolitik lyser igenom under hans drygt två månader vid makten. Redan på sin första dag som president signerade Trump två dekret som betonade dessa råvarors strategiska betydelse för USA. Därefter hotade han också att annektera både Grönland och Kanada för att säkra tillgången till deras kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller.
Detta agerande sänder en tydlig signal till omvärlden. Hotet från Kina mot USA prioriteras högre än långsiktiga strategiska åtaganden, gamla allianser och framförallt högre än europeisk säkerhet. USA, tidigare sett som en hörnsten i det västerländska allianssystemet, riskerar genom detta att urholka förtroendet för internationella samarbeten med landet. I detta sammanhang bör det även betonas att Putin och Ryssland nu öppnat upp för ett samarbete med USA beträffande kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller. Detta skulle för bara sex månader sedan ses som fullständigt osannolikt, men nu går det inte att utesluta.
Konsekvenserna av denna transaktionella utrikespolitik sträcker sig långt bortom enskilda bilaterala relationer. Andra länder tvingas nu omvärdera sina strategier i en värld där allianser betraktas som förhandlingsbara tillgångar. Detta riskerar att leda till en mer instabil och oförutsägbar världsordning, där egenintressen dominerar på bekostnad av gemensam säkerhet och långsiktigt samarbete.
Elon Musks uppmaning för två veckor sedan om att USA bör lämna både FN och Nato bör också läsas i denna kontext. Detsamma gäller hans uttalande om att litiumbatterier är den nya oljan. Dessa uttalanden speglar en förändrad geopolitisk verklighet, där kontrollen över kritiska råvaror får allt större betydelse och där internationella allianser ifrågasätts utifrån ett isolationistiskt och transaktionellt perspektiv.
Den avgörande frågan är inte bara vad USA vinner på kort sikt, utan vilket pris det globala samfundet, inklusive USA självt, kommer att få betala för förlusten av förtroende, stabilitet och gemensam säkerhet på lång sikt?