Sveriges Natomedlemskap fyller en lucka. Markstridskrafterna måste fylla nästa.
Det försämrade säkerhetsläget har gett Sverige och Försvarsmakten en ny roll. Under det kalla kriget betraktade Sverige Östersjön som vår front. Försvaret organiserades för att möta och hejda ett angrepp med flyg- och sjöstridskrafter. Med Nato har perspektivet förändrats i grunden. Försvaret av Sverige börjar nu vid alliansens gräns mot Ryssland i Finland och Baltikum.
Som en följd av Rysslands illegala fullskaliga angrepp på Ukraina förstärker Nato sin förmåga till avskräckning och försvar på alliansens östra flank. Strategin har förskjutits, från frontnära enheter som skulle agera som en snubbeltråd för att utlösa förstärkningar till förband som omedelbart kan ta upp striden mot en motståndare. Det innebär en förväntan på medlemsstaterna att bidra med trovärdiga markstridskrafter.
Sverige, som Natos senaste medlem och det största landet i Norden, behöver därför anpassa den militära ambitionen till alliansens krav. Den blocköverskridande överenskommelsen om att höja försvarsutgifterna till 3,5 procent av BNP för det militära och 1,5 procent för det civila försvaret är historisk. Men vi måste använda resurserna rätt. Sverige bidrar redan med avancerade stridsflygplan, moderna korvetter och en stark tradition av motståndskraft. Vi förväntas dock göra mer än att bidra. Vi förväntas ta en ledande roll och tillföra det som verkligen behövs: starka och uthålliga markstridskrafter.
En obalans
Natos doktrin är tydlig: kriget avgörs på marken, eftersom det är där människor lever och territorium kontrolleras. Luft- och sjöstridskrafter bidrar till framgång, men markstridskrafter har den unika förmågan att genom högintensiv och uthållig strid besegra fiendens förband. Ändå dominerar satsningar på stridsflyg och marina system både politiska beslut och det offentliga samtalet. Markstridsförband har inte samma status. Nato behöver emellertid inte fler prestigeprojekt, utan förband som kan ta och försvara terräng. Om vi inte fyller tomrummet riskerar vi att framstå som en potemkinkuliss snarare än en strategisk resurs.
Regeringens försvarsbeslut för 2025–2030 anger att armén ska omfatta fyra brigader till decenniets slut, och en divisionsstab har etablerats. Det är ett framsteg. Men takten är för långsam och ambitionsnivån för låg för att motsvara de krav som ställs i Natos planering och i alliansens doktriner. Nato planerar med divisioner och kårer eftersom det är de som kan samordna striden i flera domäner och leda uthålliga operationer. En brigad försvarar en begränsad yta. Divisionen tillför gemensamma funktioner och luftsamordning, och kårnivån skapar ökad eldkraft och förutsättningar för multidomänoperationer.
Nästa steg för armén
Sverige måste redan nu inleda arbetet med den armé som ska finnas efter 2030. Att vänta innebär att tappa tempo i förmågeutvecklingen. En modern division är mer än brigader; den behöver understöd i form av artilleri, ingenjörer, logistik, luftvärn, telekrig och ledningsresurser för att kunna strida uthålligt. Utöver den division som nu växer fram krävs ytterligare kvalificerade markförband som kan förstärka Natos östra flank, möjliggöra avlösning och reorganisering, utgöra nationell reserv och ge handlingsfrihet för insatser i flera riktningar. Grunden finns redan i våra brigader, som kan bli kärnan i framtida nya divisioner.
Modernisering lika viktig som volym
Samtida krigföring utspelar sig på ett transparent slagfält där sensorer, drönare och långräckviddiga precisionsvapen gör förband ständigt synliga. Erfarenheter från Ukraina visar hur billiga drönare kan slå ut avancerade system för hundratals miljoner. Verkan och överlevnad handlar därför inte enbart om enskilda plattformars eldkraft och skyddsnivå, utan om förmågan att samordna olika system i multidomänoperationer: från stridsvagnar och artilleri till drönarsvärmar, cyberförmågor och elektronisk krigföring.
En balanserad armé måste därför förena kvalitet i form av en mindre andel tunga bemannade system med kvantitet i form av infanteri, sensorer samt förbrukningsbara och återanvändbara obemannade system. På så sätt kan effekten ökas och riskerna spridas.
Ingen plats är fredad
Sveriges geografi gör landet till en naturlig bas för alliansens kraftsamling i norr. Det innebär ett ansvar att hålla transportleder öppna, skydda samhällsviktig infrastruktur och säkra uthållig försörjning. Samtidigt gör det Sverige till ett sannolikt mål för rysk fjärrbekämpning och sabotage. Därför måste hemvärnet kompletteras med territorialförband med förmåga att skydda stora ytor, säkerställa rörlighet och stärka luftförsvar. På så sätt skapas ett multilagrat försvar, där hemvärnet bidrar med lokalkännedom och närvaro, territorialförband och operativa förband tillför rörliga komponenter för regionala behov, och fältarmén utgör den kraft som kan besegra motståndaren.
Ett nordiskt ansvar
Svenska styrkor är unika i Nato. Våra förband kan verka i subarktiska miljöer som få allierade behärskar. De svenska markstridskrafterna är rörliga och uthålliga samt har hög eldkraft, förmågor som är avgörande för försvaret av alliansens långa gräns, från Nordatlanten till Finska viken. Men i Norden saknas idag förutsättningar för samordning på kårnivå. Här finns en möjlighet att tillsammans med Finland och Norge skapa en samnordisk kår med svensk ledning för att säkra den norra flanken. Det skulle inte bara fylla ett tomrum, utan även ge Sverige den ledande roll som motsvarar vår storlek och resurser. Genom värnplikten – där armén utbildar majoriteten – kan vi dessutom skapa långsiktig uthållighet, vilket är en resurs som många allierade saknar.
Ett vägval
Alla domäner behövs. Arméns tillväxt ska ske parallellt med investeringar i luft-, sjö- och cyberdomänerna, liksom i rymden. Men historiskt har markstridskrafterna nedprioriterats, och nu står Sverige inför ett avgörande vägval. Antingen fortsätter vi att fokusera på en obalanserad struktur med för svaga markstridskrafter. Då riskerar vi inte bara att stå utan nödvändig förmåga, utan även att marginaliseras i Natos planering. I praktiken innebär det att vi upplåter ansvaret för vår säkerhet till andra. Eller så väljer vi ledarskap och att skapa trygghet genom att bidra med det som alliansen efterfrågar mest: trovärdiga och uthålliga markstridskrafter, integrerade i ett nordiskt ramverk och anpassade för framtidens transparenta och högteknologiska slagfält.
Resurser tillförs, alliansen har tydliga mål och armén har en plan. Nu krävs politisk handlingskraft för att bygga de markförband som krävs. Då stärker vi inte bara vår säkerhet, utan hela alliansens avskräckning och försvar. Ukrainas kamp påminner oss om att det är på marken vår frihet försvaras – eller förloras.